En upplevelsedagbok

Tusentals tillryggalagda steg (15 000 om dagen), alltför mycket espresso, fantastisk konst, och inte minst ett episkt regnoväder! 

Årets upplaga av Venedigbiennalen, den 61 i ordningen, var på många sätt historisk. Enligt många imploderade den på grund av dödsfall, bojkotter, avgångar och internationella motsättningar, men alla hinder till trots kändes biennalen mer levande än någonsin. Om inget annat borde väl denna konstens Olympiad spegla tillståndet i världen utanför! Här några anteckningar och vi lovar det kommer snart mer!

Allra först så delades inget Guldlejon till bästa paviljong ut, eftersom det samlade kuratorsteamet avgått. Nu ska det istället bli en publik omröstning, men många konstnärer har valt att avstå och hotar nu att stämma biennalen för att deras namn inte strukits från listan. Kanske skulle det blivit superstjärnan Florentina Holzinger i Österrikes paviljong som tar hem priset, åtminstone att döma av den evighetslånga kön utanför.

Eller kanske skulle priset gått till The Holy See’s Pavilion, ett arrangemang där Vatikanen haft ett finger med i spelet. Paviljongen som består av en örtträdgård anlagd av karmelitermunkar i utkanten av Venedig, beskrivs redan i förordet som en mystisk plats, ägnad till kontemplation, inspirerad av Santa Terese av Avila bok, “Det inre slottet” och vanligtvis inte öppen för allmänheten. Verket har fått titeln ”The Ear is the Eye of the Soul” och kuratorerna Hans Ulrich-Obrost och Ben Wilkes, vill uppmana oss att utveckla vårt lyssnaröra. Med hjälp av musik av Hildegard av Bingen  och med ny musik av Patti Smith, Brian Eno, Jim Jarmusch, och Meredith Monk, vid sidan om sång av Benediktinernunnor från klostret St. Hildegard i Tyskland. Även här är kön lång så rekommenderas ett besök tidigt på morgonen, om inte annat för att hörlurar kan bli svettigt i värmen.

^{Finlands paviljong, den lilla blå byggnaden ritad av Alvar Aalto 1956, som först var tänkt som en temporär byggnad, firar i år sjuttioårsjubileum.} 

Konstnären Jenna Sutelas briljanta idé att fånga ljudet från vindarna runt venedigbukten är poetisk och fantasieggande på en och samma gång. Sutela som ursprungligen studerat musik har skapat en installation som består av ljudet från vindarna, som fått namn efter sina respektive egenskaper och för att de så att säga ”sjunger vädret”, samt manshöga skulpturer som ser ut som puffskydd till mikrofoner! De fungerar här som mottagare och vartefter vinden passerar igenom Venedigs otaliga tvättlinor, segelbåtmaster eller som här popplar, förmedlas ljudet eller ”sången” ”puffskydden” och får materialet (syntetiskt, grått) att vibrera och resa sig som om det vore en elektrisk laddning. Inte så långsökt denna invigningsdag med orange vädervarning på grund av ett episkt regnoväder med blixtar och hård blåst.

Ljudet bildar en symfoni, fast utan tydliga instrument och solon, snarare är det som nonsenspråket grommelot, som användes inom Commedia dellárte och som byggde på gester, improvisation och kroppsspråket hos aktörerna.

Sutela har låtit sig inspireras av Commedia dell árte som på sin tid turnerade runt medelhavet. Här finns egenskaper som motsvarar vindarna runt Venedig, menar hon. Den sydliga Scirocco har en melankolisk karaktär, nordanvinden Tramontana påminner om en trickster, eller en Harlekin, och vinden Garbin om magikern i skådespelet. Här finns också de två älskande i de två Boravindarna som uppträder med jämna mellanrum.

Gestaltandet av Tysklands paviljong tycks nästan alltid innebära utmaningar. Själva arkitekturen, mäktiga pelare, överskriften Germania, omgestaltningen under nazitiden som förvandlade en från början enklare struktur till en byggnad fylld med propaganda.

