Nadja Hallströms utställning Mustang/Queens visar kärleksfulla bilder om vilda och tämjda hästar på Konsthall 16/ Riksidrottsmuseet i Stockholm.
Världen är uppdelad i två kategorier. Hästtjejer, och de som inte haft ynnesten att få vara på ett stall. Det kan vi slå fast på en gång.
Redan som femåring började Nadja Hallström att rida på ett stall. I många år var hon nästan dagligen i stallet och sina första bilder av hästar tog hon redan som sexåring. En hel rulle bara på hästarna i hagen. En bild finns sparad än idag. Förmodligen ledde det också till att hon för snart femton år sedan började fotografera hästar på allvar, först på en ridskola i Queens, New York, i kvarter där man kanske inte förväntat sig att hitta ett stall med hästar. Det ledde i sin tur till att hon rätt snart begav sig ut i vildmarken, för att leta rätt på mustanger, Amerikas berömda vildhästar. De där hästarna som vi möter i varje westernfilm. Bara för att upptäcka att det var länge sedan som det stod riktigt bra till med dessa ståtliga djur. Idag finns cirka 60 000 mustanger i vilt tillstånd på den nordamerikanska kontinenten. Tillräckligt många kan det tyckas, men de federala myndigheterna vill minsta beståndet till endast 20 000.
Nadja Hallströms bilder visar på människans kärlek till hästen och hästens förmåga att ge kärlek tillbaka, om förutsättningarna finns för att mötas vill säga. Det är hästar och deras skötare på så vitt skilda platser som Queens i New York och de vidsträckta ödemarkerna i Utah eller Colorado. Här finns det kraftigt uppförstorade fotot av två unghingstar som visar tänderna och stegrar sig mot varandra. Ett beteende som känns bekant, vi har sett det förut, men som här snarare påminner om en klassisk målning. En annan bild visar en häst som forsar fram i vatten, en tredje där en mustang närmast tycks posera för att visa sig ur sin bästa vinkel.
Bilderna från ridskolan är påfallande kärleksfulla i mötet mellan människa och häst. Här finns Debbie som lutar pannan mot hästens huvud och som älskade att sjunga för sin häst. Eller Sade, vars tonår i stallet blev livsavgörande, som fick henne att flytta Upstate New York, och som nu har fyra egna hästar. Varje vår återvänder hon ett par dar till skolor i Queens med två av sina hästar, så att barnen ska få klappa, borsta och kanske rida på hästarna. Här finns också porträttet på en av volontärerna, i cowboyhatt, fysiskt stark trots sina 83 år. Unga män, pojkar med armarna fulla av tatueringar, som ömsint kramar om sina vänner hästarna.
I ett hörn av utställningen glöder bilden av mustangen Puma. Ett passande namn på en skygg varelse. Porträttet på Puma är taget i tidigt morgonljus, en orangefärgad lågt liggande sol. Det knappt synliga ögat vaksamt vänt mot betraktaren. Den toviga manen som rastaflätor i upplösning. Puma går inte att tämja, berättar Nadja Hallström. Han var alltför rädd och släppte ingen i närheten, men hon brukade gå dit på morgnarna och sätta sig på huk på avstånd, så att han skulle vänja sig vid människor. Några gånger har han kommit fram han för att nosa på hennes hand.
Puma är en av dessa tusentals hästar som befunnit sig på, eller som befinner sig i trånga inhägnader, infångade efter att ha blivit jagade av helikopter, och kanske för alltid traumatiserade av denna brutala behandling. En problematik som är ett parallellt spår I Nadja Hallströms projektarbete kring USA:s mustanger. Den federala byrån för markförvaltning, har fått i uppdrag att minska antalet vildhästar på federationens mark till 20 000. Idag beräknas omkring 60 000 finnas kvar på federationens mark, en yta dubbelt så stor som Sverige, utspritt över tio delstater. Bara i år ska federationen driva ihop 14 000 vilda hästar från allmän mark i USA. Dessa hästar hamnar i trånga inhägnader och säljs till vem som helst för en billig slant. Dryga tusenlappen för en häst. Kontrollen av köparen är nästan obefintlig. Man får inte finnas i straffregistret och måste bevisa att man har stängsel som är minst sex feet. Vildhästar är nämligen bra på att hoppa. New York Times hade för bara någon månad sedan ett stort reportage om denna grymma behandling av mustanger. När en häst väl fångats in får den inte släppas fri igen.
Det finns tack och lov många människor och organisationer som arbetar till vildhästarnas försvar. Fristäder som Black Hills Wild Horse Sanctuary i South Dakota eller Wild Horse Rescue Center i Florida där hästen Puma finns. Nadja Hallström planerar att snart återvända till USA för fortsatt arbete. Den här gången också som volontär, något hon gärna gör. Det är vanligt stallarbete, berättar Nadja Hallström. Som att mocka och borsta och rykta, men också att få en egen häst tilldelad att älska och försöka tämja.
Möten med människor och hästarna blir viktigare än fotograferandet, berättar hon. Att försöka fånga mustanger på bild är inte minst ett tålamodskrävande projekt. Det kan ibland ta dagar av letande i bil i öde marker på stäppen innan hon får syn på några hästar i det fria. Genom ett rescue center i Florida fick Nadja Hallström kontakt med Ramona Sierra som tillhör den amerikanska ursprungsbefolkningen Arapaho och Pueblo. Sierra finns i Utah och arbetar sedan många år med att rehabilitera mustanger och människor som drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Tillsammans åkte de ut på prärien och efter några timmar hittade de också ett par hästar och Nadja Hallström kunde ta ett par bilder. Men bilderna var ändå inte huvudsaken denna gång, utan det sällsynta mötet med de vilda mustangerna ännu i frihet.
Mustang/Queens
Nadja Hallström
Konsthall 16 pågår fram till 24 januari 2027
Konstnärshuset, Stockholm, 16 januari – 15 februari
På Konstnärshuset visas nya bilder från Nadja Hallströms arbeten kring Mustang/Queens
Bilden allra överst visar mustanger på prärien i Utah. C. Nadja Hallström
Lämna ett svar