Stjärnstoft och nomader

Nomader, bläckfiskar och neutroner! På Borås konstmuseum samsas vetenskap med filosofiska resonemang i en utställning som välkomnar såväl vuxna som barn. Cecilia Bengolea och Lilibeth Cuenca Rasmussen, möts i en dubbelutställning som speglar en gränslös mångfald. Yvonne Ihmels blir på gott humör av utställningen Tension, please!

Redan själva utställningsaffischen får en att roat höja på ögonbrynen. En kvinna som bär ett kanalsytt duntäcke draperat till en galaklänning och med en kudde som accentuerande tiara på skulten, i design av Lilibeth Cuenca Rasmussen. 

Duntäcket har fått titeln Blood feathers och delar namn med en kanariefågelsbur i gulmålat järn stor nog att rymma en människa. Buren inger en känsla av fångenskap och inte minst titeln påminner om ett övergrepp, en kanariefågel lär kvittra vackrare desto trängre bur. I taket hänger ännu fler täcken, kanske som ett Fata Morgana eller som hängmattor där tyngden av en kropp anas i konturerna.

Som så ofta hos Lilibeth Cuenca Rasmussen handlar det om en undersökning av denna dubbla identitet eller snarare att befinna sig mitt emellan. Att ha två kulturer och ändå inte riktigt höra till. 

Upprepade gånger har hon i perfomance/videor, inte utan humor, skildrat hur hon i Danmark har ett exotiskt utseende, med allt som förknippas med ordet. Men inte heller i Filippinerna hör hon hemma, trots sin filippinska mamma. Hon har alldeles för stora ögon och vem heter väl Lilibeth där? 

Men för att återgå till duntäcket så berättar hon att hon hörde talas om en avlägsen stam i Brasilien där människorna levde sina liv bland träden. 

• De förflyttade sig mellan olika platser och levde av trädens frukter. Men de såg alltid till att det fanns frön kvar på marken som kunde gro och ge upphov till nya frukter.

Hon har hon tänkt mycket på nomader och hur de sprängde alla gränser när de förflyttade sig över världen, berättar Lilibeth Cuenca Rasmussen, när vi för en stund slår oss ner på det stiliserade bananträdsbladet i brons, Musa x Paradisiaca, som fungerar som bord eller bänk att sitta på i utställningen, men även är en påminnelse om att maten ofta tillagas i bananblad som även används som tallrik i asiatiska länder. Den sociala aspekten är för övrigt ett annat återkommande element i hennes konstnärlig oevre, liksom feminismen.

-Men en nomad kan ju bara få med sig det som han eller hon kan bära. Kanske som en klänning? Samtidigt är täcket något vi i Norden lätt känner igen.

Det igenkännliga som samtidigt får en betydelse eller en tredje för den delen. Idén till en skulptur uppstår ofta ur en performance, berättar hon.

Videon Cocktails visar en performance där objekten blivit till ett slags arkitektoniska skulpturer i Lilibeth Cuenca Rasmussens stora rumsliga gestaltning Cocktail. stora rumsliga gestaltningen Cocktail. Här förenas existentiella frågeställningar med rent kroppsliga mellan människa, jord och universum över tid och rum.

De fyra skulpturerna är skapade i så vitt skilda material som papper, strå eller just kanalsydda duntäcken, men har ändå det gemensamt att de föreställer en typ av bostad eller skydd, och på samma gång erbjuder mentala resor till avlägsna destinationer. Skulpturerna högt uppe under taket som påminner om hängmattor, en annan skulptur har ett tak som leder tanken till ett danskt stråtak av vass och på samma gång en hydda i Söderhavet och ytterligare en som påminner om en igloo, och Danmarks koloniala förflutna. 

