Om försvinnandets och upphävandets gåta

Konstkritikern Eva Asp i samtal med konstnären Nada Ali om att bygga upp och rasera för att sedan bygga upp allt igen.

NÄR JAG FÖRSTA GÅNGEN träffar Nada Ali, på hennes masterutställning på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2021, säger jag något positivt om hennes stora skulptur av bränd lera med titeln The Making and Breaking of an Icon. Det är en madonnalik, till sitt formspråk en närmast arkaisk bildstod, som har flera armar som den omfamnar sig själv med. Skulpturen är mäktig, den tar rummet i besittning, med ett avvikande, egenartat uttryck.

Som jag minns det var den/hon hel, men när jag tittar på de foton jag tagit, verkar det som om hon slagits sönder och sammanfogats redan en gång. Bredvid skulpturen finns tre videoskärmar som visar olika stadier eller ”levnadsfaser”.

Under uppbyggnad, som färdig skulptur och som helt sönderslagen, där bara skärvor återstår. Allt i interaktion med en smurfliknande liten figur i heltäckande dräkt, med en mängd små påsar fastsydda på sin rygg, som både bygger och samspelar på ett ömsint, nästan tillbedjande vis med skulpturen, för att slutligen välta omkull den så den går sönder igen.

Nada Ali blir en av de studenter vars verk jag kommer ihåg från denna avslutande masterutställning.

När jag möter henne nästa gång, tre år senare, är det på Botkyrka konsthall med en utställning som handlar om förlust och minne.