Vad ska en konstnär göra som på grund av sina politiska åsikter fått sparken från den högskola där hon undervisat under tio år?
Ska hon anmäla skolledningen för någon statlig myndighet eller skrika i alla tillgängliga sociala media om orättvisorna? Ska man sluta med politisk konst och be om förlåtelse, eller ska man göra ännu mer provokativa verk och försöka få dem visade på något av de få gallerier som vågar tarisken?
Jag tänker på vad jag själv skulle göra om jag hamnade i en sådan situation? Om jag inte bodde i det trygga Uppsala utan i en stor rysk stad som ligger 300 mil från Moskva, och dessutom var bara rysk och inte svensk medborgare?
När jag fick veta att konstnären Lusine Djanyan, som jag skrev om i Cora nr 32, blivit sparkad från kulturhögskolan i Krasnodar, att hennes studenter uppmanats av skolledningen att ta bort sina likes från hennes foto på Facebook, blev jag ledsen. Inte förvånad, inte arg, utan ledsen.
Det kom så nära. Det blev personligt. Man läser om orättvisor och politiska förföljelser, man hör från nära vänner om korruption och våld som hela tiden pågår i Ryssland. Jag trodde att jag var immun mot den typen av nyheter, men det stämde inte. Jag blev ledsen.
Efter att Lusine på detta sätt avslutat sin pedagogiska karriär åkte hon med en grupp aktivister till Mordvinien. Det är en region i centrala Ryssland som är full av fängelser och läger. I ett av dessa läger sitter Nadezjda Tolokonnikova från punkgruppen Pussy Riot som fick två års fängelse för att ha uppträtt i en kyrka i Moskva med sången Punkbön.
Den 23 september inledde Tolokonnikova en hungerstrejk i protest mot fångarnas slavarbete, och aktivisterna åkte dit för att stödja henne. Stödja med sin konst. Det är svårt att avgöra och känns helt fel att då prata om konstens kvalitéer, här kan man bara prata om innehåll.
Om man ska demonstrera behöver man tillstånd. Det tar tid, och chansen att få tillstånd är ganska liten – speciellt om man förbereder en aktion bredvid en före detta Gulagfästning. Men om det är en enmansdemonstration behövs inget tillstånd.
Lusine målar plakat, vitt papper, svart och röd akryl. Enkla bilder och enkla budskap. Sedan tar aktivisterna dem och turas om att stå framför domstolen eller fängelset. En efter en. Tillstånd behövs som sagt inte. Lusine målar på kartong och klipper ut små gubbar med plakat i händerna, hon målar människor som går förbi och tittar på aktivisterna, poliser som står och pratar.
Allt är en dokumentation. Alla dessa människor finns i verkligheten, men inte i samma tid och rum. Sedan ställer konstnären alla dessa små figurer på marken framför fängelset, och då kan vi se en riktig demonstration.
De står där utan något tillstånd och det går inte att arrestera dem. Det finns alltid någon som kan måla nya. Vem ser dessa verk? Poliser och åklagare som går till sitt jobb, kvinnor som kommer för att besöka sina fängslade släktingar, två franska journalister?
Man kan tro att publiken inte är större än på en performancefestival i Europas utkant och att aktionen är meningslös. Men det stämmer inte. Mediabevakningen av händelserna runt Tolokonnikovas hungerstrejkande är relativt stor, och myndigheterna har försiktigt börjat prata om situationen i ryska fängelser.
De små kartonggubbarna fortsätter stå på vakt. Kanske behöver jag inte heller vara ledsen över att Lusine fick sparken från sin högskola?
Natasha Dahnberg, konstnär, född i Ryssland men bosatt i Sverige och medlem i gruppen HAKA.