Och drömmars styrka!. Annika Berg Frykholms självbiografiska bok Dubbelliv är berättelsen om ett dramatiskt liv med en sällsynt och nyckfull sjukdom. Om groteska kroppsliga förvandlingar och livshotande tillstånd men där konsten gav styrkan att överleva. Eva Högberg har läst Dubbeliv.
Plötsligt vrider varelsen huvudet åt mitt håll, sakta, sakta.
Söker min blick av allas. Jag värjer mig. Vill inte.
Samtidigt vet jag: Det skrämmande måste man våga möta öga mot
öga. Inte fly undan. På så vis kan det farliga besegras.
Så jag ger upp och besvarar varelsens blick.
Och där, i dess ögon, upptäcker jag det mänskliga.
Varelsen är en människa.
Det är mig själv jag ser.
Odjuret är jag
Det här är inledningen till Annika Berg-Frykholms bok, ”Dubbelliv”. Är det dröm? Fiction eller verklighet? Går det att särskilja? Var gränsen går i Annikas bok är inte alltid självklart.
Dubbelliv är en modig och klok bok. En välskriven berättelse hur det är att leva med Odjuret, som Frykholm kallar sin allvarliga och ovanliga sjukdom, men framför allt är det en bok om konstens och drömmars betydelse i livet.
Annika Frykholm är född med Hereditärt angioödem, förkortat HAE. Första utbrottet av sjukdomen fick hon när hon var tretton år. Hon var i stallet hos sin älsklingshäst som plötsligt kastade upp huvudet mot hennes läpp som sprack och nästa dag var hela hennes ansikte vanställt intill oigenkännlighet. Först efter en vecka såg hon ut som vanligt igen. Svullnaderna skulle återkomma genom åren. På olika ställen på och inuti kroppen. Det har inneburit ett liv med mycket smärta och dramatik. En oförstående omgivning skapade en skam som fick henne att gömma sig under skoven och avstå från att berätta om sin sjukdom. Det kanske mest smärtsamma är att ett av hennes två barn ärvt sjukdomen. Dottern Maja har därför skrivit ett par avsnitt i boken.
Drömmar tycks fungera som ett slags bearbetande av sjukdomen för Annika Frykholm. En återkommande dröm är den om Hästen, som hon ser hon som symbolen för sin sjukdom.
Och en natt gick vi i sjön hästen och jag. Vi skulle dränka oss tillsammans och vi visste
det båda. Hästen gick ut i vattnet med mig på ryggen. Vi kom längre och längre ut. Vattnet
omslöt oss. Det var sorgligt och vackert. Men också självklart. Nödvändigt. Det måste ske.
Drömmarna, konsten och livet går som en röd tråd hela boken igenom, beroende av varandra för sin existens. Konsten som helande och livsnödvändig får mig att önska att jag hade haft den här boken tidigt i mitt liv. Kanske redan i skolan, som en vägledning för elever att lära sig vikten av att ta sin egen röst, sitt skapande och sina drömmar på allvar.
Hereditärt angioödem är en allvarlig sjukdom och konsekvenserna av denna skildras i boken, som trots detta är stundtals både dråplig och inte minst underhållande.
”Det är förunderligt med lyckan, den bara kommer”, konstaterar Annika. Så känner jag också när jag läser hennes bok. Rätt som det är så kommer den bara.
Lämna ett svar