Konstnärer har på olika sätt försökt att ta sig förbi denna mörka historia. Här har varit en utgrävning, en vision av ett dött och utarmat landskap, Anne Imhoffs provokativa Faust med vakthundar, perfomance och gestaltningar av kapitalism, Anne Imhoff och hennes team belönades för övrigt med Guldlejonet 2017.

Denna gång har utställningen fått titeln RUIN, och här finns associationer såväl till den förkärlek till ruiner som odlades inom måleriet under romantiken, till Hans Haackes berömda bidrag till biennalen 1993, när han slog sönder marmorgolvet i paviljongen och lät en hög med skärvor symbolisera frustrationen över den östtyska våldsinriktade högermobb vars mål var vänsteranhängare och immigranter.  

De båda inbjudna konstnärerna i år är Henrike Naumann 1984 – 2026, född i östtyska Thüringen, men som tragiskt gick bort under arbetet med utställningen, och Sung Tieu, född i Vietnam, som kom till Tyskland efter Berlinmurens fall, genom sin far som  varit gästarbetare till i Östtyskland. 

RUIN står det med stora bokstäver i de tyska färgerna svart, gult och rött på ett vykort som frikostigt delas ut.

Denna gång är hela paviljongens yttre arkitektur dold bakom mer än 3 miljoner mosaikplattor, inklusive graffiti, och symboliserar gatan där Sung Tieu växte upp i Östberlin. Båda konstnärerna undersöker det nya Tyskland som uppstod efter Berlinmurens fall med högerextremism och auktoritära rörelser, liksom den estetiska koloniseringen av Östtyskland, med återblickar till tiden innan Berlinmurens fall. För den som upplevt Östtyskland uppstår en stark deja vu i Henrike Naumanns verk. Väggar bestående av vardagsföremål som känns som ett komplicerat teckensystem. Allra högst upp en fris av stolar som ger ett illusoriskt sken av välstånd, men som i själva verket kommer ur billig massproduktion. På ena väggen ett följe med människor, påminnande om ett uttåg. Kläder; byxor, kjolar och skor som stiliserade figurer mot den i östeuropeisk efterkrigsarkitektur så ofta förekommande bruna väggpanelen. Det är syntet och plast, grovt tillyxade vardagsföremål och på väggen mitt emot ett vardagsrum som känns som ett minne från anno dazumal. Som kronan på verket söndriga gardiner från paviljongens högt liggande fönster. 

Sung Tieus verk berättar om den osynliga arbetskraften som bestod av alla dessa hundratusental gästarbetare från broderländer som Kuba och Nordvietnam i öststaterna bakom järnridån. Jag har själv mött vietnameser, strax efter murens fall som var övergivna av alla tidigare arbetsgivare och inte minst politiska system och långt hemifrån fick lov att klara livhanken bäst de kunde. Osynliga ”arbetsreserver” av människor som här gestaltas av en här av små nyckelpigor i choklad täckta med staniolpapper. eller lika osynliga gästarbetare som symboliseras av armar och ben i glas. Det är Sung Tieuz egen mamma som fått stå modell. Det hårda arbetet har satt sina fysiska spår och syns i skulpturerna av glas. Små vägghängda stolar som fälls upp när de inte används, står som en symbol för de trånga utrymmen med korridorrum där många människor trängdes ihop på liten yta. 

Föreställningen Trümmerfraunen, en perfomance efter en idé av Henrike Naumann som genomförs av gruppen Il Posto Vertical Dance, känns som en välbehövlig befrielse från all denna tyngd. Två dansare som silar sig ner längs väggen, där den ena föreställer urtypen av en Trümmerfrau, de kvinnor som med sin bara händer byggde upp Tyskland igen efter andra världskriget, bokstavligen ur ruinerna. Den andra kvinnan är sprungen ur modern tid, när allt vände, den politiska ”die Wende”. Ett mellanting mellan Nina Hagen och ”Wir Kinder auf Bahnhof Zoo” och Marlene Dietrich.

