Bengt Lagerkvist har gått ur tiden, och kulturSverige minns med rätta en regissör med många minnesvärda uppsättningar på sin agenda. Särskilt nämns hans många tolkningar av August Strindbergs dramatik. Det var under Lagerkvists tid som ansvarig för TV-teatern på 1960-talet som man kunde se uppsättningar som Hemsöborna och Röda Rummet i sitt eget vardagsrum tack vare Lagerkvists insatser. Även sin fars dramatik gav Bengt Lagerkvist förnämliga tolkningar. Vi minns verk som Gäst hos verkligheten och Bödeln, för att bara nämna några.

 Om fadern Pär Lagerkvist som ung skrev sonen en rikt nyanserad bok, med titeln Vem spelar i natten, ett citat ur Nobelpristagaren Lagerkvists dikt med samma namn i samlingen I stället för tro.

Själv minns jag dock framför allt Bengt Lagerkvist som en lysande konstpedagog med en sällsynt förmåga att entusiasmera och engagera sin publik. I sina uppskattade tv-program Konstalmanackan, Konstverk berättar och Konstpaus gav Lagerkvist prov på sin förmåga att ställa de rätta frågorna till konsten och konstverken och därmed göra dem angelägna för lyssnaren/tittaren. Att Bengt Lagerkvist själv älskade konst gjorde han ingen hemlighet av, och kanske var det denna kärlek i kombination med en stor kunskap och en ödmjuk attityd till publiken som gjorde honom så unik som konstförmedlare. Lagerkvist ställde frågor där andra påstod. 

I verksamheten som konstkritiker finns även ett konstpedagogiskt inslag, och Bengt Lagerkvist har för mig varit en inspirerande förebild när det gäller att väcka publikens intresse för konsten.

Cristina Karlstam