Dramatens uppsättning av Tjechovs Måsen dryper ofta av bitterhet. Men där finns också exakta tonträffar som får hela föreställningen att lyfta, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Stina Ekblad i rollen som Arkadina och Christoffer Svensson som Konstantin i Måsen på Dramaten. Foto: Sören Vilks 

Scenkonst

Dramaten, Stora scenen: Måsen av Anton Tjechov. Översättning: Lars Norén och Björn Melander, bearbetning: Lars Norén. Regi: Vibeke Bjelke, scenografi och kostym: Marie I Dali och Steffen Aarfing, ljus: Ulrik Gad, ljud: David Gulich, dramaturg: Sven Hugo Persson. I rollerna: Stina Ekblad, Christoffer Svensson, Hans Klinga, Emma Mehonic, Per Mattsson, Eva Millberg, Rebecka Hemse, Hannes Meidal, Björn Granath, Per Svensson och Bengt CV Carlsson.

För några veckor sedan Anton Tjechovs Tre systrar. Nu är det dags för Måsen. Det finns många nyckelscener i denna pjäs om konsten, teatern, litteraturen och kärleken. Den inledande trädgårdsteatern är en av dem. Den skjutna måsen, Konstantins rivalitet med Trigorin på flera plan, Ninas svärmande för den senare och en uppburen aktris divalater är exempel på ytterligare några. I sin uppsättning på Dramatens Stora scen lägger regissören Vibeke Bjelke inte tyngdpunkten vid någon av dem. I stället har hon skapat en återhållen föreställning med pjäsens innehåll och aktörernas uttrycksmönster i strama tyglar.

   Över alltsammans vilar ett oomkullrunkeligt matriarkat, den hyllade stjärnan Arkadina kapar åt sig det mesta av utrymmet, ser till att hon själv är pjäsens givna centrum och låter härskartekniken bestämma hur mycket syre som blir över åt de andra. Där har Trigorin, hennes älskare, inte mycket att säga till om. Inte heller sonen Konstantin, hur han än sliter i sitt modersberoende för att komma loss. Om man så vill, passar regissören på att lufta det pris som ett konstnärsbarn får betala för ett liv i skuggan av en berömd förälder. Den som möjligen kan göra Arkadina rangen stridig är förvaltaren på godset, Sjamrajev, envis som en bonde anno dazumal på Upplandsslätten. Men det förefaller mest vara av princip, som han säger nej till det mesta.

   Visst förekommer där några ilskna utbrott under skeendets gång.  Så även en och annan passage som väcker publikens hörbara munterhet. Särskilt mycket livsglädje är det dock inte tal om. I stället kvävs det mesta av uppror i sin linda. Det betyder också att den av Tjechov själv som en komedi rubricerade pjäsen ofta dryper av bitterhet. När Vibeke Bjelke har skridit till verket, har hon stämt sin uppsättning i moll. Att den hårt prövade läraren Medvedenko efterlyser en pjäs om just lärarnas situation, får sägas vara en bonus i efterskott till den nyss avslutade svenska valrörelsen.

Emma Mehonic gör en Nina som via kringelkrokar når dit, där hon helst vill vara. Foto: Sören Vilks  

Arkadinas dominans är svårt att göra någonting åt. Men den här gången har hon två medspelare som tillsammans tynger ner den motsatta vågskålen, just därför att de färdas åt helt andra håll. I den inledande pjäsen, som Konstantin författat, skriker Nina stundvis ut sin roll som för att överrösta Arkadina. I övrigt ger hon sig iväg längs en helt egen livsväg, där livserfarenheterna och de första åren som skådespelare får henne att växa och utvecklas till en egen människa, oberoende av upplevelserna från de tidigare åren på godset. Arkadinas andra motvikt är Masja, den roll som griper kanske allra mest. Hon är olyckssyskon med Arkadinas bror Sorin. Ingen av dem har någonsin levat. Men Masjas tapperhet när det gäller att finna sig till rätta i sin livslott rör allra djupast vid de tillvarons villkor, som ger hela föreställningen dess speciella grundton. Att hon pjäsen igenom bär svarta kläder är en tydlig markör.

