Teatrala låtsaslekar i jagets tjänst

Regissören Karl Dunér uträttar stordåd i Tornrummet på Dramaten i Arne Lygres pjäs Jag försvinner. Elin Klinga svarar för rena uppvisningen av enastående skådespelarkonst, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Livsorientering och jagupplösning är två teman i Arne Lygres pjäs, här Elin Klinga, Marie Richardson och Josephine Alhanko i uppsättningen. Foto: Sören Vilks

Scenkonst Dramaten, Tornrummet: Jag försvinner av Arne Lygre. Översättning Marie Lundquist. Regi: Karl Dunér, scenografi och kostym: Karl Dunér, ljus: Torkel Blomkvist, peruk och mask: Trille Hvidfeldt, dramaturg: Magnus Florin. Skådespelare: Elin Klinga, Marie Richardson, Josephine Alhanko, Peter Engman och Lanna Olsson.

Om kriget kommer hette en broschyr, som delades ut till de svenska hushållen för ett halvsekel sedan. Syftet var att förmedla grundkunskaper för överlevnad, ifall dåtidens kärnvapenhot skulle bli verklighet. I dag väcker de goda råden mest löje. De som gick ut på att gömma sig under ett bord vid ett bombanfall. Eller att inte dricka vatten, som kunde vara smittat av radioaktivitet. Numera spelar riskerna med de nukleära vapnen en underordnad roll i dagsdebatten. Ändå får man dåtidens

katastrofscenario i tankarna inför den norske dramatikern Arne Lygre. Han befinner sig i generationen efter Jon Fosse, affischnamnet framför andra i dagens teater i vårt västra broderland. Liksom denne hör Lygre hemma i traditionen från absurdismen och Samuel Becket.

   Pjäsen Jag försvinner, som nu ges på Dramaten fångar in de inslag i dagens värld som handlar om katastrofer, uppbrott, flykt och hemlöshet. Och vad det blir av en människa som lever under sådana förhållanden. Där finns en återkommande existentiell förankring. På samma gång är den förestående världsundergång, som det varnas för lite här och var, heller inte långt borta. Kanske allra mest ställer pjäsen frågor om vi kan veta någonting över huvud taget i en värld som vår, där det allra mesta framstår som flisor och fragment, motsägelser, fiktion, maktstrukturer och en väldig utsatthet på de flesta plan. I regissören Karl Dunérs egen scenografi har teaterns tornrum högst upp i byggnaden förvandlats till ett mentalt rum, så nära detta begrepp det går att komma. Här dväljs en handfull människor inbegripna i en successiv kamp med sig själva och varandra, utan uppehåll eller slut. Elin Klinga är uppsättningens sammanhållande jaggestalt. I skeendet deltar även en väninna, dennas dotter, en främmande kvinna och en roll som går under benämningen ”Min man”.

Marie Richardson och Elin Klinga i uppsättningen på Dramaten av Arne Lygres pjäs Jag försvinner. Foto: Sören Vilks 

 Ögonblicken skymtar förbi och blir till timmar, som följs av dagar och veckor. Verkligheten utanför gör sig påmind med allt från familjetragedier av olika dignitet, sjukdom och olyckor till terrordåd, krig och naturkatastrofer. Händelserna på Utöia är apostroferade, även om pjäsen skrevs före detta trauma. I det ofta kaotiska tillstånd som råder, försöker de olika rollfigurerna hitta en fungerande struktur i sin tillvaro. Det handlar om positionsbestämningar, var i sina liv de befinner sig, vilka värden som fortfarande är giltiga, om att sortera upp det förflutna. Och om att hitta formler för överlevnad, något som går i par med att få syn på de krafter som står i vägen för eller befrämjar känslan av tillhörighet i livsflödet. Det är i hög grad frågan om en ordens pjäs och skådespelarnas röststyrka går från en viskande inledning till normal volym, som sakta tonas ner mot slutet.

   Karl Dunér ger teatermetaforen stor plats i sin föreställning med ett scenbygge i rektangelform, försett med tre innanför varandra belägna sektioner. I pjäsens öppning riktas små ljuskäglor mot kroppsdelar och ansikten, något som förstärker det fragmentariska intrycket. Likaså kommer här ännu en från fotograferingskonsten lånad avmaskningsfunktion till användning. Också skådespelarnas placering visar att det är bilder vi ser, valda utsnitt och tolkningar. Verkligheten är åtkomlig enbart på indirekt väg, tycks regissören mena. Livet försiggår som roller och bakom masker. Ingenting är på riktigt, blir på så sätt grundtanken i den här instuderingen. Det är inte svårt att se hur Dunér därigenom vill visa hur vårt jagförsvar fungerar i en tid, när vi själva saknar fast mark att stå på. När jaggränserna är suddiga och vaga. Och det mesta som har med värden eller mening att göra går på tomgång och de krav som ställs på oss är för många och för höga.

   Det är mot en sådan bakgrund den här uppsättningen med sina låtsaslekar i jagets tjänst får sitt bärande innehåll mitt bland alla lägesbestämningar och livstillstånd, vilka så som de framställs i pjäsen bara utgör toppen på ett isberg. Om man så vill är det livets basfunktioner som avbildas, medan rädsla ställs mot trygghet, liv mot död, vänskap mot ensamhet, ängslan och förtvivlan. Eller försöken till en ny livsorientering kontrasteras mot vad som närmast är en jagupplösning. Några svar på frågorna om medkänslans, den mänskliga identitetens eller lidandets problem har väl Arne Lygre knappast att komma med. Men Karl Dunér får ändå sägas ha uträttat stordåd med en pjästext, som vid en del tillfällen kanske inte riktigt når upp till regissörens ambitioner. En viktig del i det lyckade helhetsresultatet har även Torkel Blomkvists ljusdesign, som utgör en egen, bärande del i berättandet. Elin Klinga som pjäsens jag är rena uppvisningen av enastående skådespelarkonst. Marie Richardson som väninnan, Josephine Alhanko i rollen som väninnans dotter, Peter Engman som gör Min man och Lanna Olsson som den främmande kvinnan är högklassiga sekundanter i detta drömspel om överlevnad i vår egen tid. Även om pjästiteln säger något annat, bör den här föreställningen ha alla utsikter att hålla sig kvar länge på Dramatens repertoar.

Bo-Ingvar Kollberg