Dansföreställningen Masculines på Dansens Hus i Stockholm har ett poetiskt bildspråk med massor med farliga brudar! Andra tidningars recensenter har särskilt lyft fram den feministiska aspekten.
Masculines
Héla Fattoumi & Eric Lamoureux
Medverkande: Marine Chesnais, SandrineKolassa, Johanna Mandonnet, Clémentine Maubon, Maeva Coelo, Nele Suisalu, Francesca Ziviani.
I begynnelsen rådde mörker. Det vill säga innan Eva enligt sägnen förledde Adam och försatte sig själv i den besvärliga sitsen att hon tvingades gömma sitt kön. Så börjar föreställningen Masculines på Dansens hus i Stockholm. I början råder närmast becksvart mörker, könets natt, men så småningom framträder, nästan som en symbol för alla de roller vi som människor iklär oss, sju kostymuppsättningar som hänger på ett slags skyltdockor i metalltråd utmed ”byxorna” på scénen.
Poetiska bilder
Koreograferna Héla Fattoumi & Éric Lamoureux som tidigare gjorde den kontroversiella uppsättningen Manta, om livet bakom slöjan som bl a visades på dansens hus 2012, är nu tillbaka med dansföreställningen Masculines där de undersöker gränsen för det feminina.
Sju dansare i en föreställning där varje scén eller tablå noga utforskar blicken på kvinnan. Kvinnan som objekt, enbart till för mannens begär. Det sker genom scéner eller tablåer där föreställningen inleds med en gestaltning av konstnären Jean-Dominique Ingres målningar föreställande kvinnor i ett turkiskt bad,
- Modernism
- Dadaism
- Futurism
för att senare iscensätta 1800-talets koloniala vykort efter fotografier med poserande nakna orientaliska kvinnor (och för den delen även barn, förf. anmärkn.) för att gå vidare till kreationer i babydoll och höga klackar, prostituerade i fönster och en kvinna med en mun som en tratt, eller var det kanske draculatänder?
Och belysningen anpassar sig efter föreställningen om kvinnan. Det är smått roligt med en fransk touch, skickligt dansat, och nog blir kvinnan till ett kön alltid. Kanske lite för mycket kön för att kritiken ska lysa igenom, medan mannen hukar någonstans i environgerna i form av stöveltramp, gitarriff och hotfulla grymtanden. Som ett eko av något slag.
Ibland blir det formspråket lite väl tydligt och kanske en aning utdraget, någonstans efter en timme tappar föreställningen fart, men avslutar i ett hår-crescendo, som är det närmaste jag kan kalla det för. Dansarna blir till viljelösa dockor som ruskas och skakas utan att kunna värja sig, i 15 minuter eller så, tills publiken nästan tappar andan.
Det finns flera närmast poetiska lösningar, i synnerhet när ljus och scenografi samarbetar med dansarna. När belysningen ömsom blir till solarier, ömsom vardagens gråa ljus som tänds och släcks enligt ett slumpartat mönster och avslöjar dansarnas för ett kort ögonblick helt oförställda och nakna kroppar. De sju dansarna ingår föreställningen igen, undantaget några solister, i ett kollektiv, en massa eller grupp som kallas Kvinna och Kön. Någonstans under föreställningen uppstår dock frågan; Varför det blev så? Då blir det rent av farliga brudar.