När man måste stå till svars…

Frida Bergh gestaltar Nanny Palmkvist, folkskolläraren, vegetarianen och pionjären, i en varm och livsbejakande föreställning där pamfletternas högtravande ord lyfts rätt in i hjärtat med hjälp av sång.

Något har hänt. En ryktesspridning? Häxjakt? Ljudet av en knattrande skrivmaskin är den ordlösa kommentaren till kvinnans monolog. Allt hon säger antecknas och kan vändas emot henne. Hennes utseende noteras enligt raslärans alla principer. Hur länge till ska hon behöva sitta här inspärrad, fyra månader eller fyra år eller kanske för alltid?

Nanny – en penna, en cykel och en revolution, en minimusikal på Strindbergs intima Teater är berättelsen om Nanny Palmkvist, en av alla dessa otaliga kvinnor som spärrades in för att de var livsbejakande, vad vi kallar för fria och på tvärs med tidens konventioner.

Men en minimusikal? Ja, när Frida Bergh brister ut i sång blir det politiska poetiskt och budskapet påminner om hur viktig musiken och sången alltid har varit för befrielsekampen eller kvinnokampen, allt från Joe Hill till Jösses flickor. 

Det är sannerligen på tiden att Nanny Palmkvist får sin rättmätiga plats i kvinnohistorien, kan jag inte låta bli att tänka. Visst finns det en skola uppkallad efter henne och hon har förärats en artikel i Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon, men hennes person och verk är tämligen okänt fastän hon var tidigt ute med sin kamp för kvinnors och barnens och djurs rättigheter. Långt innan den Kvinnliga medborgarskolan och godsägaren Elisabeth Tham som hyllats i ord och bild av eftervärlden för sin gärning.

Nanny Palmkvist var en helt vanlig kvinna, dotter till en mjölnare och hans hustru och det är kanske just här som historiens vägskäl blir tydligt. Gruppen kring Medborgarskolan hade tillgång till utbildning och välstånd, ändå lyckades Nanny Palmkvist i viss mån leva som hon lärde. Hon publicerade flera böcker i sina hjärtefrågor, hon turnerade under ett par års tid runt om i USA där hon höll föredrag och trots att hon förlorade sitt älskade Högtofta där hon ville bygga en fristad, gav hon inte upp, utan skrev ännu en bok där hon dokumenterade hela den vedervärdiga process där penningen fått bestämma. Hon gör med andra ord skrivmaskinen till sin.

Pjäsen berättar om Nannys liv och alla kvinnors liv för den delen. Frida Berg balanserar föreställningen på den knivskarpa egg som varje teaterbesökare kunde önska sig. Inte för ett ögonblick släpper hon taget om oss och det är fler än en av oss som lämnar teatersalongen med tårar i ögonen. Om det är i glädje eller av ilska ska vara osagt. Stämningen är upprymd, upprättelse åt denna kvinna! 

Fanny – en minimusikal

Manus och regi: Annika Kofoed

Musik: P-O Nilsson

Ljusdesign: Gustave Lund