Under andra hälften av 1970-talet arbetade fotografen Martha Cooper på tidskriften The New York Post.På väg hem från kontoret passerade hon den då nedgånga och fattiga stadsdelen Lower East Side.

Cooper började fotografera barnen som lekte i området och efter en tid fick hon kontakt med Edwin som visade henne områdets graffiti, då en ny typ av gatukonst som blivit alltmer populär i New Yorks fattigare områden. Inte långt därefter mötte Cooper även Dondi, känd som The King of Grafiti (Graffitikungen). Cooper fick möjlighet att dokumentera Dondis konst som han utövade runt om i New York och fick en allt större inlick i och fascination inför den subkultur som skapades kring omrking den nya konstformen. 1984 samlade Cooper delar av sin dokumentation i boken Subway art , en bok som kom att kallas för ” gatukonstens bibel”.

Cooper tycks ständigt ha haft tillträde till kulturer, platser och miljöer som tidigare varit svåråtkomliga och stängda för utomstående. Med etnografisk blick har hon undersökt dessa platser och kulturer och kom nära inpå dess invånare och medskapare.

I City Play visas foton tagna mellan åren 1977-81 på Lower East side i New York. Nästan samtliga fotografier föreställer lekande barn. Med sina bilder säger sig Cooper vilja undersöka vad barn gör i vuxnas frånvaro, vilka lekar de leker och hur de samspelar. Lower East Side var på den tiden då Cooper genomförde sitt projekt ett slitet och fattigt område med övergivna hus, stora soptippar och råa material.

Cooper ville visa på barnens otroliga fantasi och kreativitet när de leker i dessa miljöer. Hur de i brist på lekparker och leksaker skapade sina egna förutsättningar för lek och äventyr.

På Fullersta gård visas City Play i stora ljusa rum där fotografierna vid första anblicken känns alltför små och anonyma. Det krävs att jag som betraktare vågar gå riktigt nära för att ha en chans att se alla de fantastiska detaljer och ögonblick som finns i Coopers fotografier. Jag önskar att City Play hade fått en tydligare introduktion. Det är inte förrän jag kommer upp på våning två som utställningen får sin kontext med hjälp av en intervju med Cooper som visas på en mindre skärm i ett av rummen. Jag hade velat mötas av denna video i utställningens första rum, för även om jag läst på om Cooper innan tror  jag mig veta att så inte kommer vara fallet för en del av de besökare som spontant besöker museet via det intilliggande cafeét.

När jag väl närmat mig de svartvita fotografierna i sina tjocka svarta ramar möts jag av en konst som känns intim. Det är imponerande hur Cooper kunnat komma barnen så nära utan att de verkar ha störts eller ens tagit notis om hennes närvaro. Det gör att jag också får en chans att komma nära. Att verkligen se.

De bygger lådbilar, leker mamma, pappa, barn och hoppar hopprep mitt bland övergivna bilar, slitna fasader och högar av skräp. Fotografierna blir en ärlig och närgången dokumentation av en stadsdel i förfall och kontrasten som uppstår mellan barnens glada lek och den råa miljön är gripande. Gränderna känns som deras egna värld och som betraktare blir jag glad av Coopers fotografier, de förmedlar verkligen en känsla av bubblande fnitter, kittlingen i förbjudna lekar och förtrolig vänskap barnen imellan.

 

 

City Play, en dokumentär fotoutställning av Martha Cooper, visas på Fullersta Gård i Huddinge till och med 2 juli.