Cristina Karlstam har besökt utställningen Revolternas decennium på Kulturhuset i Stockholm och konstaterar att mycket av protesterna är sig lika angelägna också i dag.

 

KONST

Kulturhuset, Stockholm

Revolternas decennium

Tom 18/5

Det första som möter besökaren i Kulturhusets utställning Revolternas decennium på våning 5 är en väldig öppen mun som tycks vara full av mat. Eat me, videoverket av den brasilianska konstnären Lygia Pape (1927-2004), äger med sin sensualism och livsbejakande vidlyftighet en ganska naturlig plats som introduktion till utställningen. Det turbulenta 60-70-talet var inte bara en politiskt omvälvande tid; det var också en tid av ifrågasättande, av fadersmord och uppror när det gällde konstens utformning, dess uppgifter och dess syften Och Lygia Pape var en av de många internationella opponenter med ett klart feministiskt tilltal som också gick i bräschen för kvinnornas frigörelse. Så har också hennes konst överlevt tiden och dess delvis annorlunda ideal. Vid den 53: e biennalen i Venedig 2009 var hennes ljusbaserade installation ett av de minnesvärda inslagen; det var för övrigt den andra biennalen där Pape deltog, den första var 2003, året före hennes bortgång.

Eat me med sitt lite tabubelagda uttryck (man ska som bekant äta med stängd mun enligt en borgerlig konvenans, inte som här med öppen mun och saliven flödande över läpparna) signalerar genast att här kan man vänta sig det mesta och kanske det värsta från ett konstens årtionde som satte en ära i att bryta alla tänkbara normer. Inte alltid blev det bättre konst, men nästan alltid blev det chockerande upplevelser av ett slag som den väluppfostrade utställningspubliken inte var van vid. Och Papes utmanande mun är givetvis också en metafor för kvinnors rätt att njuta och ta för sig i alla avseenden, också sexuellt.

Riktigt till 60- och 70-talets palatsrevolutioner har man inte nått med den här utställningen som är alltför välkammad, saklig och faktiskt lågmäld, trots flera riktigt revolutionära inslag. Och detta faktiskt inte sagt som kritik, snarare beröm. Den som var med då det begav sig och som ofta uppskattade nytänkandet och den olydiga frihet som rådde minns dessvärre också de nya tvångströjorna. Kanske var det baksidan av friheten och oppositionen som bakband konstnärerna och inte minst den publik so inte i alla avseenden delade de revolutionäras ideal. Det fanns ett drag av likriktning och av självgodhet över det som de mest frälsta sysslade med och därmed också ett plakattänkande och många pekpinnar där man försökte övertyga tvivlarna och peka ut den enda ”rätta” vägen. De som sammanställt Kulturhusets utställning har tack och lov avstått från sådana styrningar. Texterna vid varje exponerat verk är sakliga och rent av försiktiga i sina föreslagna tolkningar. Det tackar man gärna för; betydligt mer effektivt att besökaren själv få tolka och ta ställning i stället för att få sig skrivet på näsan vad man ska tycka.

Det gäller till och med en så radikal konstnär som Valie Export som nu fått en ganska spatiös exponering med flera av sina mest berömda verk. Videon där konstnären skär sönder sina nagelband är fortfarande outhärdlig i sin fräna, utlämnande radikalitet. Kvinnligt självskadebeteende som ett protestredskap kan knappast får ett mer explicit uttryck än  Fingergedicht. Att betrakta verket åstadkommer en både mental och fysisk smärta som inte går att värja sig mot. Hela Valie Exports del av utställningen är definitivt ett av de tyngsta och mest angelägna inslagen. Och man kan bara konstatera att mycket av det Export protesterade mot när det gäller kvinnorollen fortfarande gäller.

