Jag reser till staden Sète i södra Frankrike för att gå i författaren August Strindbergs fotspår. Det börjar bra. När jag drar min
rullväska från tågstationen hör jag musik och applåder från kanalen som går genom staden. En vattentornering pågår för fullt med
färgglatt målade båtar.
Framme på hotellet läser jag i Strindbergs reportagebok Bland franska bönder (1889) om hur han också går rakt in i en folkfest när han anländer till Sète. Det är en tornering mellan besättningarna i ”tvenne bjärt målade båtar”. Med 137 års mellanrum bevittnar vi samma evenemang! Jag går genast ut från hotellrummet och tittar precis som Strindberg på när båtarnas slagskämpar beväpnade med trubbiga lansar försöker putta ner varandra i vattnet.
Strindberg reste i Frankrike 1886 för att skriva om de franska böndernas villkor. Själv arbetar jag med en pjäs om människor jag möter längs Europaväg 45 hemma i Sverige. Jag är delvis inspirerad av Strindbergs vandringsdramer, till exempel hans sista drama Stora landsvägen vars grundtanke är att hela livet är som en vandring. Eftersom min metod egentligen har mer gemensamt med hans franska reportagebok har jag bestämt mig för att gå ett stycke i hans fotspår, som en upptäcktsfärd i tid och rum.
Jag lusläser det ganska korta avsnittet om Sète och gör upp en plan. Strindberg gick upp på berget Mont Saint-Clair. Det ska jag också göra. Strindberg drack absint. Det vill jag helst inte göra.
När jag badar i Medelhavet som Strindberg gjorde, doppar jag mig hastigt i vågorna på en tätbefolkad strand med blicken stadigt fäst på mina kläder och min ryggsäck. Så ängslig behövde inte Strindberg vara, han hade nämligen sällskap av en reskamrat som kunde passa hans saker. I nationalupplagan av Strindbergs samlade verk berättar Gunnar Ollén att kamraten hette Gustaf Steffen, fungerade som assistent och fotograf och att Strindberg hade träffat honom genom sin anställning på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Redan före avresan behandlade Strindberg den ganska mycket yngre Steffen nedlåtande. Deras relation kraschade i Nîmes ett par dagar efter stoppet i Sète. Strindberg anklagade Steffen för att ha stulit pengar ur reskassan och gav honom sparken.
Den olycklige Steffen skrev till KB:s överbibliotekarie Gustaf Edvard Klemming hur Strindberg på bangården i Nîmes överöste honom med de grövsta förolämpningar, kryddade med oförtäckt antisemitism: ”jag var jude och hade medfödd drift att bedraga honom, ariern”. Att Strindberg omfattade antisemitiska värderingar kommer inte som någon överraskning. Bara några veckor innan jag reste till Sète såg jag Lindy Larssons scenuppgörelse med Strindbergs antiziganism, föreställningen Tschandala/Tattaren på Strindbergs Intima Teater i Stockholm. Dessutom får ju var och en som tar del av Strindbergs verk vänja sig vid en i bästa fall komplex och i sämsta fall hatisk inställning till kvinnor. Men upptäcktsfärdens fokus försköts med ens från tid och rum till mänskliga tillkorta kommanden. Vad ska jag nu få ut av min Strindbergsvandring i Séte?
Jag vänder mig till Stora landsvägen som Strindberg skrev som en självrannsakan tre år innan han dog. Slutet går faktiskt
att läsa som ett uttryck för ånger. Dramats huvudperson Jägaren befinner sig på en plats som heter Mörka skogen och ser tillbaka på sitt liv. Det har uppenbarligen varit ett långt lidande och nu hoppas han på Guds välsignelse. I pjäsens sista replik berättar han vad som har gjort mest ont: ”Att icke kunna vara den jag ville!”. Vad för självrannsakan Strindberg än lade i de orden, finns där ändå något som handlar om att inte kunna nå upp till sina egna krav.
Strindberg åt middag på restaurang i Sète, alltså gör jag likadant. Jag beställer efter viss tvekan och mot min vana en pastis. Det är inte absint men det är alkohol med anissmak och så nära jag kan komma utan att behöva dricka sprit med femtiofemprocentig alkoholhalt. En varm kväll på en terrass vid Medelhavet är en pastis faktiskt ganska god. Min vandring i Strindbergs fotspår ger mig trots allt upplevelser utöver de vanliga. Och lämnar mig med en innerlig önskan om att jag på slutet av mitt livs vandring inte ska behöva ångra att jag inte var den jag ville. •
Coras krönikör Marit Kapla är författare och journalist. Hennes poetiska bok om det lilla samhället Osebol i norra Värmland tilldelades Augustpriset 2019. Lördag den 2 november har hennes pjäs E45 – ett vandringsdrama, premiär på Strindbergs Intima teater i Stockholm.
Foto: Cato Lein