Strindbergs roman Röda rummet, berättelsen om männens värld har hos Zettervall blivit kvinnornas. Kvinnornas och barnens. Det är utmanande i sin höga kolorit och sitt djärva formspråk när Zettervall befolkar sitt röda rum med det kön som skapade sådan konflikt hos författaren, skriver Coras konstkritiker Cristina Karlstam.

Julie, objekt, Eva Zettervall

Eva Zettervall, Konstakademien, Galleri Väst, Stockholm  

Tom 2 februari

Konstakademien på Fredsgatan i Stockholm har öppnat portarna på ett mycket tilltalande och publikvänligt sätt under den nya ständiga sekreteraren Susanna Slöörs ledning. En liten museibutik har tillkommit i markplanet, ett säkert kort för den institution som vill locka besökare, i delar av lokalerna huserar som bekant renoveringsstängda Nationalmuseum, vilket säkert också innebär en större publiktillströmning än vanligt. Att detta också gynnar Akademiens egna utställningsrum är väl troligt, och tveklöst är det en glädjande stor intresserad publik i Galleri Väst den dag jag besöker huset. Där har en av Sveriges mer namnkunniga målare, Eva Zettervall, installerat en utställning som fokuserar på kvinnan som aktör och subjekt, ett mycket medvetet genusbaserat perspektivval som gör Zettervalls framträdande tidsmedvetet och lite trendigt.

Om man med viss rätt kan hävda att dagens konstliv i Sverige i rätt stor omfattning bärs upp av kvinnliga konstnärer platsar onekligen Eva Zettervalls Strindbergianautställning som hand i handske. Zettervall har fått flera större och mindre rum till sitt förfogande, och hon fyller dem med idel flickor och kvinnor. Det här är kvinnor som kan, som vill, som törs; kvinnor som inte slår ner blicken och inte underordnar sig mannen utan möter honom som jämbördig partner, ibland till och med överlägsen. Här är kvinnorna inga offer, inte objekt. Här talar de i första person. Sturska, stolta; stundtals kvinnan som häxa.

Nationalskalden och tillika målaren Strindberg, har redan tidigare utmanat och lockat konstnärer till dialog och konfrontation. Liljevalchs jättesatsning August. En djefla utställning jubileumsåret 2012 är ett exempel. Men jämfört med exempelvis Cecilia Edefalks fiktiva samtal med August så som det förmedlades i Bonniers konsthalls utställning Minneskonst förra året, tar Eva Zettervalls kvinnor betydligt större plats och tilltalar sitt objekt med högre röstläge. Där Edefalk främst uppfattades som lyssnande är Zettervalls framtoning betydligt mer aktiv. Här är det Strindberg som får lov att lyssna. Gråt inte för mig August, säger konstnären Eva Zettervalls Julie och konstnären målar sin August med rinnande tårar, så ömklig, mänsklig, nästan ynklig.

Ewa Zettervall har alltid varit de oppositionella flickornas och kvinnornas målare. Genom åren har hon porträtterat raggarbrudar och hippies, framställt sina kvinnor som utagerande, inte sällan destruktivt utmanande, ibland utsatta och trasiga. Nu har hon närmat sig Strindberg, han som brukar beskyllas för kvinnohat, han som kämpade med sina kluvna känslor i förhållande till det andra könet, på det privata planet liksom i sin litteratur, han som skrev pjäsen om herrskapsfröken Julie och betjänten Jean och deras bittra, olyckliga kärleksnatt en midsommar och dess mörka slut. I målningar och med hjälp av diverse rekvisita har Zettervall byggt upp Jeans och Julies scenografi; nästan ingenting saknas för att skapa illusionen av detta berömda herrgårdskök där de bådas tvekamp utspelas i dramat. Här finns både fågelburen och rakkniven, herrskon och damskon och mycket annat. Lite överarbetat men träffsäkert och roligt. Och Strindbergcitatet om kvinnan som en undermålig varelse som aldrig kan nå mannens position talar onekligen sitt tydliga språk.

Siri von Essen, Eva Zettervall

Men utställningen börjar inte i herrgårdsköket den där midsommarnatten, utan i Strindbergs roman Röda rummet, berättelsen om männens värld som i Zettervall blivit kvinnornas. Kvinnornas och barnens. Det är utmanande i sin höga kolorit och sitt djärva formspråk när Zettervall befolkar sitt röda rum med det kön som skapade sådan konflikt hos författaren. Målningen Röda rummets väggar sprängs sammanfattar Zettervalls ambitioner med detta Strindbergprojekt, och i målningen Femenaktivist markerar hon definitivt sitt genusmedvetna perspektiv på konceptet. Själsfränder i kampen för kvinnors rättigheter är poeterna Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva som bestås ett varsamt porträtt. Det gäller också Siri von Essen, Strindbergs hustru, en av utställningens allra bästa målningar. Den bilden finns också i grafiskt utförande som serigrafi. I sitt eget röda rum hämtar konstnären inspiration också från dagens feministiska rörelser, men det är ändå Siri von Essen som svarar för den historiska grunden. Äntligen får Siri sin upprättelse, kunde man kanske påstå.

Cristina Karlstam