Om ordets och kärlekens makt

Redan från början låter man oss förstå, att allt det här var redan för mycket länge sedan. Handlingen i Selma Lagerlöfs Liljecronas hem utspelar sig i tiden strax före Gösta Berlings saga, alltså runt 1800. De faluröda byggnaderna är försänkta i dunkel och de hundraåriga träden, som reser sig på vardera sidan om scenen är täckta, som det tycks, med uråldriga lavar. Eller är det kanske bara en synvilla? Naturen likt ett levande väsen spelar en viktig roll, liksom allehanda mytiska figurer och skrömt som gömmer sig under golven i ladorna och skogen.

Berättelsen utspelar sig i ett prästhem. Selmas eget Mårbacka sägs vara förebilden, barndomshemmet som en plats för trygghet och kärlek. Huvudpersonerna är den väna dottern Maja Lisa, hennes far Pastor Lyselius, en godhjärtad men svag man som gifter sig med hushållerskan Raklitz. I samma ögonblick som fru Raklitz eller ”frua” som hon kallas på mål, flyttar in på Lövdala prästgård förändras livet till det sämre för stort som för smått.

Hanna Kulle, gör ”prästfrua” Raklitz till en tyrann, men inte utan humor. Upp kommer hon ur underjorden likt ett troll (ett nutida sådant i rastahår(!)), ondskan förkroppsligad. Inte ens Inger Hallström Stinnerboms vackra kostymer, eller giftermålet med prästen förmår att göra henne till en bättre människa. Ändå lyckas Kulle med osviklig känsla mejsla fram karaktärsdragen ur Selma Lagerlöfs figur. Rollen som den minst sympatiska hamnar inte sällan på hennes lott, som hon lyfter fram med bravur.  

Margit Myhr i rollen som Maja Lisa är en ljuv och änglalik varelse som ibland närmast tycks släppa kontakten med scengolvet i så många snurrar att vi till slut närmast håller andan. Norska Marhit Myhr, sprungen ur grannlandets traditionella folkmusik tycks efter alla år hos Västanå bli alltmer värmländsk, även i replikerna. 

Liljecronas hem är ett Lagerlöfskt svar på Askungen eller Snövit av Bröderna Grimm. Här finns den romantiska kärlekssagan, drömmen om att hitta en prins att gifta sig med, den elaka styvmodern, men framför allt är det centrala i handlingen frågor kring frihet och förtryck, drömmen om ett gott hem som motvikt gentemot en hård verklighet.

Dramatiska lösningar med stora hjul som påminner om spinnrockens snurrande, som en symbol för tidens gång såväl som människans ofrihet anspelar på denna konflikt. Ljussättningen skapar i denna uppsättning ett intimare och mörkare rum, med ibland smått fantastiska lösningar i lysande cerise. Tillsammans med musiken bildar ljus och ljud en enhet som pumpar fram den känslosamma handlingen till ett dramatiskt crescendo! Här är det som om Beerencreutz i Troll och människor kikar fram. Han som förstod att musiken är vägen mellan himmel och jord. Magnus Stinnerboms komposition toppar denna sanning när violinen stegras som om strängarna ville brista!

En biroll är Eleonora eller Nora som hon kallas. Jag letar febrilt efter vem som spelar henne, men namnet tycks fallit bort ur rollistan.  

Nora känns som en liten hälsning från Lagerlöf, framlyft av regissören Leif Stinnerbom eller kanske av dramaturgen Susanne Marko. Sakta men säkert växer Noras inblandning i händelserna på prästgården. Hon är vittnet och hon är förtäljaren. Hon är den som i hemlighet lyssnar till samtalet mellan de vuxna, som ser till att styra de älskande samman (ett utsträckt pekfinger räcker här), den som sätter ”frua” Raklitz på plats, och sist men inte minst så är hon den som kan läsa och skriva. Förutsättningen för en författare. Inte oväntat visar sig fru Raklitz vara analfabet. Inte heller första gången i världshistorien som oförmågan att handskas med det skrivna ordet faller samman med krig och mörker. 

I Västanås uppsättning blandas ändå allvaret med små värmande scener som när Nora och Maja Lisa lagar drömpannkaka som är så salt att de ska drömma om sin tillkommande, den som släcker törsten, eller när de ropar ut sin fråga i skogen till ekot att ge svar om friare och giftermål.

Liljecronas hem, Västanå teater, 

20 juni – 5 september 2026

ENSEMBLE

KONSTNÄRLIGT TEAM

Leif Stinnerbom

Regi och manus

Magnus Stinnerbom

Kompositör och musikansvarig

Jimmy Meurling

Koreografi

Susanne Marko

Dramaturgi

Mårten Nilsson

Scenografi

Inger Hallström Stinnerbom

Kostymdesign

Sophia Stinnerbom

Orkesterchef

Hans Surte Norin

Ljuddesign

Jakob Larsson

Ljusdesign

Evalena Jönsson Lunde

Mask- och perukdesign

MUSIKER

Jonas Brandin

viola d’amore, violin d’amore, fiol, tin whistle, sälgflöjt, härjedalspipa, vevlira och mandolin

Anna Karlsson

viola d’amore, violin d’amore, moraharpa och slagverk

Felix Norin

gitarrer

Eli Hellsten

elbas, rhodes, sampler, tramporgel, gitarr och klockspel

Nora Mauritzson

trummor, slagverk och sampler

SKÅDESPELARE

Rolf Degerlund

Prästen Lyselius

Hanna Kulle

Prästfrua Raklitz

Margit Myhr

Maja Lisa

Lasse Qvarnström

Sven Liljecrona

Mirja Burlin

Majorskan på Ekeby, Moster Margareta

Lasse Carlsson

Örnecloue, Gamle Backman, Den gamle prosten Liljecrona

Brittinger Ekelund

Mormor Beata, Fru Hindriksson

Daniel Lindman Agorander

Finnprästen pastor Olle Liljecrona

Edith Nilsson

Marit i Kolltorp, Pastorskan, Piga, Flicka som dansar

AMATÖRSKÅDESPELARE

Walter von Sydow

Långe-Bengt

Moa Alm

Hushållerskan

Isak Jönsson

Altringer, Brudgummen, Bonden

Cecilia Kjellgren

Bruden, Piga

Bosse Forsberg

Vetter, Björn Hindriksson, Dräng

Albin Stodne

Storbocken, Vetterpojke

Arwin Strandberg

Vetterpojke

Karin Hallin

Rotegumman, Bondfrua, Piga

SKÅDESPELARE FRÅN UNGA VÄSTANÅ

Mira Stinnerbom

Lilljänta

Siri Moström

Lilljänta

Alexandra Zhukova

Lillgossen, Vätte, Piga på värdshuset

Emelia Holm

Vätte, Piga på värdshuset

Signe Lövaas

Piga på Lövdala och värdshuset

Vera Montgomery

Piga på Lövdala och värdshuset

Julia Zhukova

Piga på Lövdala och värdshuset

Julia Landberg

Piga på Lövdala och värdshuset