Med uppsättningen av Spindelkvinnans kyss på Uppsala stadsteater bjuds publiken in till en resa genom själens djupskikt. En plats för sig intar Francisco Sobrado i rollen som Valentin. Där finns en precision i uttrycken som lyfter hela föreställningen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Özz Nûjen som Molina och Francisco Sobrados Valentin i Spindelkvinnans kyss på Uppsala stadsteater. Foto: Patrik Lundin
Scenkonst
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Spindelkvinnans kyss av Manuel Puig. Översättning: Lars Bjurman & Francisco J. Uriz. Regi: Eugenia Gorelik, scenografi och kostym: Maria Kuzik, dramaturg: Åsa Lindholm, ljus: Jonas Nyström, mask: Anna Lilja. Medverkande: Laura Kiehne, Özz Nûjen och Francisco Sobrado.
Den handlar om politik och revolution, om homosexualitet och pedofili. Och som om inte det var nog även om förtryck, frihet och människovärde. Det är knappast att ta i för mycket att säga att Özz Nûjen och Francisco Sobrado sätts på prov i sitt skådespeleri i Uppsala stadsteaters uppsättning av Manuel Puigs drama Spindelkvinnans kyss, en pjäs så annorlunda den föreställning av Två herrars tjänare som samtidigt finns på repertoaren och där bägge är med. I den senare får Nûjen hela uppsättningen att koka av dråpliga upptåg. Sobrado gör en narcissist, lika förälskad i sig själv som i de kvinnor han åtrår. Vill man hitta något gemensamt hos pjäserna skulle det kunna vara bakgrunden i ett samhälle med klasskillnader, motsättningar och till synes omöjligt att förändra.
Manuel Puig skrev sitt skådespel 1976, under diktaturåren i Argentina. Något annat än att det skulle förbjudas var inte möjligt. Själv gick författaren i exil. Scenografen Maria Kuzik har tagit fasta på det omgivande politiska allvaret i sin till en arenascen uppbyggda spelplats. Den är utformad som en fängelsecell i vars hägn även publiken får ta plats. I denna belägenhet växer två utvägar fram. Antingen ta fasta på den politiska kampen och låta den genomsyra isoleringens villkor. Eller ge fantasin stort spelrum och på så sätt mildra effekterna av vistelsen. För Özz Nûjens dekoratör Molina, homosexuell och transvestit, blir det drömmarna och minnen ur det förgångna som bestämmer tillvaron. Sobrados förhållande till verkligheten, som vänstermannen Valentin, är av ett mera robust slag. Trots tortyr och diverse mera försåtliga övergrepp håller han emot för att inte krossas.
Regissören Eugenia Gorelik utvecklar deras möte i fängelsecellen till en konfrontation mellan livsstilar med närmast genusbestämda förtecken. Hos den ene får en aggressiv utstrålning, kanske mest till för att bevara självkontrollen, för att undvika att bli beroende och bottnande i en rädsla för svaghet det allt dominerande utrymmet. Medan den andre lever tätt intill sina basbehov av närhet, bindningar och trygghet i vad som i första hand nog närmast kan ses som en aldrig avslutad modersfixering. I ett sådant perspektiv är den här pjäsen inte så lite en illustration till två svårförenliga mansideal. Men när väl fundamentet i föreställningen är fastlagt, ger sig Gorelik också ut på betydligt djupare vatten. Och det är här som spännvidden i uppsättningen blir tydlig med ett innehåll, som kretsar mellan allt från ett flerbottnat relationsdrama och en kärleksberättelse till en diskussionspjäs som berör frågor som har med frihet, lycka och tolerans att göra. Men i hög grad även utvecklar fängelsemetaforen till att gälla allas vår existentiella belägenhet i stort.
Francisco Sobrado och Özz Nûjen gör två under större delen av handlingen oförenlig mansideal i Manuel Puigs pjäs Spindelkvinnans kyss. Foto: Patrik Lundin
Vad gäller formen befinner sig iscensättningen på flera egna verklighetsplan, där surrealismen och drömspelets dialekter aldrig är långt borta. En framträdande plats i detta tillvägagångssätt får likaså fantasin och dikten och de möjligheter som där erbjuds att hitta lindring i en alltför svårbemästrad tillvaro. Uppsättningen av Spindelkvinnans kyss blir på så sätt en teatral resa såväl till dagdrömmarnas sfär som till det undermedvetnas regioner. Allt kanske inte låter sig avläsas under skeendets gång. Men onekligen ger Eugenia Gorelik en välvillig publik stimulans för egna tolkningar och reaktioner över ett brett register.
Men här ligger också problemet med uppsättningen att den emellanåt sluter sig kring sina många hemligheter. Ingen skugga skall dock falla på skådespelarna i det avseendet. Lättast att ta till sig är Özz Nûjens Molina, som för det mesta har åtminstone en fot kvar i verkligheten. Särskilt god hand har han med den känslighet som är förknippad med rollen, där det är svårt att blunda för den reaktionssnabbhet som också brukar vara hans signum i uppgifterna som komiker. Det ger hela uppsättningen en resonansbotten, som annars inte har så stor plats i skådespelet. Likaså ger Nûjen inledningsvis Molina en feministisk accent, som förstärker kontrasten mellan honom och Francisco Sobrado. Med Sobrado som Valentin får föreställningen från första stund den spända atmosfär som sedan varar till slutet. Avbrotten är mellanspelen med Laura Kiehne i oavlåtligt växlande dräkter och med väl förmedlade sånger ur chanson- och populärgenren. Till pulsen och rytmen bidrar med fördelaktig verkan även Jonas Nyströms ljussättning.
Men den allt avgörande stämledaren är Francisco Sobrado. Hans utveckling under dramats gång från självdisciplinerad politisk aktivist i kollektivets tjänst till en självförglömmande individ, vidöppen gentemot sina inre behov då alla undanträngda känslor hinner ifatt, sker med en precision i uttrycken inför vilken det är svårt att inte falla till föga. Var den spindelkvinna finns, eller har sin motsvarighet, som fångar män i sitt nät är en i sammanhanget kanske helt onödig fråga. En sak är dock säker. Några fängelsemurar finns inte, som kan stänga henne vare sig ute eller inne.
Bo-Ingvar Kollberg