© The Ernest Cole Family Trust Courtesy of the Hasselblad Foundation

Så kan man också se på Marina Abramovics kända protestvideo riktad mot både kvinnliga skönhetsideal och mot konstens eller rättare konstvärldens krav och regler. När Abramovic i videon Art must be beautiful med allt större frenesi och aggressivitet borstar sitt hår blir det till sist ett nästan desperat rop på hjälp. Senare har Abramovic skapat ett flertal verk i samma anda, men frågan är om det någonsin överträffats av denna klassiker från 1975. Det skulle i så fall vara konstnärens väldiga installation Balcan Baroquesom visades i Venedig 1997. Tronande på ett väldigt kött- och benberg som spred en stank av blod och förruttnelse gjorde Abramovic den gången att inlägg i den aktuella dagspolitiken av starkaste slag.  Men då hade världen onekligen förändrats en hel del, och Jogoslavienfödda Abramovic hade nu Serbien som sitt hemland och därmed den akuta Balkankrisen.

Ytterligare en kvinnlig konstnär, polska Zofia Kulik, har klokt nog fått en bra placering i den här utställningen med sin fotografi. Zofia Kulik var för övrigt en av de utvalda deltagarna i Moderna Museets hittills oöverträffade temautställning After the Wall (1999-1000). Kulik var också 1997 Polens representant i Venedig. I Kulturhuset är det hennes undersökningar av påbjudna beställningsverk som begränsade konstnärernas handlingsfrihet under de radikala åren som utställningen belyser.

Yayoi Kusama. Kusama painting homosexual’s in studio German T.V. 1968

Stora delar av utställningen upptas av dokumenterade fotografi. Här finns svenska Carl Johan De Geers intensiva fotograferande av stort och smått, från de legendariska Gärdeskonserterna till Kårhusockupationen, Blå Tåget och Andy Warhols Brillokartonger på Moderna Museet. Här visas också bilder från en av tidens stora oroshärdar, det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika. Earnest Coles fotografi av den svarta barnsköterskan med de vita barnen, ett i varje hand, är en talande bild av den rasistiska dårskapen. Gilles Caron (1939-70) dokumenterade diverse politiska händelser runt om i världen: bland annat studentrevolterna i Paris 1968, men också krigshändelser som i Vietnam, Biafra eller det israeliska Sexdagarskriget.

Konstexperiment också när det gällde form och tekniker hörde också till tiden. Här kan man se Claes Oldenburgs knäskulptur, Ed Ruschas experiment med olika hushållsprodukter och deras avtryck på papper, Wienaktionisterna är representerade, exempelvis Hermann Nitsch, och Arnulf Reiner, liksom FLUXUSrörelsen, och givetvis Joseph Beuys, bland annat med sina Holz- och Filzpostkarten. På en av väggarna blinkar Bruce Naumans neeonskrift WAR RAW, ett försök att använda palindromen som politisk protest. Robert Smithson och några andra Land Art-företrädare finns också på Kulturhuset i denna omfattande undersökning av de dramatiska åren.

Just den stora mängden av verk gör att man gärna hade sett att de välformulerade texterna inte bara exponerats på utställningsväggarna. en katalog eller åtminstone en stencil med externa borde givetvis höra till en så här omfattande utställning. Men just denna brist är ingen nyhet när det gäller Kulturhusets utställningar som ofta tycks sakna ”avsändare” och förbli märkligt anonyma, hur väl genomförda de annars är. Förhoppningsvis kommer denna brist att åtgärdas av den nya ledningen för konsten i Kulturhuset.

Slutintrycket av Revolternas decennium hamnar någonstans mellan återseendets kluvna känslor och en obehaglig aning om att protesterna i många fall känns väldigt samtida, även om detaljerna är andra i dag. Vill man tolka denna känsla negativt kan man säga att aldrig så väl genomförda konstnärliga aktioner inte förmår åstadkomma några verkliga samhällsförändringar. Med positiva ögon föredrar jag att se att det engagemang som fanns hos dåtidens konstnärer går att hitta även i dag, .nu i bästa fall med större frihet än under dessa politiskt likriktade år. Lite försiktigare och kanske lite klokare har vi trots allt blivit.

Cristina Karlstam