Vad vi gör av våra liv är själva kärnan i Anton Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården. Eirik Stubøs iscensättning på Stockholms stadsteater är en saktmodig och välvårdad men inte invändningsfri föreställning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Magnus Krepper utrustar sin Lopachin med en stor portion empati. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Körsbärsträdgården av Anton Tjechov. Översättning: Astrid Baecklund och Herbert Grevenius. Regi: Eirik Stubø, scenografi och kostym: Kari Gravklev, ljus: Ellen Ruge, ljud: Tomas Florhed, mask: Susanne von Platen, dramaturg: Cecilia Ölveczsky. I rollerna: Helena Bergström, Anna Åström, Maria Salomaa, Allan Svensson, Magnus Krepper, Michael Jonsson, Ralph Carlsson, Sara Jangfeldt, Jan Mybrand, Ida Engvoll, Ingvar Kjellson, Henrik Norlén, Alexander Lycke och hunden Liv.

Man behöver inte leta länge för att hitta kopplingar till dagens verklighet och samhällsdebatt i Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården. Resonemangen om pengar, eller snarare avsaknaden av dem, passar in som hand i handske i rådande lågkonjunktur och pågående finanskriser. Det övergripande temat om förändringar och tidens gång, om utveckling och framsteg kunde vara en del i diskussionen kring honnörsbegreppet ett hållbart samhälle.  Kanske var körsbärsträdgården ett sådant. Självförsörjande med bärförsäljning som viktigaste inkomstkälla. 

   Dess tidigare ägare, Ljubov Andrejevna Ranevskaja, flyttar till Paris och ägnar sig åt konsumtion för fulla muggar. Entreprenören Lopachin, som köpt godset, fäller träden och styckar upp marken i tomter för datjor åt den näraliggande stadens behov av fritidshus. Det kommer att förbrukas mycket energi, när invånarna skall bege sig dit på helgerna.

   Ett vanligt sätt att närma sig pjäsen är att se den som en allegori över det gamla Rysslands dödsryckningar. I väntan på den revolution och den nya samhällsordning som skall komma. Medan den överspelade, feodala överklassen ägnar sig åt nostalgiska drömmar om det som varit. Med den läsarten brukar vemodet bli iscensättningens allt överskuggande tonart.

   Eirik Stubøs uppsättning av pjäsen som nu ges på Stockholms stadsteater använder sig av flera infallsvinklar. Liksom den av samme regissör iscensatta Onkel Vanja förra året strävar även Körsbärsträdgården efter att hitta en egen nisch bland Tjechovbilderna. Allra tydligast blir detta personliga avtryck, när gamle trotjänaren Firs i slutackordet tar plats i den vid rampen längst fram på scenen placerade trappan. Dessförinnan har han muttrat sig igenom större delen av förloppet. Kanske utspelas hela föreställningen ingen annanstans än i hans minne. Nu blickar han tillbaka på ett skeende, i vilket han hela tiden känt sig främmande och varit utanför.

Skeendet på scenen ses genom Ingvar Kjellsons Firs ögon. Foto: Petra Hellberg

   Den gamle mannens tankar följer ett meditativt och långsamt, eftertänksamt tempo. Vilket anstår någon som en gång varit med redan vid livegenskapens avskaffande i Ryssland 1861. ”Den stora olyckan” enligt Firs förmenande, då människorna blev fria.  Personerna i dramat är utspridda över Kari Gravklevs vidöppna Stora scen, en svart rektangelformad låda med högt i tak, väldig golvyta och tomma väggar. Blad för blad singlar körsbärsträdens blommor ner på scengolvet då och då under skeendets gång. För att ännu mera markera nedräkningen och att en epok är över, lättas mot slutet även på förlåten till sidoscenerna.  Samtidigt drar regissören Eirik Stubø ut på förloppet, tar god tid på sig innan en ny händelse får föra skeendet vidare. I långsammaste laget kan man tycka ibland, vilket är en inte oviktig invändning mot uppsättningen. Varsamhet och försiktighet kan vara motiverade dygder. Men säkert skulle tajmningen och tempot inte ha förlorat något på, om föreställningen rört sig några snäpp åt det motsatta hållet. 

