Scenkonst

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Fosterlandet av Lucas Svensson. Regi: Anna Takanen, scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg, ljus och video: Joonas Tikkanen, ljud: Tommy Carlsson, mask: Pirjo Ristola och Elisabeth Wigander, koreografi: Reija Wäre, kompositör: Matti Ollikainen, dramaturg. Jerker Beckman, översättning till finska: Päivi Storgård. I rollerna: Tanja Lorentzon, Birgitta Ulfsson, Alma Pöysti, Mikko Virtanen, Robert Noack, Mitja Sirén, Andreas Luukinen, Stella Laine, Kajsa Reingardt, Dennis Nylund, Sue Lemström, Iwar Wiklander, Thomas Backlund, Johan Gry och Emilie Strandberg. Barnstatister. Musiker: Matti Ollikainen och Elina Ryd.

 

Det är ett rejält stycke berättarteater Anna Takanen har med sig i bagaget, när hon detta spelår återvänder till och blivit chef för sin gamla arbetsplats vid Sergels torg. Ämnet får också sägas ligga väl till i tiden med krig, fallande bomber, brända byar och människor på flykt. Likaså vad som väntar dem som lämnat sitt hemland i form av integration i ett nytt samhälle. Stockholms stadsteater ger nu och fram till sommaren Lucas Svenssons pjäs ”Fosterlandet”. Den handlar om de finska krigsbarnen som kom till Sverige under andra världskrigets år. Inalles var de uppemot 80 000 som skickades iväg. Av dem blev 20 procent kvar efter krigets slut. Föreställningen hade först premiär i Göteborg och har sedan även spelats på Svenska Teatern i Helsingfors.

Anna Takanen står själv för regin i detta drama med en speltid på fyra och en halv timma. Liksom dramatikern Lucas Svensson har hon nära anförvanter med erfarenheter av detta stycke näraliggande förflutna. Det som visas är en väldig krönika över två, en gång i tiden sammanhållna, landsdelars gemensamma historia under en stor del av förra århundradet. Den ena delen fick betala ett högt pris för att behålla sin frihet. Genom fingerfärdig diplomati lyckades den andra manövrera sig bort från krigshandlingarna. Självfallet ligger ett drama av det här slaget nära dagens flyktingkris. Både när det handlar om dem som söker asyl och behöver skydd och de som är migranter med hopp om en bättre framtid.

Ändå går det kanske inte att helt utan vidare överföra dessa finska livsöden på senare års ensamkommande flyktingbarn, som i de flesta fall är avsevärt äldre. Medan de yngsta kommer i sällskap med sina föräldrar. De finska barnens traumatiserande upplevelser har länge varit helt undanträngda och försummade. Men utgör givetvis ett mörkt och oläkt sår i det svenska folkhemmets utveckling. Här gör Anna Takanen och Lucas Svensson en pionjärinsats, något som är det inte minst värdefulla med föreställningen. Den saknar för den skull inte allmängiltighet. Utsattheten finns överallt. Likaså barndomens präglande och avgörande erfarenheter för det fortsatta livet.

Det som talar till pjäsens fördel är också att förloppet betraktas genom två skilda synvinklar, dels den som tillhör dem som övergav, dels ur de övergivnas perspektiv. Fastän frågorna om skuld och ansvar hela tiden gör sig påminda, har det dock inte blivit någon partsinlaga till den enas fördel. I stället betonas svårigheterna hos alla inblandade att få livet att gå ihop även under de svåraste umbäranden. Dit hör också de olika jagförsvar som tas i anspråk för att göra tillvaron uthärdlig.

Tänkvärd är den fråga som ställs och gäller vem som äger rätten till ett barn. Här finns en förbindelsetråd till Bertolt Brechts drama Den kaukasiska kritcirkeln. En annan aspekt är att det är den finskspråkige nationaldiktaren Aleksis Kivi som fått stå fadder för föreställningen. Inte Johan Ludvig Runeberg, vars Fänrik Ståls sägner länge ingick i den svenska allmänbildningen. Varken Sven Duva eller Döbeln vid Jutas kommer till synes så långt ögat når. Desto mera av de sju bröderna i Kivis väldiga epos. Att det hotell som omnämns heter Lemminkäinen är ingen tillfällighet.

