Natasha Dahnberg

Tro aldrig på de vuxna

Författare:

|

Datum:

|

Barn brukar lita på vuxna. När en vuxen säger att det är fult att ljuga, förutsätter barnet att den vuxne inte ljuger själv. Ett barn tror inte att det som sägs i förskolan, i skolan eller på barnprogrammen på tv är lögner, eftersom hen inte hunnit få så mycket livserfarenhet eller börjat fundera över källkritik. Kanske är det därför som det vi har lärt oss som små ofta hänger med oss som absoluta sanningar livet ut?
Jag är uppvuxen på 1970- och 1980-talen i Sovjet. Vi började lära oss ganska tidigt i skolan om Sovjetunionens storhet och det kommunistiska idealsamhället som snart skulle komma att förverkligas. Vi berättade om de nya kunskaperna hemma, men även om föräldrarna inte direkt sa emot, stödde de heller inte vår nyfrälsta entusiasm. De ledde bort samtalet från Lenins och partiets helighet, och pratade hellre om multiplikationstabellen eller rysk grammatik. De ideologiska kunskaperna från skolan fick med andra ord ingen bekräftelse hemma, och med tiden började de ifrågasättas även av oss.

Andra kunskaper som var viktiga i den sovjetiska läroplanen var kännedom om de olika krig som Ryssland deltagit i. Vi fick lära oss att alla – alla! – dessa krig hade förts enbart i självförsvar. Napoleon hade invaderat med trupper från hela Europa och tagit sig hela vägen till Moskva; efter oktoberrevolutionen 1914 hade världskapitalismen försökt strypa det nyfödda Sovjetryssland; Hitler och hans allierade hade angripit Sovjet och försökt att inta Stalingrad. Sovjet hade fått stå ut med mycket och tvingats försvara sig mot många angripare. Vad sade föräldrarna om det? Jo, kanske inte särskilt mycket om Napoleon och världskapitalismen, men andra världskriget hade de upplevt i sin barndom och det var tufft. Föräldrarna mindes bombningar, svält och död. Där, just där, blev berättelserna från skolböckerna trovärdiga, och myten om Rysslands godhet och offerroll fick bekräftelse.

Jag kom till Sverige 2000 och började direkt på SFI, språkundervisning för invandrare. Mina klasskamrater kom från Afghanistan, Vietnam, Irak, Somalia och Finland, och alla hade de en relation till Ryssland: den hade uppstått via krig i deras hemländer där ryska soldater varit inblandade. Och först då slog det mig att jag varit uppvuxen i en lögn. Att Sovjet och Ryssland var och är en kolonialistisk makt som skickar sina trupper världen runt under en ideologisk täckmantel. En ideologi som skiljer sig något från sekel till sekel, men resultatet tycks förbli detsamma. Jag frågar mig fortfarande varför jag inte såg det uppenbara på världskartan och inte heller frågade hur det kom sig att Rysslands territorium brett ut sig över två världsdelar, från Kaliningrad till Kamtjatka?
Så mitt svar på frågan varför så många ryssar stödjer angreppskriget mot Ukraina är för att vi redan från barnsben vuxit upp i en lögn.

Coras krönikör Natasha Dahnberg är konstnär och skriver regelbundet i Cora om konstnärers situation i Ryssland.