Även om det inte blev riktigt som man tänkt sig så fanns där ändå ett löfte om en ny och bättre tid – ”Die Wende”.

Två paviljonger tar itu med den sjunkande nativiteten, Japan och Danmark. Den senare sägs ha varit ett föregångsland i Norden när det gäller behandlingar med IVF och spermabanker för ensamstående kvinnor, långt före Sverige,. Här har mannen blivit överflödig annat än som spermiedonator. Själva titeln Things to come känns förebådande, men verkligheten har redan kommit ifatt. Mot en lång rad behållare, ursprungligen använda att förvara sperma, visas filmer där jämförelser görs mellan spermier och astronauter. Män i overaller beredda att äntra ett rymdskepp, liknelsen är närmast överflödig – vem hinner först till månen, det vill säga det obefruktade ägget?

Konstnären Maja Malou Lyse har låtit kvinnor yrkesverksamma som prostituerade representera den andra sidan av befruktningen. Hon säger sig vilja utforska hur konsumtion av bilder, fiktion och pornografi påverkar den mänskliga kroppen och biologin i en tid av global fertilitetskris.

Talande är den scen där en man försöker spela ett klassiskt musikstycke, kanske a minor key med hjälp av bröstmusklerna.

Japans paviljong har kommit att bli en av de mest omtalade utforskar konstnären Ei Arakawa-Nash föräldraskapet, omsorgen och gemenskap. Inga halvnakna kvinnor med guppande byst som springer ute i naturen som om de vore ute på jakt, som hos den danska grannen. Japans metod för att få samhället bättre utrustat för småbarn är med hjälp av bebisdockor. Den är tung, säger en kvinnan som står med en baby i famnen. Det påminner lite om när jag hade en egen. Vill du känna , säger hon sen och lastar över den till mig. Det är bara att konstatera att det är en fin upplevelse att se den vanligtvis hyperstressade besökaren på biennalens öppningsdagar gå omkring lyckligt leende med en interaktiv dockbebis på armen, som om de inte kunnat tänka sig något bättre, till ackompanjemang av bebisjoller ur högtalarna. Men är det så enkelt? Behövs det bara ett pytteliten inbjudan till att få leka mamma, pappa, barn igen, eller handlar det i själva verket om något helt annat? Någon tycker att dockorna ser otäcka ut och förlåt en misstrogen typ, men jag kan inte låta bli att tänka på hur myndigheterna i Storbritannien försökte stävja antalet tonårsgraviditeter genom att låta skolflickor få en dockbebis att ta hand om i några veckor. Som skulle matas, bytas på etc.

Tilläggas bör att om man byter blöja på bebisen får man en dikt som tack.

‘In Venice—a city caught in a profound and precarious relationship with water—my ongoing fascination with this element will take on new dimensions. Here, the body will play a central role in exploring the interdependence and interplay between nature and technology.’

SEAWORLD VENICE heter Florentina Holzingers verk i Österrikes paviljong. Holzinger är känd för sina extremt fysiska, gränsöverskridande och ofta provokativa feministiska verk där den nakna kroppen, rå styrka, stunts och kroppsvätskor står i centrum.

I SEAWORLD VENICE har hon förvandlat paviljongen till en hybrid av en nöjespark under vatten med ett fullt fungerande reningsverk. Besökare bjuds in att använda mobila toaletter på plats, varpå deras urin renas och pumpas ut i tankar där utställningens performancedansare simmar.

Människokroppen fungerar som en varningsklocka i denna stad omgiven av vatten. I en av de mest uppmärksammade performances hänger en artist upp  och ned inuti en gigantisk kyrkklocka och använder sin egen kropp som kläpp, likt en rituell varningssignal för en klimatkollaps och de stigande vattennivåer som hotar staden. Till detta åker performers runt på vattenskotrar och klättrar på mekaniska strukturer mitt i den översvämmade paviljongen, helt beroende av teknologi för att kunna överleva i en dystopisk, dränkt framtid.