Medan första delen mest är inriktad på kollektiva erfarenheter i det historiska förloppet, ger de senare akterna händelserna betydligt bättre möjligheter för de individuella rollerna att bli synliga. Kanske behöver man också lite tid för att komma intill och bli nära bekant med de olika gestalterna. Med undantag för två av de i dagens Sverige verksamma, bästa skådespelarna, som får sägas dominera scenutrymmet, Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander. Den förra minns det svåra beslutet att sända iväg sonen Juhani till Sverige. Den senare gör just denne Juhani, eller John som han får heta, som hela sitt liv försökt undvika att konfronteras med de djupt inkapslade känslor som en gång blev avgörande för hela hans liv.

För Birgitta Ulfsson existerar det uppenbarligen inga svåra roller. Skall hon spela Moder Finland, så gör hon det utan prut. Inledningen med hennes åldrade Elsa liggande i själatåget är alltigenom magnifik. Iwar Wiklanders John, som blev bortskickad som mycket liten, gör sin roll med återhållna men distinkta medel. Här blir uppsättningens isbergskoncept allra tydligast med bara en bråkdel synlig och det mesta dolt under ytan. Där har regissören Anna Takanen placerat en nyckel till hela föreställningen.

Alma Pöysti är anförtrodd pjäsens mest omfångsrika roll, som visar Elsa som ung. Uppgiften att vara back up till Ulfssons 90-åring, utför hon med högsta precision. När Stella Laine gör sin Aino, som senare skall möta en brokig framtid, bryter livsviljan fram i sin ursprungligaste form i takt med midsommardansen över scenen. Och Tanja Lorentzon hör med sin Lussa, Johns dotter, till dem som visar hur det sociala arvet kan fortplantas genom generationerna. Det finns mycket oförlöst och sårigt i det livsöde som hon försöker komma till rätta med genom att skriva. Vad Lorentzon på så sätt formulerar är i hög grad en hyllning till konstens möjliga, helande förmåga.

Med Johns lillebror Antti, som blev kvar i Finland, lyfter Thomas Backlund fram mycket av all den saknad och de inre tomrum som ingår i uppsättningen. Överlag finns det åtskilligt obearbetat, som också präglar vardagen hos de flesta rollerna. När det gör sig påmint, gläntar pjäsen på dörren till en alltför grym och brutal värld. I detta har Takanen gjort storverk med sin ensemble. Scenografin av Annika Nieminen Bromberg vill man gärna kalla smått genialisk. Med längsgående plattformar, trappsteg, fönsterramar och dörrposter och trädstammar, alltsammans i enkelt och stiliserat utförande, är det bara att fylla på med illusion och fjärilar eller fallande snö för att det hela skall fungera.

Det lätta, ljusa, och inte minst poetiska får också plats i denna föreställning om människor som bär på en tung ballast. Och de självironiska inskotten tas väl emot av publiken. Det gäller både scenerna med valhänta kontaktförsök och med den trevande tystnad som ibland uppstår. Därtill väcker efterlysningen av ”finsk humor” en hel del munterhet. Där finns både folklore, schabloner och fördomar om vårt östra broderland och dess kynne. Ingenting av detta dock utan ömsintast möjliga inramning. Någon gång tänker man att en del av detaljerna kunde utelämnats eller kortats. Till det mest gripande hör tåget med barn, försedda med namnlappar i ett snöre om halsen och på väg till de fartyg som skall för dem till Sverige. Liknande bilder har vi sett lite för många av den senaste tiden.

Vad som är uppenbart med den här iscensättningen är givetvis dess pacifistiska budskap. Om det kommer att påverka vår omvärld så som den ser ut i dag, är en annan fråga. Lucas Svensson, Anna Takanen, ensemblen och övriga medverkande är dock värda den största respekt för att de gör vad de kan i den vägen i sitt stycke rikt orkestrerade, episka teater.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Bilden överst:

Höjdpunkt. Birgitta Ulfsson som den gamla Elsa och Iwar Wiklander som hennes son John visar prov på skådespelarkonst av den högsta skolan. Foto: Ola Kjelbye