   Också i övrigt rymmer den här instuderingen en provkarta på förhållningssätt i en värld där makthierarkierna lyser på långt håll. Att Bjelke tonat ner Sorins självförakt och benägenhet att förtala sig själv till förmån för allt vad roller rymmer av självironier, är egentligen den enda eftergiften åt komedigenren. Annars är det mest överlevnadsstrategier för hela slanten. Konstantins författarskap kan dock inte rädda honom från vare sig alla överkrav eller den uppsjö av självkritik han ägnar sig åt. Osäkerheten var han har modern och den obesvarade kärleken till Nina är när allt kommer omkring två sidor av samma sak. Dessutom sticker regissören lika lite under stol med Oidipuskomplexet som med de incestuösa böjelserna. Efter det att Konstantin i scenen alldeles mot slutet klär av sig själv och därefter bränner alla sina manuskript, finns det inte mycket mera att göra.

   Likaså uppvisar Trigorin en slät figur inför livets allvarligare utmaningar. Låt vara att han får Nina dit han vill. Men i övrigt spelar han rollen som en kastrerad hankatt, där fritidsfiskaren inom honom har övertaget. Ett utmärkande drag för den här föreställningen är annars att dialogpartierna på tu man hand ofta får en inramning av förtroenden. Det är i den riktningen många av samtalen utvecklas, där läkaren Dorn är inblandad. Hans praktik har därför både medicinska inslag och sådant som handlar om ren livskonst. Påfallande är också, att åtskilligt utspelas på golvnivå, där den lågt placerade ridån i öppningsscenen anger höjden för liv som inte har så mycket med drömmar att göra som med vardagligheter och ett livstumult med mera begränsade horisonter. Att uppsättningen trots allt också rymmer vidare perspektiv, har scenograferna Mari i Dali och Steffen Aarfing skickligt fångat i scenbilden från verandan, som blivit som ett utsnitt ur en Hoppermålning.

   Stina Ekblads Arkadina har fått en sval framtoning, vilket dock inte hindrar att rollen rymmer kvaliteter av annat slag. Uppgörelsen mellan mor och son innehåller både erotiska komponenter, rejäla handgripligheter och kränkningar, som visar att det är frågan om liv eller död. När Arkadina lockar tillbaka Trigorin från Nina, är det manipulationskonst av den högre skolan. Christoffer Svensson är en Konstantin med all sin känslighet utanpå, något som gör honom till ett lätt offer för den som vill göra honom illa. Trigorin, anförtrodd Hannes Meidal, är så mycket prinsgemål man kan tänka sig, ett halvt steg bakom makthavaren i pjäsen. Även han en smula återhållsam men också med dragning åt det intellektuella hållet. Säkert kommer han framöver att bli en värdig efterträdare till Erland Josephson.

   Hans Klinga gör Sorin till någon, som för länge sedan genomskådat tillvaron och intagit betraktarens roll med livets ävlan och strid på distans. Nina i Emma Mehonics gestalt kännetecknas framför allt av en inre styrka som trots alla kringelkrokar till slut får henne att hamna där hon helst vill vara. Hennes monolog mot slutet om sin livsbana rymmer exakta tonträffar, som får hela iscensättningen att lyfta. Per Mattssons förvaltare Sjamrajev har ett mera begränsat fögderi men ser skickligt till att tänja på rollens auktoritära möjligheter så långt det bara går. Björn Granath är läkaren Dorn, som följer en mera empatisk kurs än vad företrädare för detta skrå brukar göra i Tjechovs dramatik. Bengt CW Carlsson ser som arbetaren och alltiallon Jakob till, att förloppet inte drabbas av några luckor.

    Ingen ger tydligare uttryck åt vad pjäsen rymmer av självplåga än Per Svensson i rollen som skolläraren Medvedenko. Men den sortens sjuka finns också på andra håll i det här dramat om förspillda möjligheter. Eva Millbergs Polina är ytterligare en av företrädarna. Hon har den öppna sorgen som främsta attribut. Men kanske allra mest Rebecka Hemses Masja, som dessutom fått på sin lott att ställa frågorna om vadan och varthän, om meningen med livet, som får klara sig utan svar den här gången. Och nog egentligen är ett problem som alls inte går att lösa, om man får tro regissörens intentioner med sin uppsättning.

   Det är den som även Arkadina ansluter sig till i slutackordet, när hon efter Konstantins frånfälle oberörd konstaterar, att livet får gå vidare som vanligt och att man skall fortsätta att spela. Så blir det mångtydigheten hos ”spela” som får sista ordet. Det gäller både teatern och livet. Och är någonting för publiken att fundera på efteråt.

Bo-Ingvar Kollberg