Dramatens uppsättning av Roland Schimmelpfennigs pjäs Vintersolstånd vänder upp och ner på våra flesta begrepp om samhälle, familjeliv, politik och teater. Regissören Staffan Valdemar Holm har med sina skådespelares hjälp åstadkommit en riktig fullträff på nationalscenen. Vårsäsongen kunde inte ha börjat bättre, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Intellektuell. Johan Holmberg i rollen som Albert i Vintersolstånd på Dramaten. Foto: Sören Vilks
Scenkonst
Dramaten, Lilla scenen: Vintersolstånd av Roland Schimmelpfennig. Översättning: Ulf Peter Hallberg, regi: Staffan Valdemar Holm, scenografi och kostym: Bente Lykke Møller, ljus: Torben Lendorph, peruk och mask: Barbro Forsgårdh, video och ljud: Hobi Jarne, dramaturg: Irena Kraus. I rollerna: Johan Holmberg, Anna Wallander, Irene Lindh, Magnus Ehrner och Mattias Silvell.
Vintersolståndet infaller dagarna före jul och markerar vändpunkten efter en mörk och dyster höst. Sedan återvänder ljuset och allt kan egentligen bara bli bättre. Då finns förutsättningar att börja hoppas och se framåt igen. I varje fall är det så årets i almanackan lite undanskymda, men kortaste dag brukar uppfattas på våra nordliga breddgrader.
Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig närmar sig fenomenet från lite andra utgångspunkter i pjäsen Vintersolstånd med vilken Dramaten öppnar vårsäsongen. Att pjäsen skrivits under en vistelse på det av solen gynnade Kuba kan säkert ha spelat in. Men därutöver knyter författaren också an till hedniska riter med fruktbarhetens förtecken och till en mytologi, som gång efter annan kommit att användas för allt annat än vällovliga syften. Att överensstämmelsen med de historiska källorna inte har så mycket med verkligheten att göra brukar man bortse från i sådana sammanhang.
