Uppslagsrik Norénpjäs i medkänslans tecken

Uppsättningen på Stockholms stadsteater av Lars Noréns pjäs Nattvarden är både eftertänksam och uppslagsrik. Här är det författarens människokännedom som står i förgrunden. Medkänslan har blivit stämton i en föreställning, som det är omöjligt att inte kapitulera inför, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Samuel Fröler och Anja Lundqvist som det äkta paret John och Charlotte i uppsättningen av Lars Noréns Nattvarden på Stockholms stadsteater. Foto: Carl Thorborg

Scenkonst Stockholms stadsteater, Kilen: Nattvarden av Lars Norén. Regi: Björn Runge, scenografi och kostym: Peder Freij, komposition: Linda Spjut, ljus: Max Mitle, ljud: Kasper Larsen Val, mask: Frida Johansson, dramaturg: Mia Winge. I rollerna: Samuel Fröler, Anja Lundqvist, Kajsa Ernst och Jacob Nordenson.

Det finns inte mycket gemensamt mellan den kärleksmåltid som i kyrkliga sammanhang går under namnet sakrament och den pjäs som nu ges på Stockholms stadsteaters scen Kilen. I så fall ligger händelserna på korset närmare till hands och de förtvivlade orden från den övergivne människosonen. Lars Norén skrev Nattvarden 1983, i ett tidigt skede av sitt dramatiska författarskap, året efter Kaos är granne med Gud. Det var under familjeuppgörelsernas tid. Rättegångstemat och skuldproblematiken fick stort utrymme. Rollerna var insnärjda i ett destruktivt mönster. Livskampen handlade om att undgå att dras in i ett förlopp, där någon av de inblandade till slut blev utsedd till konfrontationernas syndabock. Sedan dess har både Noréns uttolkare och hans själv slagit an försonligare tonfall. Och familjelivet framstår mest av allt som ett lagspel, där alla medverkande delar samma villkor.

   Nu blir det stället själva existensen och tillvaron, som lämnar en del övrigt att önska för den som söker fullkomlighet. ”Är det något fel någonstans, i vad?”, kallade Willy Kyrklund detta predikament i en av sina prosaböcker. Det har medfört att pjästexternas allmängiltighet tagits tillvara, att deras mångtydighet och laddade symbolplan placerats på en mera framträdande plats. Flera betydelsenivåer tillåts på så sätt bli synliga.

   Regissören Björn Runges uppsättning hör hemma i en sådan läsning. Redan av öppningsscenen framgår att det är mera än urnan med moderns aska, den som det äkta paret John och Charlotte för med sig hem från krematoriet, som utgör hennes kvarlåtenskap, Till arvet hör även den uppsjö av dubbla budskap, projektioner, självförnedring och oförlösta symbiotiska böjelser som sätter sin prägel på natten som följer.      Jagförsvaren går för högvarv i detta relationsdrama. Böjningsmönstren för sätten att umgås utvecklas till en väldig dust med hela världsordningen. Där omöjligheten att komma till rätta med dess villkor får sista ordet.

   Ödmjukheten i närmandet till rollerna och alla deras tillkortakommanden blir det helt avgörande. I stället för att avkräva någon dennes individuella ansvar. Lars Norén varken dömer, fördömer eller tillrättavisar. Till den hållningen ansluter sig också hans regissör. Kraven på vad en människa skall klara av är större än vad hon mäktar med. I ett liv av sådan beskaffenhet finns det inte stort mycket annat att göra än att skruva ner anspråken. Medkänslan svarar för stämtonen i den här föreställningen. Att John, den ene av sönerna till den döda, helt avstår från att lägga sig i boutredningen är en viktig pusselbit i denna pjäs om hur det sociala och mentala arvet lever vidare genom generationerna. Johns upplevelse av att ha varit oälskad, hans vägran att alls befatta sig med det som har med moderna att göra är ett av föreställningens traumatiska spår. Denna mer eller mindre bortträngda upplevelse förlorar inte sin förlamande kraft bara för att någon familjemedlem dör. I stället överlever den som släktarv hos de i dramat enbart indirekt närvarande barnen.

   Av den här föreställningen att döma är det väl upplagt för efterföljare i kommande släktled, att föra traditionen från Lars Norén vidare. Må vara att de problem som visas i Nattvarden och de frågor som där ställs kanske inte har någon lösning över huvud taget. Ingen kan ändå frånkänna Norén äran av att vara en människokännare av rang. I dagens glättade, infantiliserade och ytliga värld hör hans röst till de omistliga. På ett liknande sätt blir fadershatet en viktig komponent hos brodern Alan, för vilken pappans alkoholism och i synnerhet konkurs har en i hög grad laddad, mental motsvarighet. Men även här en snarlik poäng, när rollernas barndom återkommer, upprepas och synliggörs också hos de egna ätteläggarna.

Jacob Nordenson, Kajsa Ernst, Anja Lundqvist och Samuel Fröhler i Peder Freijs huvudsakligen som ett mentalt scenrum utformade scenografi. Foto: Carl Thorborg

   Björn Runge når i sin uppsättning skickligt fram till vad som utgör dramats grundläggande struktur. Tyngdpunkten ligger hos kontaktlösheten, främlingskapet, alla avvisanden, benägenheten att argumentera och bedriva maktkamp med hjälp av psykiatriska diagnoser. Det enda som kan reducera spänningen både inom och mellan gestalterna är de erotiska utlevelserna. Så blir iscensättningen emellanåt rena fyrverkeriet av sarkasmer, hånfullheter, och infama påhopp, som mot slutet utökas till att innefatta rena handgripligheter. Men i det senare är det dock frågan om holmgångar med förbehåll. De aggressiva utfallen och kampen på liv och död skymmer inte de verkliga bevekelsegrunderna. De bakomliggande behoven förblir hela tiden påtagliga. Antingen det handlar om längtan efter närhet, behovet av tröst eller försök att lindra den egna ensamheten.

   Den här uppsättningen med nedslipade hullingar har i hög grad blivit en både skådespelarnas och regissörens föreställning. Den senares därför att han skruvat ner volymen så att rikedomen på själsliga uttryck och erfarenheter ges synliga genomslag, så långt det bara är möjligt. Skådespelarna i sin tur visar fram sin förmåga att hitta den perfekta tonen för regissörens intentioner i en omfattning som får betraktaren att baxna. Det här är teaterkonst av allra högsta märke. Samuel Frölers träffsäkerhet när det gäller att se vad som pågår och hans mod som John att befinna sig vid det uthärdligas gräns ger rollen en spännvidd, som söker sin like. Jacob Nordensons Alan och dennes bitterhet och jordnära förtvivlan över en livsekvation som inte går ihop visar fram en utvidgning av denne skådespelares gestaltningskraft, som bör meritera honom för de riktigt stora rollerna framöver. Hos Kajsa Ernst och hennes iakttagande Monica, som är den kanske minst komplicerade i kvartetten, finns en ren och klar medmänsklighet som man gärna vill tro kommer pjäsens själva livsnerv allra närmast. Och med Anja Lundqvists Charlotte blir all den nakna sorg uppenbar som gäller tillvaron överlag. Där drömmar förblir drömmar, där det mesta trots alla försök överstiger vad en människa förmår. Och det egentligen inte finns något annat att göra eller någon annanstans att ta vägen än vad som står människorna i det här dramat till buds. Det är omöjligt att inte kapitulera inför en Lars Norénpjäs i en så här eftertänksam och uppslagsrik tappning.

Bo-Ingvar Kollberg