Stockholmiana à la Benin

Datum:

|

Cristina Karlstam har besökt Moderna Museets utställning signerad konstnären Georges Adéagbo och blivit förvirrad och en smula omskakad.

 

Verktiteln är pretentiös, konstnären bakom verket en av den internationella konstvärldens nya favoriter. Stockholms födelse, ett sammelsurium av stockholmiana kryddat med diverse lätt absurdistiska detaljer och med beställningskonst huvudsakligen skapad av konstnärens kolleger i hemlandet. Garbo och Vädersolkartan, Lasse Berghagen och Rauschenbergs Monogram (geten med bildäck i ny version), tidningsklipp, Palme, kungen; myllret av osammanhängande rekvisita är totalt.

Konstnären heter Georges Adéagbo, en sympatisk mångordig herre 70+ från Benin med stora framgångar på konstmarkanden efter Documenta 11 1999 och Venedigbiennalen 2006. Ett av konstvärldens alltid efterlängtade ”fynd” som dessutom fyller rollen som exotisk och perifer person; just diskussioner om vad som är centrum och vad som är periferi hör till huvudnumren på den internationella konstens agenda. Nu är Benin i Afrika centrum, en tilltalande tanke, åtminstone i Stockholm och på Moderna Museet där denne man tillåtits breda ut sig rejält. Radikalt måhända, och tveklöst trendigt.

Vems Stockholm är det då som föds i hans rekvisitamyller? Att det är precis så platsspecifikt som det också måste vara för att platsa i dagsagendan råder det ingen tvekan om. Adéagbo har tillbringat månader i Stockholm, besökt loppis och kuriosabutiker, lyssnat efter den stockholmska (svenska) tonen, sökt ta pulsen också på den svenska huvudstaden och dess Moderna museum där han som så många andra särskilt fastnat för Monogram. Men Adéagbo har valt att läsa verket på sitt eget sätt och skapat en ny version med Bibelns Gamla testamente som referens och kontext. Här bränner det till i hans Stockholmsbild. Inte illa, frågan är bara om vi i det sekulariserade Sverige förmår uppfatta dessa över- och undertoner?

Jag strövar runt i utställningen, försöker läsa mängden av texter, de flesta på franska, anstränger mig att se eventuella kopplingar mellan alla detaljer på väggar och golv, börjar förstå att det finns en absurdistisk estetik som bestämmer (eller snarare möjliggör) det till synes osammanhängande myllret. Oväntade möten har konsten sett och hyllat i mer än hundra år, inget ont i Adéagbos varianter. Frågan är bara vad allt detta betyder och vad det är för ett Stockholm som föds där på Skeppsholmen? Och för vem? Kanske för konstnären själv, för vilken denna stockholmska version är en i raden i ett vinnande koncept: att jobba platsspecifikt och samtidigt mobilt med i grunden en och samma idé.

Är det i själva verket en utifrån iakttagen bild av vårt splittrade överflödssamhälle han iakttagit och gestaltat?

Överdådigt, skrev jag i anteckningsblocket vid utställningsbesöket. Beteckningen står sig vid lite eftertanke. Men är det överdådigt bra, eller bara ett ganska bra verk?

Jag grubblar över alla de skivomslag som ingår i installationen, omslag från LP-tiden med stora idolporträtt på artisterna. Onekligen svenska sådana, men vad är det i deras musik som fångat konstnärens intresse och som gjort att han tilldelat dem en så förhållandevis stor del av utrymmet? När det gäller Drottningholmsmusiken och Evert Taube, kanske också Calle Jularbo är jag med, men alla de andra populärmusikartisterna från i går? Är det just detta: att de finns där samtidigt, till synes utan rangordning? Andra inslag i mängden föremål: ”självklara” val som Pippi Långstrump och Strindberg, visst kan jag förstå valet av dem. Men ändå: Frågan blir hängande i luften, liksom flera liknande funderingar kring urvalet av stockholmiana i Georges Adéagbos verk. Är detta ett förslag från en internationellt verksam konstnär på hur ”Stockholm” ter sig sett utifrån?  Vill jag kanske inte känna igen (nid)bilden av mitt Stockholm, mitt Sverige? Jag vet inte. Utställningen ställer fler frågor än besökaren förmår uppfatta.

Men jag gillar storligen de exemplar av afrikansk skulptur som också fått plats i mängden, utan att egentligen veta hur ”afrikanska” och hur representativa de egentligen är.

Själv vill Adéagbo inte kalla sig konstnär: jag gör undersökningar, säger han när han presenteras inför Moderna Museets publik vid invigningen.

Cristina Karlstam