Florentina Holzingers föreställningar lutar sig mot den wienska aktionismen, en kort men intensivt rörelse inom konsten i Österrike på 1960-talet. Rörelsen som var djupt patriarkal, användes nakna kvinnor ofta som passiva objekt för manliga konstnärer, men Holzinger vänder på detta och har mer än en gång talat om för världen att ingen ska tala om för henne vad hon får lova att göra med sin egen kropp. Hennes performance anses så utmanande att det redan vid entrén till biennalen varnas för att där förekommer ”total” nakenhet. Nog darrar den äldre mannen från Österrike lite extra på manschetten när Florentina Holzinger gör entré, spritt språngande sånär som på sin klätterutrustning, och svingar sig uppför repet vig och stark, innan hon hängande i knävecken blir till kläppen i en kyrkklocka. Klockan, sägs för övrigt ha blivit bärgad ur djupen från något Atlantis. Här, som överallt annorstädes, ska den varna för annalkande faror, till att kalla samman (publikens uppslutning inför invigningen var utan motstycke), eller kanske bara för att ange tiden? Och det nakna? Sympatiskt nog deltar Florentina Holzinger själv i sina performance.

Väl inne i den delvis vattenfyllda paviljongen uppmanas åskådarna att lämna urin och kissa i två bajamajor. Urinen används i den installation, en jättestor tank i glas, som påminner om ett akvarium, där en naken kvinna lagt sig på en bädd i dess djup med en syrgasutrustning. Hur länge har hon befunnit sig där? Hur länge räcker syret? Är det enbart urin i tanken eller är den utblandad med vatten? Är det inte frätande? Urinen filtreras innan den rinner över i tanken förklarar en av medarbetarna. Men vi får inte lov att kasta papper i toaletten. Det råder ett visst kaos. En man är upprörd över hela konstellationen. Bakom ryggen skränar folk för full hals när en kvinna kör runt på en vattenskoter så att vattnet svallar över alla bräddar och de närmaste blir genomblöta.

Det ligger något sorgset och på samma gång tragikomiskt över hela tillställningen. Kvinnan inne i akvariet får mig snarare att tänka på ett vattendjur än på vår oförmåga att överleva i elementet vatten. Det mänskliga tycks för ett ögonblick bortkopplat, eller är det jag som stängt av? Hennes blick som möter min genom dykarglasögonen tycks djup allvarlig eller undrar den kanske om jag inte trots allt är lite kissnödig? En av medarbetarna går runt och manar på åskådarna att besöka bajamajorna.

Verket är ett i raden som är starkt förknippade med Venedig. Att det handlar om en sjunken stad eller en värld som gått under, ett framtida Atlantis, är inte så svårt att gissa. Vatten, rent vatten, tidvatten. Ebb och flod. Var sjätte timme töms stadens avfall ut i lagunens vatten.

Det är inte heller första gången som urin används inom konsten. I äldre biblisk symbolism tolkades urin som en bild av fruktbarhet och välsignelse. Det tillkännages att Florentina Holzinger kommer att inta Slottet Prinzendorf i Österrike där Hermann Nitsch, en av förgrundsfigurerna inom den wienska aktivismen hade sitt högkvarter. Verket heter passande nog Pfingstspiel och ska framföras just till pingsten. Där ska Holzinger göra en ny tolkning av Nitschs symbolik genom att iscensätta en rituell ”sista måltid” präglad av kropp, nålar och blod, men ur ett feministiskt perspektiv Jag kan inte låta bli att tänka på Valie Export (namnet är taget från ett cigarettmärke) som vi skrivit om tidigare i Cora, bland annat när hennes eget arkiv invigdes i Baden utanför Wien. Valie Export var den enda kvinna som på 1960-talet på allvar utmanade de wienska aktivisterna. Ett av hennes mest omtalade verk var Tapp und Tastkino (1968), som bestod av en låda i papp med en ridå i tyg, där den som ville (eller vågade) kunde sträcka in händerna och känna på hennes bröst. Måste bara få lov att hedra Valie Export som en av Florentina Holzingers föregångare.