   Följden blir visserligen att de flesta konflikter och irritationer hinner utvecklas fram till en slutpunkt. Det gäller också till exempel dansen, som får en hel del utrymme vid den bal som godsägarfolket initierar. Stubø gör mellanspelet till en tydlig flyktmekanism när godset skall säljas. Att publiken därigenom kommer de olika gestalterna ganska nära är dock ett regissörens eget spår. Det blir på så sätt hos de olika inblandades reaktioner som den här föreställningens främsta livsnerv finns. Alla utom Lopachin blundar mer eller mindre för det som väntar, förnekar problemen och försöker låsa sig fast i det förgångna. Ungdomarnas strategi blir att bortse vad som är på gång. För att i stället ägna sig åt det som unga människor gärna vill göra, drivna av romantiska drömmar om kärlek eller mera handfasta yttringar av den lust och åtrå som är med i spelet. 

   Lopachins förhållande till Ljubov Andrejevna och hennes bror Gajev bygger företrädesvis på sociala motsättningar. Brodern Gajev i Allan Svenssons gestalt vill rädda kvar gården åt släkten och dess långa ägartradition, Helena Bergström, som gör Andrejevna är mest intresserad av att få ut så mycket pengar av den som möjligt. Lopachin, anförtrodd Magnus Krepper, vill ta över och på så sätt kompensera inte bara sig själv utan också sina tidigare vid godset verksamma livegna, det vill säga far och farfar. Det är Lopachin, väl hemmastadd i den nya tidens tänkesätt, som avgår med segern. Ändå låter han inte revanschlusten styra. I den här uppsättningen är han huvudsakligen en god människa, fylld av omtanke om de andra. Det tack han får när de andra osynliggör honom, är en av dramats många ironier. Lopachins oförmåga till kärlek hör till uppsättningen laddade, ibland enbart antydda gåtor. Allan Svenssons Gajev är mera öppen med såväl sin skam som sin besvikelse. Helena Bergström har flera skäl att lämna Körsbärsträdgården, där hennes man avlidit och sonen drunknat. Känslorna är dock återhållsamma, kanske mera än man hade kunnat vänta sig inför ett uppbrott som betyder att hon gör sig urarva. Inte bara en gård utan också en barndom och en uppväxt. Ett öde som säkert delas med många i dagens värld som lämnar det invanda för en helt ny tillvaro, kanske i ett annat land. 

   Det blir i stället de unga aktörerna i dramat som lever ut sina register med allt från desperation till uppgivenhet som en följd den brytningstid det här dramat skildrar. Dit hör Anna Åströms Anja, dotter till Andrejevna, som klarar sig kanske allra bäst och full av tillförsikt möter framtiden. Styvdottern Varja, anförtrodd Maria Salomaa, som mer eller mindre fungerat som den sammanhållande länken under de andras bortavaro, visar närmast upp en total resignation inför händelsernas gång. Även Michael Jonssons student Trofimov har en god prognos, om han nu äntligen återupptar studierna vid ankomsten till Moskva. Sara Jangfeldts Charlotta, utan rötter någonstans är den i sig själv tryggaste av dem alla. Hennes skönsång hör till uppsättningens höjdpunkter. Jan Mybrands bokhållare Epichodovs utanförskap, det enda riktigt existentiellt mänskliga i uppsättningen, lär inte förändras nämnvärt bara för att gården skall rivas. I sin egen världs tankar, på håll från de övriga, vistas även Ida Engvolls Dunjasja och Jasja, som görs av Henrik Norlén. Till de senares nära relation har regissören förlagt allt vad pjäsen rymmer av sensualism och åtrå. Och Ingvar Kjellsons Firs är förutom godsets allt i allo också den som tycks bära alla tider och all historia på sina axlar. Det markerar och förstärker det inledningsvis antydda, att det är hans synvinkel som råder pjäsen igenom. På samma gång som han får ett slags maskotfunktion.

   Eirik Stubøs val av kurs för uppsättningen handlar mycket om värden. Vid sidan av de ekonomiska, sociala, moraliska eller rent mänskliga även dem som har med skönhet att göra, Vad är värt att bevara, om ens något, från den tid när körsbärsträden stod i blom och gav frukt? ”Livet har gått förbi, som om man aldrig hade levat”, låter Firs orden falla alldeles innan pjäsen är över. Detta konstaterande är närmast att uppfatta som en uppfordran. Glasklart användbar även utanför teatern hägn. Och den innersta kärnan i denna Stubøs saktmodiga och oftast välvårdade iscensättning.

Bo-Ingvar Kollberg