Monroe är en lönnfet musiker med faiblesse för amerikanare, den amerikanska södern och allt vad bluegrassmusik heter och Alabama är tatuerare. Två lite vilsna existenser som förälskar sig och får ett barn tillsammans, som sedan dör redan vid sex årsålder.
Frågan som ställs är hur livet ska kunna fortsätta när ens avkomma inte längre finns kvar?
Existentiella begrepp ställs på sin spets i denna sorgesång över barnet Maybelline när föräldrarna ömsom sjunger, ömsom vrålar fram sitt ursinne och sin sorg. Sorgen är personlig, säger Alabama och faller till golvet i sin smärta. Monroe utmanar Gud och hela universum. Apa eller människa? Gud lika med jultomten. En barnkammarsaga för vuxna?
Handlingen bärs fram av en bluegrassorkester och det är märkligt hur många känslor som tycks kunna rymmas i dessa standards ur den amerikanska bluegrassrepertoaren?
Det är förstås inte heller en tillfällighet att en av huvudpersonerna heter Monroe, precis som Bill Monroe, som räknas som bluegrassmusikens absoluta fader. Medan Alabama å sin sidan lutar sig mot Dolly Parton. Föreställningen inleds också med hennes smått melankoliska musik, men rätt snart blir det party! Publiken bjuds upp, någon råkar dröja sig kvar lite för länge, andra står och klappar händerna och dansar med samtidigt som de första raderna bjuds på smörgåstårta och det är lite allmänt kaos en fredagskväll och AW, något glas för mycket, innan det spricker över i väckelsemöte och teaterarvet från såväl Bertolt Brecht som den senare Frank Castorf lyser igenom.
God journalistik är inte gratis. Prenumerera på Cora, 4 nr/år!
Det finns något avklätt över hela tillställningen, som om hjärtat sitter utanpå. Alabamas klänning är högt slitsad och visar hennes otaliga tatueringar, där själva huden blivit till en smärtfylld dagbok.
Monroes figur blir allt sjavigare, men briljerar i sina monologer när han gör upp med gudarna och jultomten – för hur berättar man för ett barn om döden eller att jultomten inte finns? Som en illustration till det som händer på själva golvet visas vackra mangainspirerade animationer i fonden. Återblickar med stereotyper som den lyckliga familjen på semester, den glada barnet som leker och som slutligen likt en Dorothy sugs upp i himlen i en tornado, alltmedan Monroe och Alabama fortsätter sin dantiska helvetesvandring.
Ingen lämnar salongen ovetande om livets skörhet även om vi alla i likhet med Maybelline, tänker oss att vi ska bli minst hundra
The Broken Circle hade premiär på Badisches Staatstheater i Karlsruhe i april 2019 och när den nu spelas på Uppsala stadsteater är det följaktligen på tyska, svenska och engelska. För den som förstår tyska märks knappast övergångarna men för andra textas de tyska och engelska replikerna till svenska.
Jannek Petri är övertygande som Monroe. Han är en snabbpratande tysk skådespelare som låter som om han snarare hörde hemma i det fräcka Berlin än i burgna Karlsruhe.
Frida Österberg i rollen som Alabama har ett brett register, när bluegrassen inte räcker till går hon över till opera i ett balansnummer som inte står nycirkuskonsterna långt efter.
Rollen som Maybelline hanteras av dockspelaren Julia Giesbert – ett lite ovanligt möte i en vuxenpjäs, men på något sätt tycks det här alldeles självklart.
Min enda invändning är att det känns lite för långt. Här fanns möjligheter till flera slut, historien måste inte berättas in i det bittra slutet, vi fattar liksom ändå.
The Broken Circle är prisbelönt ska också sägas, för regin står Anna Bergmann, och musiken är också den på hög nivå. Rent av rätt fantastisk!