Frågan kvarstår dock om man törs låta sitt vatten i en bajamaja i Österrikes paviljong? 

I en avsides liggande del i Venedig, om nu något kan kallas för avsides i denna lilla men gyttriga stad, ligger det gamla övergivna sjukhuset, Ospedaletto, som fungerar som utställningsrum.

Här inne huserar Fondazione In Between Art Film. Det första besökaren möter är en video i bioformat. Filmen börjat i det som ser ut att vara ett garage. Några hundar som sliter isär köttstycken. Bilden växlar över till en lastbilshytt inredd helt i rött, i sammetstyg ser det ut som. En man bär på en manskropp som om det vore ett beläte. En hund hoppar i panik mot en ruta. Bitar av kött som vaccumpackas med ett sugande ljud där meddelanden skrivna direkt på svålen i lysande blått framträder när luften sugits ut: celebrate me; en korridor där det känns som att springa gatlopp under strålkastare, lika obarmhärtigt heta som en sol. Stroboskop, grönt sken i en tillfällig paus, sedan flimrande hårt ljus igen som förblindar och försvagar.

Vid första anblicken framstår Fondazione In Between Art Film som ännu en fantastisk installation bland många, men jag lämnar den med en känsla av att ha varit med om något alldeles eget. Kanske skulle det bäst kunna formuleras som en känsla av att bli omkalibrerad?

Canicula är den tredje och avslutande delen av ett projekt som pågått under tre biennaler med titlar som Penumbra 2022 och Nebula 2024; halvmörker, dimma och nu värme, eller den varmaste tiden på sommaren, i Sverige kallad rötmånaden. 

Konstnärerna har undersökt klimatologiska tillstånd, förändringar som äger rum under en längre period av år, här under trettio år. Det är ett långsamt pågående arbete, konstnärerna arbetar på kommission även de under flera år. Det är unikt i sitt slag och begreppet Landart ligger närmast i jämförelse. I Canicula ligger fokus som sagt på värme, eller rättare sagt på extrem hetta och bländande ljus. Utställningen drar paralleller till vår tid med sin politiska och ekologiska övermättnad. Här blir värmen inte bara meteorologisk utan även ideologisk och bländande stroboskop blir som ett symptom på ett klimat i kollaps eller ett tillstånd av osäker tillvaro.

Ospedalettos arkitektur, det gamla sjukhuset med sina korridorer, kyrkorum och övergivna salar fungerar snarare som en förlängning av filmer och installationer. Det är som om konsten och rummen ömsesidigt destabiliserar varandra och bildar en slags rumslighet. Ljud och ljus sipprar in genom väggarna och mellan de respektive projektionerna, nästan som ett slags hallucinationer, som väl knappast kunnat passa bättre i denna stad på vatten, som vi vet vittrar sönder.

Att befinna sig härinne känns inte som en utställning, utan snarare som ett sinnenas montage.

Det känns som att ha vaknat nyss ur en dröm som inte vill släppa taget. Som om min perception på något sätt rubbats och det är kanske här som räddningen finns? För världen? När konsten kan förvända synen.

Klara Kristalova är Sveriges bidrag till den Nordiska paviljongen. Se vår video på facebooksidan. Bäume strebern aufrecht, som en av mina svärmödrar brukade säga. Här är det ett stort träd som fallit och som börjat befolkas av allehanda figurer. En trästock flyter, passar bra här. Trädet har blivit ett hem för fantasin. Lite samma känsla som Lille Prinsen och samtidigt så svenskt som det bara kan bli när hela stammen är klädd i mattor färgade i olika nyanser av brunt. Trasmattor, starkt förknippade med en annan tid,. Kvinnor på landsbygden, alltid en väv på gång. Allt skulle användas, inget fick lov att kastas. Det fallna trädet har fått liksom en skyddande mantel. Ränderna följer stammen. Rinner som ådror på ytan och bevarar minnet av Svens byxor och Ullas blus i lager av tid.