Skulpturerna befolkas av de medverkande artisterna och antar på så sätt nya dimensioner. En man i rosa tyllkjol som på sina vita rullskridskor tycks förflytta sig närmast planlöst, börjar dra allt snävare cirklar runt den inuitiska igloo som på samma gång är en kvinnas enorma kjol, i sin tur konstruerad av flygbrev, läs retro. Kvinnan spelar klarinett och mannen dansar till hennes toner. Kvinnan med duntäcket reciterar med stark röst en text på rim! Och simsalabim!  Stråtaket visar sig också vara en jättestor solhatt! Igloon som sagt en kjol och mannen som uppvaktar kvinnan kanske symbolen för nomaderna som sprängde alla gränser, såväl yttre som inre och spred sitt DNA ut över världen, som en påminnelse om att vi alla till 99,9 procent delar samma ursprung. På en och samma gång; skulpturer, kläder och arkitektur!

Den reciterade texten ställer frågor vilka som är dagens nomader och vem är du, om du liksom konstnären har en dubbel etnisk identitet och liksom hon befinner sig i ett mellanrum? Men texter på rim och så att säga tre till priset av en? Här påminner hon mig om att konsten ju handlar om att reducera.

• Och en text som rimmar är inte enbart en berättelse. Det rimmade ger en struktur som fungerar som en rytm som i sin tur föder en performativ upplevelse. 

Det finns en kritik av dagens samhälle och samtidigt en vördnad inför livet, Guds skapelse? Kanske är det att gå lite för långt men i utställningen förekommer flera existentiellt kompletterande sentenser av typen Every single atom is a lucky one eller som i den spegelblanka svarta och rosa äggformade ytan placerad på väggen – I am not what you see.

Flera av verken i synnerhet i ett av utställningsrummen bär en starkt personlig närvaro, kanske allra tydligast det altarliknande låga och tiotalet meter långa bord där små skulpturer i lera som bär konstnärens handavtryck, påminns vi på nhytt om livets sårbarhet. Det bibliska uttrycket Av jord är du kommen, som används vid begravningar dallrar för ett ögonblick till. Verket en hyllning till skapandeprocessen och händernas arbete, som det såg ut i den allra första början, och inte minst till platsen. Leran är hämtad från närbelägna Horns Tegelbruk. I skulpturen Meteorit som är ett familjeporträtt på konstnären själv, hennes danska far och hennes filippinska mor, påminner hon oss återigen om vårt ursprung, om det stjärnstoft som blivit vårt DNA. 

I dessa nobelprisdagar när kvantfysiken som vetenskap fyller hundra år kunde Cecilia Bengoleas monumentala video Neutrinos Ensemble knappast vara mer passande. 

Cecilia Bengolea har även hon riktat blicken mot skyn och samarbetat med bland andra astrofysikern Thierry Foglizzo. Enligt honom fungerar havsdjupen och universum enligt motsvarande pulserande principer. Båda vidgas och dras ihop sig och åstadkommer därmed explosioner som i sin tur frigör universums allra minsta beståndsdelar, små partiklar som kallas neutriner. Dessa små neutriner tycks inte göra halt för någonting, utan färdas obekymrat genom fast materia som våra kroppar utan att vi ens märker och kan befinna sig på flera olika ställen samtidigt. 

Det är neutrinernas färd från rymden ner till jorden som Cecilia Bengolea skildrat i sin färgsprakande video i kaskader av nyanser. En djupblå damm med pulserande vatten, en ensam människa simmande i ett hav, en uråldrig skulptur som påminner om en lindad docka, märkliga havsmonster, ett allseende öga…

Projicerad i taket inbjuder den besökaren som att inta horisontell ställning. Liggande på rygg på golvet i sällskap av skulpturer i mjuka material som fått titeln Too Much Hope on Art to Change the World och uppstoppade kostymer som fått titeln Nuetrinos entangled.

Så är det nog. Vi ska nog inte hoppas på att konsten kan förändra världen, men kanske som vi brukar hävda i Cora kan konsten förändra en människa. 

Onekligen finns Ceclilia Bengolea en stark undergångsaspekt. I synnerhet i Maria´s transmission, som är en flirt med Fritz Langs expressionistiska sci fi film Metropolis från 1927. I Bengoleas video är ”Maria” en guldglänsande 3D avatar med en putande gravidmage. 

