Kroppens dilemma

Anden manifesterar sig i konsten i utställningen Corpus Cosmos på Uppsala konstmuseum. Flagellanter, veteax och hjärtmonitorer möter historiska föreställningar i samtida verk.

”/” Det inre och det yttre, läkarvetenskapen ställd mot gudstron. Övergrepp, ingrepp, plundringar och oförrätter, mot människan själv, såväl som mot den stora kropp vi allesammans ska leva på och av. Närheten till Rudbecks anatomiska teater har fått fler än en upsaliensisk konstnär att söka sig till denna inrättning, men utställningen Corpus Cosmos tar ett vidare begrepp på kroppen visavi världsalltet.

Hur ser det ut inuti, är den genomgående tanken, om det så handlar om människor och djur, trosföreställningar eller vetenskap? Ett minne poppar upp inför bilder på Camila Sposatis (Brasilien) verk The Earth Anatomical Theatre, där nakna kroppar vrider sig i en performance som om det vore en skärseld. I sällskap med den tyske poeten Durs Grünbein och hans översättare till svenska Ulrika Wallenström besökte jag Rudbecks anatomiska teater för allra första gången. Hans Schädelbasislektion (Biologisk vals) hade just kommit ut på svenska och en frusen poet lotsades runt i det utkylda rummet medan snögloppet utanför rasade allt häftigare.

Den anatomiska teatern skapades för att alla skulle kunna se och höra. Bänkarna byggda brant på höjden möjliggjorde fri sikt mot kroppen. Instrumentet framför andra är skalpellen vars snitt, om det är i jordskorpan eller i människokroppen, får det inre att blottläggas.

Sposati har placerat sin anatomiska teater under jord, grävt sig ner tillsammans med lokalbefolkningen, under stora vedermödor, och gått till väga som en arkeolog. Under tiden har föremål frilagts likt inre organ. I stället för den mänskliga kroppen är det jorden och dess inre som öppnas och undersöks. Camila Sposati har låtit sig inspireras av jesuiten Athanasius Kircher (1601 – 1680) som lät sig firas ned i en aktiv vulkan men som också kastade fram teorier om hur ljus och ljud rör sig i vågor genom rummet. Utifrån dessa teorier har Sposati i sin tur skapat en serie entoniga blåsinstrument i lera med titeln Phonosophia, en magsäck eller tarmar som korvar sig meterlånga, som påminner om att våra inre organ också är ljudande. Det är humoristiskt, vackert och civilisationskritiskt. Som kronan på verket är videon Darvaza, filmad i Turkmenistan 2011 och som skildrar brinnande gas från jordens inre. En gasåder som brunnit sedan 1971!

Ingela Ihrman har tagit fasta på livet (och döden) i verket Den fertila halvmånen. Ett kraftigt uppförstorat veteax som påminner lite om en räka eller ett embryo om man så vill. Här handlar det om fortplantning men också om maten vi äter, och i förlängningen om nattvarden. Här finns det välkända verket Ett fikon (2020), även det med erotiska och religiösa undertoner, samt en kostym som ska föreställa naturfilmaren Jan Lindblads ande, där Ihrman hämtat inspiration från de filmer vi matades med i tevens barndom där Jan Lindblad bland annat går i närkamp med en kobraorm. Enligt Lindblads livsfilosofi att leva i ett med naturen och kanske i förhoppning om att bli besegrad och slukad hel av ormen och på så sätt kunna ingå i kretsloppet. Det är tillåtet att sätta på sig kostymen och hatten som ska föreställa insidan av ormens gap.

Detta mer eller mindre fredliga uppsökande av ett livets slut står i skarp kontrast till Xadalu Tupã Jekupés färgstarka målningar, som vittnar om de grymheter som spanska jesuiter utsatte ursprungsbefolkningen guaraní i södra Brasilien för, på 1500-talet. Här handlar det om koloniala intressen och ett underkuvande av människor i Guds namn. Verket Corpus Prosélytus är målningar som skildrar våldsamma och blodiga möten mellan erövrarna och ursprungsbefolkningen. Flagellanter och kors står mot blixtar som föreställer guaraníguden Tupã, skaparen av universum och en kamp på liv och död.

Pia Sandströms verk är hennes eget möte med den moderna läkarvetenskapen. Ett hjärtfel som upptäcktes sent ledde först till upplevelser som befann sig på gränsen till hallucinationer eller ”drömsyner”. Pia Sandström har använt en geofon, som brukar användas för att mäta jordens rörelser, för att registrera sina egna hjärtslag i en flerkanalig ljudinstallation som återger hennes egna hjärtslag. Här finns en koppling till den Heliga Birgitta och hennes drömsyner. Var det i själva verket ett hjärtfel som föranledde hennes samtal med en gudom? Verket heter passande nog Jag har sett från insidan. En nog så verklig påminnelse om närheten till Rudbecks anatomiska teater.