Ann Dahlqvist

Möte med de röda rebellerna

Författare:

|

Datum:

|

Mitt första möte med de röda rebellerna var avogt. De störde mig. Deras långsamhet, röda dräkter, vitmålade ansikten och svärtade ögon. Vad ville de? Vad hade de med oss att göra? Jag tittade bort, upptagen med att försöka göra min röst hörd, att sjunga och ropa så att det värkte i halsen.

Platsen var ett torg. Milda höstvindar och antydan till sol. Sammanhanget en klimatdemonstration med den grupp som kallar sig rebellmammorna. Vi satt i en ring på marken med plakaten framför oss: För mina barnbarn, för alla barns framtid. För Noa, 7 år. För Saga, 3 år. Förlåt för att jag inte förstod tidigare. Mammor, mormödrar, gudmödrar, fastrar och systrar. Föräldrar eller inte, samlade i förtvivlan och beslutsamhet, ilska och hopp. Representanter för historia och framtid, för ett ansvar genom tid och rum.

Jag kände mig hemma med rebellmammorna. Det var fredligt men bestämt. Attributen var välbekanta: Banderoller och plakat, tal och slagord, sittdynor och kaffetermosar.

Så kom de i sina röda dräkter, dök upp som från ingenstans. Ett stumt karnevalståg. De sträckte fram sina händer som i en dans. Sökte blickar bland såväl åskådare som demonstranter. Tygbanden fladdrade.

Det finns inte tid, tänkte jag, inte tid för er dans.

Det blev flera gånger, flera demonstrationer, och återigen dök de upp. De röda rebellerna är en del av den internationella performancegruppen Red Rebel Brigade, estetiken inspirerad av ett brittiskt cirkuskompani – The Invisible Circus. Det är rött för kärlek och vrede, för blodet som binder samman det levande. De fungerar som ett slags stödtrupper, inte bara för rebellmammorna, utan också vid andra klimataktioner.

Det tog sin tid innan jag såg magin, skönheten och omsorgen hos de röda rebellerna. Att de genom att utmana formen för demonstrationen också upplöser gränserna, den falska dikotomin mellan tanke och känsla, att de agerar som en brygga mellan demonstranter och åskådare. De iscensätter kampen och sorgen, men deras drömlika närvaro blir också en påminnelse om det som ännu inte har gått förlorat.

Klimatkrisen får inte plats i en liten låda. Det finns inte en separat plats där vi kan stoppa in klimatavtal, reduktionsplikt, FN-rapporter och utsläppsnivåer. Det är våra liv som beskrivs och debatteras. Det är kärlek och konst. Och vi kan skrika oss hesa, forskare och aktivister, och likväl förbli ohörda om inte konsten, litteraturen, filmen och musiken tar sig an de frågor som döljs i koldioxidekvivalenter och biodiversitet.

Jag har slutat titta bort, jag lägger numera mitt hjärta i de röda rebellernas händer, förvissad om att budskapet också tar form i deras kroppar.

Anna Dahlqvist är journalist och författare. 2022 kom hennes roman Det är tropiska nätter nu (Bokförlaget Atlas).