Om Langs film Metropolis skildrar livet i den framtida världsstaden 2026 (!) och visar arbetarna som slavar som lever under jord och går i raka led till fabriken medan härskarna lever i lyx och överflöd, så lyfter Maria´s Transmission frågor om frihet och ofrihet, arbetets slaveri och sexualiteten som drivkraft.

Då trodde man på att industrins framväxt skulle ge något gott till mänskligheten, idag vet vi att det inte blev så, säger Cecilia. Videon är delvis dokumentär med en mix mellan äldre koreografier och miljön i fabriken, intervjuer med fabriksarbetare på en av världens största stålproducenter Arcel Mittal i Belgien. Här smälter man ner utrangerade stridsfordon och skepp till material att bygga broar och byggnader av. 

Och hon vill gärna se sina skulpturer som stelnade performances, tillägger hon. 

Med en bakgrund i filosofi lutar hon sig ofta mot skönlitteraturen, vid sidan om vetenskapen och inte minst den fluiditet som alla bildar centrala delar i Cecilia Bengoleas verk. I Bestiaires har hon låtit sig inspireras av Louis Borges roman The Book of Imaginary Beings som består av ”116 märkliga kreatur skapade av människors inbillning”. Hon har låtit scanna in sin egen kropp och låtit den anta formen av en hybrid med utökade förmågor. En vattenliknande varelse i ständigt skiftande närmast surrealistiska former där drakvingar växer fram ur ryggen på varelsen som hotar att sluka betraktaren med sitt skräckinjagande gap. Det är modern dans, surrealism och fascinerande och kanske även en varning? 

Personligen är jag svag för Lightning Dance eller Dancehall Weather, titeln växlar mellan nätet och videorummet på Borås konstmuseum – kanske inte så barnvänligt men missa inte det? Videon är filmad utanför en bar vid en starkt trafikerad gata i Jamaica.

Samma koreografi som uppförs vid olika tider på dygnet och i skiftande väderlek. Blixtar som genomkorsar himlen, regnet som formligen öser ner och dansarnas kroppar som glänser av svett och väta. Allt belyst av naturfenomenen och de förbipasserande bilarnas strålkastare. Det tycks som en lek, som en av alla dessa videor som olika amatörgrupper lägger upp på nätet. Men här är det professionella dansare ur olika kulturer. Hon behöver den fuktiga luften i Karibien för att på allvar kunna dansa, säger Cecilia Bengolea. Att gå in i dansen i den fuktiga luften i Karibien med tropiskt regn som blandas med transpirerande kroppar tycks lösa upp gränserna mellan människa och natur. Kroppsvätskor blir till elektriska transportörer, likt hennes verk Neutrinos Ensemble och får kroppen att fungera på samma sätt som elektriska impulser i hjärnan styr synapser. Klimatet är därför av största betydelse. Hon har försökt att uppföra samma performance i den kaliforniska öknen på Konst- och musikfestivalen Coachella, men kroppen tycktes inte lika följsam i den torra hettan som i det fuktiga Karibien.

Cecilia Bengolea är född i Argentina men lever sedan tjugotalet år i Paris. När hon kom till Frankrike hittade hon en mångfald inom dansen som hon inte upplevt tidigare, berättar hon. Det har blivit många inspirerande möten med människor ur vitt skilda kulturer med dansen som universellt språk. 

För henne är dans synonymt med frihet men här finns även rum för politik. Dansen är för henne det medium som möjliggör ett ickehierarkiskt radikalt och känslomässigt utbyte människor emellan. Genom sitt samarbete med andra konstnärer, dansare, DJ:s, har Cecilia Bengolea skapat ett brett konstnärskap där rörelse, dans och performance blir till hennes ”animerade skulpturer”.  

Cecilia Bengolea har ställt ut på stora institutioner och gallerier över så gott som hela världen. Hon har samarbetat med dancehallmusiker och bildkonstnärer och nu ställer hon ut på Borås konstmuseum i ett möte med Lilibeth Cuenca Rasmussen, lika berömd hon.

Utställningen Tension, please på Borås konstmuseum pågår fram till 4 februari