Glaset är fullt!

Det är en mumlande, besvärjande, skvättande och jojkande stillhet, som möter publiken på Liljevalchs.

Genom en prefabricerad ytterdörr kliver vi rätt ut i den nordiska natten och ett lätt snöfall orkestrerat av en gatlykta, eller en strålkastare. För att riktigt kunna ta in detta erbjuds en balustrad, en känsla av entfremdung infinner sig här. Likt turister eller erövrare, kan vi betrakta det tomma landskapet och snön som faller lätt. I nästa sal står en karaokemaskin skulptur. En glänsande tillbucklad skapelse som ser ut att ha farit runt till några ställen. Stoppar man i en slant så hörs en jojk, eller flera jojkar ska det visa sig, hämtade från Svenskt visarkiv. I nästa rum möts vi av piassavakvastar med inbrända meddelanden, ett långbord med knivar som exempel på duodji, samiskt konsthantverk och tavlor i renhud och disktrasor. 

Carola Grahn är född i Jåhkåmåhkke, eller Jokkmokk som vi säger på svenska, ett glesbygdssamhälle norr om Polcirkeln, men också en samisk mötesplats med den numera världsberömda Jokkmokks marknad som infaller på samernas nationaldag den 6 februari.

Carola Grahn är också en skrivande konstnär och redan under tiden på Mejan (Kungl. Konsthögskolan i Sthlm) utkom hon sensationellt med romanen Lo & Professorn. Ordet är alltså viktigt i hennes konst. De uppställda kvastarna, symbolen för att hålla rent, med sina lösryckta meningar eller påståenden, påminner om en monolog i en modern pjäs som spelas upp i mobilen. Även de snidade knivarna som huggits in i långbordet är försedda med utrop som om de vore repliker i en underliggande pjäs. Här finns bara en kvinna bland sexton manliga slöjdare som en påminnelse om ett traditionellt uppdelat samhälle. Att hugga en kniv i bordet, i grunden en aggressiv handling, men dessa knivar har slipats slöa. En säkerhetsåtgärd för att besökare inte ska skära sig eller kanske komma på idén att använda knivarna mot varandra, vilket förstärker en känsla av maktlöshet. Det kanske viktigaste traditionella redskapet, vid sidan om kåsan, har blivit obrukbart. 

Här finns också kopplingar till västtyska (konstnären poängterar ofta att hon är född i väst i sin konst) feministen Rosemarie Trockel, kanske allra tydligast i Carola Grahns porträtt av kvinnokroppen, där detta att inte vara vit (läs majoritetssamhället) problematiseras i det bearbetade (ljusbruna) renskinnet och symboler för kvinnan framhävs med hjälp av (värdelösa) rosa disktrasor. I andra tavlor påminner snittade sår om oförrätter och övergrepp, mot människor men också mot vår jord.

Det mjuka och lätta snöfallet inger en känsla av sorg. Här ska finnas en koppling till bladvändaren Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg, som genom fiktionen berättade om Danmarks koloniala övergrepp av inuiterna på Grönland, en parallell till landet Sveriges övergrepp på samerna. Barnen som rycktes ifrån sina föräldrar och sattes i svensk skola, utan att ens kunna språket, berövade hemmets trygghet. 

Och till Lavskrikan, som verket med karaokemaskinen heter, titeln är efter en jojk som sägs beskriva hur lavskrikan äter vissa bär som har en berusande effekt. Visst är det fint att det finns upptagningar av äldre jojkare i Svenskt visarkiv men att jojka är inte att sjunga. Jojken är inte en visa, den är visan. Carola Grahn är i likhet med de flesta konstnärer av rang inte någon som gör konst, hon är konsten, liksom hon är same men även svensk. 

Alla dessa oförrätter som finns där och dallrar under ytan till denna hemliga och ändå välbekanta värld som Carola Grahn nu bjuder in oss till. Kvastarnas och knivarnas lösryckta fraser och utslungade påståenden blir till ett mullrande mumlande kring elden, inför vidderna, norrskenet, mörkret och ljuset men också inför hotet om allas vår överlevnad. Glaset är sannerligen fullt! 

Nr 80 av Cora som finns i handeln fr o m 5 april innehåller en stor artikel Sapmí Triennala (samisk triennal) ene vandringsutställning med samtidskonst som startade i Bodø 2024 och under 2026 kommer att visas på KIN Museum, i Kiruna.

”/”