Det är fem väl profilerade individualister som tar plats i Köttinspektionens lokaler när konstnärsgruppen HAKA ställer ut tillsammans under vinjetten HAKA Formations. Fem solitärer med egna karriärer och konstnärliga dialekter men med gemensamma ateljéer och ett 14-årigt samarbete har tagit steget framåt till ett gemensamt påstående med bevarade individuella drag. En mångfald som blir en enhet som blir en uppvisning av vad fem begåvade konstnärer kan åstadkomma när det vågar tillstå sin medvetna eller omedvetna påverkan på varandra.
Natasha Dahnberg, gruppens internationellt mest orienterade konstnär, ryskbördig entusiast, är den som tydligast valt att relatera till gruppens övriga medlemmar. Hon gör det genom de fotografiska verk på arkitektfilm där hon låter en och en av gruppmedlemmarna spela huvudrollen med underliggande bilder av de övriga. Hon gör det också verbalt i den text hon skrivit till sin del av utställningen där hon meddelar utställningsbesökarna sin fascination inför begreppet perspektiv, gestaltat i de fotografiska verken och i några teckningar med blyerts och färgpenna, där perspektivets förmåga till illusionsskapande blir tydligt. Om gruppens inbördes relationer skriver Dahnberg:
Medvetet eller undermedvetet påverkar vi varandras skapande, men vågar aldrig – eller bara vägrar- komma in och ta plats i varandras konst Jag har undrat varför? Och svaret kom: Perspektiv!
Vi har helt enkelt olika perspektiv.
I stället för att resignera inför detta faktum tar Dahnberg alltså eget initiativ och låter de andra ”komma in” och ta plats i hennes egen konst. Resultatet är riktigt originellt och samtidigt respektfullt i relation till varje gruppmedlems egenart. Och perspektivteckningarna blir med det konceptet abstrakta ”porträtt” av var och en.
Abstrakt men samtidigt väldigt konkret arbetar också HAKA-medlemmen Agneta Forslund den här gången, när hon med återvunnet garn från textilindustrin drar upp sina gemensamhetslinjer i lokalen. Utgående från ledningar och rör i rummet låter hon de hoptråcklade, tapetklisterdoppade trådarna representera både sig själv och de övriga medlemmarna i gruppen, låter dem ta plats i rummet individuellt men samtidigt gemensamt för att i slutändan bilda ett slags gruppmönster. Om tanken med en gemensam, egencurerad utställning var att låta gruppen och dess individer ta rummet i besittning har Forslund gjort det med finess och effektivitet.
Förhållandet till det befintliga rummet (som genom borttagna dörrar blivit större och mer öppet än tidigare) är också vett viktigt drag i Katarina Sundkvist Zoharis bidrag till utställningen.
Med ett arkitektoniskt verk med den självklara titeln Rum skriver konstnären in sitt revir i helheten. I kombination med de båda skulpturala verk Se åt sidan och Då, nu, sen diskuterar Katarina Sundkvist Zohari sin plats i gruppen och i rummet och i vidare mening i tillvaron. Titlarna på hennes verk betonar just denna vidare inställning till verksamheten: Katarina Sundkvist Zohari nöjer sig inte med att problematisera utställningskonceptet, hon för det vidare, ut ur det fysiska rummet och låter det bli en fråga om existens. I sin kommenterande text skriver hon hur hennes tre verk blivit ”en sorts tidsbeskrivning”. Att Katarina Sundkvists som gruppens eminenta skulptör gör det så övertygande som här överraskar inte. Den antydda drömmen om att få göra skulpturala porträtt av gruppens alla medlemmar kan bara understödjas å det varmaste.
Att det finns ett starkt intresse för gruppens egen dynamik och inbördes relationer framgår alltså tydligt hos alla deltagarna, men kanske allra med explicit i Anna-Karin Brus videoloop In Tune. Gruppens alla medlemmar fick uppdraget att presentera tre toner var, framförda med egen ”sång” inför Anna-Karin Brus kamera. Den inte helt oväntade effekten blev en samstämmighet som inte var total och således inte heller ointressant, utan så pass varierad att den tidigare nämnda kombinationen av individualitet och gemenskap vidmakthölls. Den filmade ”kören” där körmedlemmarna/konstnärerna byter plats med varandra, blev en lika rolig som illustrativ kommentar till hela utställningskonceptet.
Från detta kollektiva systerskap kan steget tyckas långt till gruppens femte medlem, Helena Laukkanens, små blygsamma videoprojektioner i ett av lokalens ”skräphörn” där hon själv syns som en städande lite figur. Men skenet bedrar. Alldeles intill de små projektionerna på väggen har Laukkanen placerat sitt tecknade verk med de för konstnären karaktäristiska kraftigt markerade konturerna på utsågad grund. Här tycks ett antal gestalter (konstnärsgruppens medlemmar?) vara inbegripna i en lekfull brottningsmatch med lika delar konkurrens och generositet i förhållande till varandra. Do something – I am, lyder titeln till Laukkanens bidrag till en intelligent och infallsrik utställning av Uppsalas spjutspetsgrupp när et handlar om konst.
Vilken Stockholmsinstitution blir först att upptäcka HAKA?
Köttinspektionen, Uppsala
HAKA Formations
Konst av Helena Laukkanen, Anna-Karin Brus, Katarina Sundkvist Zohari, Agneta Forslund och Natasha Dahnberg.
Tom18/12
Bilden överst: Konstnärsgruppen HAKA