Ansikten, gläntor

Målare och poet. Kerro Holmbergs senaste utställning på Galleri Cupido i Gamla stan är lyriskt expressiv.

Så här skrev Coras konstkritiker Cristina Karlstam i en recension för några år sedan i sin anmälan av Holmbergs konstbok Öronen i jorden. Värt att upprepas!

Kerro Holmberg framför ”Tuareg”. Utställningen på Galleri Cupido pågår fram till 24 april.

En ny bok

Kerro Holmberg

Öronen i jorden

Pequod press 

Hon gör det inte lätt för sig själv eller för läsaren/betraktaren, bild- och ordpoeten Kerro Holmberg. Sin praktfulla konstbok som gavs ut för ett par år sedan gav hon titeln Error. En lek med det egna ovanliga förnamnet, måhända, men även en medveten markering att här handlar det om konst som inte skyr utmaningar som kan leda fel och hamna i oönskade, felaktiga resultat. Vilket undertecknad som konstkritiker sällan eller aldrig tyckt sig se i de färdiga målningarna med sina mångtydiga innebörder och motiv.

Kanske ska man förstå denna utmaning som konstnären riktar till sig själv och till betraktaren som ett erkännande av konstens egenvärde och dess grundläggande egenskaper. Kort sagt en ödmjuk inställning till det egna skapandet. Kanske träffar hennes gallerist Björn Axlund alldeles rätt när han i sin essä i konstboken skriver ”för mig ligger målningarnas magi i ovissheten.” Några enkla eller förenklade lösningar godkänner konstnären Kerro Holmberg inte, och hennes publik ges sällan några genvägar till hennes verk.

Jag erinrar mig dessa ord när jag försöker ta mig in i Kerro Holmbergs nya diktsamling Öronen i jorden.

Förvirring, absolut, men en sådan förvirring som gör att jag inte kan lägga ifrån mig boken utan måste försöka igen och igen att dechiffrera Kerro Holmbergs poetiska språk, också när hon som här målar med ord. Jag blir, precis som Björn Axlund aldrig färdig, vare sig med de innehållsmättade målningarna eller med de mångtydiga formuleringarna i diktsamlingen. 

Jag går först till titeldikten Öronen i jorden i hopp om att där finna en vägvisare, men blir inte mycket klokare. Tills jag börjar läsa dikterna med de ögon jag använder när jag betraktar Kerro Holmbergs målningar. Jag tillåter mig att stanna vid detaljer som lockar med ett underförstått budskap, och jag hittar mönster och element som måste vara betydelsefulla. Ser de ” svarta vingarna” som visar sig under ögonlocken om natten, ser hur blåsten rufsar om ”fjädrarna  på blåmesens huvud” och hur ”havets grönglitter” tillåts ta sig in i poetens öga. Börjar förstå att jag måste läsa så fragmentariskt, stanna vid särskilda detaljer, lyssna inåt och ner i jorden, och plötsligt blir formuleringen ”öronen i jorden” begriplig på det fruktbart ”förvirrade” sätt som tidigare omnämnts. ”Det handlar om vad som var och det som kommer”, heter det på ett ställe i boken. Vars omslag, givetvis formgivet av författaren själv, är en målning med titeln Sjön. Grenar som söker sig uppåt, mot ljuset, och neråt, i vattnet, i jorden.

I förordet till sin konstbok skriver Kerro Holmberg själv om hur hon ”målar sig fram till en ny tanke”. Och nu ser jag som läsare av hennes poesi med nya ögon och tycker mig göra just detta: läsa mig fram till nya tankar, om tillvaron, om livet, både grönfinkarnas och människornas liv: 

”Oroliga, oroliga                                    

Modiga, modiga

Byggde grönfinkarna bo i vildvinet

Vi äger inte heller platsen vi älskar”

Jag följer med poeten, lyssnande till de magiska orden, ända till diktsamlingens allra sista rader: 

”här är den, platsen för smultron

Och det som återstår.”

Modiga ord, oroliga,  avlyssnade med öronen tätt intill jorden. Som öronen i jorden.

Cristina Karlstam