Det är en lyhörd stämningsrapport från vår egen samtid teaterchefen Eirik Stubø åstadkommit i sin uppsättning av Arne Lygres pjäs Ingenting av mig, som ges på Stockholms stadsteater. Det vilsna vemod som fyller scenen har många motsvarigheter i det liv där vi alla är delaktiga, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 

Sofia Helin i rollen som Mig och Björn Bengtsson, som gör Han, hittar träffsäkert de stämningar av vilset vemod som vi alla delar. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, scenen Kilen: Ingenting av mig av Arne Lygre. Översättning: Marie Lundquist. Regi: Eirik Stubø, scenografi och kostym: Kari Gravklev, ljus: Ellen Ruge, ljud: Maria Stillberg, mask: Johanna Ruben, dramaturg: Anna Lindqvist. I rollerna: Sofia Helin, Björn Bengtsson, Katarina Ewerlöf och Henrik Norlén.

  Det var några av mänsklighetens ödesfrågor som stod i förgrunden, när Dramaten i oktober förra året introducerade den unge norske dramatikern Arne Lygre för en svensk publik. I hägnet av en förestående världsundergång suggererade pjäsen Jag försvinner fram stämningar av katastrofer och flykt. Samtidigt var det en föreställning som gång efter annan återkom till problemet om vi över huvud taget kan veta någonting i en värld, där det mesta är fragment, motsägelser, bygger på maktstrukturer och bottnar i en för alla väldig utsatthet. Merparten av det som hände ägde rum i ett mentalt rum utan yttre gränser. En liknande spelplats återkommer i uppsättningen av författarens nya verk, Ingenting av mig, som ges på Stockholms stadsteaters scen Kilen.

   Här är dock perspektivet något snävare. Familjeliv och parrelationer ger bränsle åt skeendet. Språket befinner sig ofta på morfemnivå. Förankringen i de minsta betydelsebärande enheterna gäller även de sceniska uttrycken. Lygres dramatik är undersökande teater. Det finns anledning att, som man brukar göra, nämna hans tillhörighet till traditionen från absurdismen och Samuel Beckett. Liksom lärjungeskapet till landsmannen och Nobelpriskandidaten Jon Fosse. En föregångare till intresset för identitet och självbilder är schweizaren Max Frisch.

    Den nye teaterchefen Eirik Stubø har i sin iscensättning skapat vad som närmast kan liknas vid ett kammarspel om fyra människor, som hör ihop genom släktband. Eller styrda av olika tillfälligheter kommit i varandras väg. Pjäsen gör nedslag vid skilda tidpunkter i de inblandades liv och hos händelser som varit avgörande för senare vägval. I den mån avsikten varit att pröva ordens bärkraft i dramatiskt laddade livsskeden, ger resultatet föga vägledning. Det är det enbart antydda eller helt outsagda, som anger vilka krafter som är i omlopp. När som här språket är reducerat till en basnivå, är osäkerheten det enda vissa. Detsamma gäller också gestalternas närvaro i sina egna liv. Det mesta visar sig vara rollspel styrda lika mycket av omgivningens förväntningar som av egna drömmar och fantasier. Lygre kan sin Ibsen och använder den skalade löken i Peer Gynt efter bästa förmåga.

   Samtidigt är det växlingen mellan yttre och inre verklighetsplan, mellan det förflutna och nuet och mellan vad som kan vara skilda delar av en och samma människa, som svarar för flödet och håller intresset uppe i föreställningen. Att namnge de olika rollerna som Mig, Han, Människa och Exet möjliggör en tolkning i den sistnämnda riktningen. Och det är också här den halvkvädna olyckan med ett barn som går genom isen får en nyckelfunktion. Som är de inblandade i själva verket traumatiserade människor, som kämpar för sin överlevnad. Det ger en alldeles egen belysning åt den anpassning, underordning och självutplåning som är en ytterligare aspekt av Arne Lygres pjäsbygge.

   I det sammanhanget handlar den viktiga fråga uppsättningen ställer om det över huvud taget går att uppnå distans till det en gång genomlevda. Huruvida ett avsked till det förflutna alls är möjligt. Också här kan den som vill, hitta överensstämmelser med Jon Fosse och upprepningen hos denne, som ett sätt att återuppleva och hantera det som egentligen inte låter sig bemästras. Hos Lygre finns inslag av samma tvångsmässighet.

Katarina Ewerlöf, Björn Bengtsson, Sofia Helin och Henrik Norlén i Ingenting av mig på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

   Pjästiteln Ingenting av mig väcker också tankar till liv om vad som styrs av arv eller präglingar och vad som är eget av alla vanor i en människas liv. Även problemet med hur självbilder uppstår, hör hemma i detta sammanhang. I de modersbindningar som förekommer spelar frågan om att duga en viktig roll. Men rollgestalterna är också i väsentliga avseenden främlingar för varandra. På samma gång framstår oförmågan att leva ensam som ett tecken på svaghet. Kari Gravklevs luftiga scenografi och Ellen Ruges ljussättning ger rymd och skapar stämning åt denna vad gäller innehållet uppslagsrika föreställning som rör sig tätt intill vårt närvarande nu. Eirik Stubø och Arne Lygre framstår som trovärdiga sanningsvittnen i sitt avlyssnande av vår egen samtid.

   Sofia Helin och Björn Bengtsson tränger genom sina hyperkänsligt återgivna rolltolkningar av Mig och Han fram till tonfall helt i samklang med ett vilset vemod, som utan vidare skulle kunna betecknas som kännetecknande för ett liv där vi alla är delaktiga. Och Katarina Ewerlöf och Henrik Norlén i rollerna som Människa och Exet är från sina lite annorlunda utgångspunkter helt samstämda med detta uppsättningens grundackord. Det händer stora saker på Stockholms stadsteater så här års, när vårsäsongen börjar lida mot sitt slut.

Bo-Ingvar Kollberg