I tjugo år hade Ellen Key kämpat för rösträtten. Hon hade blivit uthängd i riksdagen och hånad i skämtpressen, men det hade varken hindrat eller sporrat henne. Hon såg det som något nödvändigt ont, ungefär som rösträtten. I september 1921 fattar hon pennan för att skriva en artikel åt Svenska Dagbladet. Det är bara några dagar efter att kvinnorna i Sverige för allra första gången fått gå till valurnorna, men det är knappast ett segertal hon vill skriva. Redan i inledningen slår hon fast att ”kvinnornas rösträtt ej kommer att ändra något i världsförloppet”. Fast, medger hon, det är bra att en och annan ”ypperlig kvinnokraft” nu kan tas i bruk i politiken. Som exempel nämner hon liberalen Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i första kammaren.
Nästan i förbigående säger hon att i hennes hemsocken på Omberg i Östergötland har 127 kvinnor och 178 män röstat, av femhundra berättigade. Det är inga dåliga siffror. Det kvinnliga valdeltagandet var i regel betydligt lägre än männens, och förblev så i ett halvt sekel. Det skulle dröja ända till början av sjuttiotalet innan kvinnor röstade i samma utsträckning som män.
Men detta rör just nu inte Ellen Key i ryggen. Hon är upptagen med ett viktigare budskap. Under rubriken ”Rösta och rädda” vill hon uppmana kvinnor och män att ”öppna sina hjärtan” för barnens nöd. Visst finns det många fattiga barn även i Sverige, men nu talar hon särskilt för barnen i revolutionens Ryssland. Inbördeskriget mellan vita och röda rasar som värst, och barnen är stridens första offer. Tusentals barn har blivit föräldralösa, de svälter, driver vind för våg. Behovet av mat, vård, barnhem och mediciner är enormt.
Detta bör vi påminna oss i glädjen över den nyvunna rösträtten, menar Ellen Key:
”Må de svenska kvinnorna giva sitt stora tackoffer för att de vunnit rätten att omedelbart kunna strida mot kriget, strida mot orättfärdigheten, strida mot okunnigheten, strida mot det omänskliga. Må detta tackoffer bliva: att rädda barnen.”
Artikeln är ett intressant exempel på Ellen Keys politiska feminism i praktiken. Att slåss för kvinnans rösträtt är inte bara en fråga om jämställdhet, utan en fråga om att vrida politiken i en annan riktning: mot kriget, för fred och rättvisa, för barns hälsa och utbildning. Kvinnornas erfarenheter, inte deras körtlar, gör dem lämpade att strida för dessa mål. Men Ellen Key är ingen luftig idealist, ibland låter hon nästan lite cynisk. Hur var det hon sa? ”Kvinnornas rösträtt kommer ej att ändra något i världsförloppet.”
Detta hindrar henne inte från att senare, i ett samtal med just Kerstin Hesselgren, uttrycka sin besvikelse över att de fem första kvinnorna i riksdagen inte lyckats åstadkomma mer: ”Man hade ju väntat så länge, hoppats så mycket, och nu, nu märktes vi inte.”
Lite orättvist otåligt kan man tycka. Av de fem första kvinnorna i riksdagen märktes åtminstone Kerstin Hesselgren, allmänt kallad ”Kerstin den första”. Hon var inte bara den första kvinnan i första kammaren, utan också Sveriges första kvinnliga bostadsinspektör och första kvinnliga yrkesinspektör. Senare skulle hon bli Sveriges första kvinnliga representant i Nationernas Förbund. Hon var ingen dununge. Vid fyllda femtio hade hon redan en viktig gärning bakom sig, inom socialt arbete, utbildning, kvinnosak, fred och utrikesfrågor. Hon var ständigt intervjuad i pressen.
Hennes väninna Elisabeth Tamm var godsägare på Fogelstad i Sörmland. Hon hade länge varit aktiv landstingspolitiker och filantrop. Både Kerstin och Elisabeth var aktiva i Frisinnade kvinnor. Tillsammans med Elin Wägner, Honorine Hermelin och doktor Ada Nilsson skulle de snart starta Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad och veckotidningen Tidevarvet.
De övriga tre riksdagskvinnorna var sömmerskan Agda Östlund och fotografen Nelly Thüring för socialdemokraterna, och sjuksköterskan Bertha Wellin för högern. Av de fem första kvinnorna i riksdagen var det Elisabeth Tamm som skilde ut sig. Hon stannade bara en mandatperiod. Redan från början var hon skeptisk till den partipolitiska kulturen:
– Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet, skrev hon sorgset i tidningen Tidevarvet några år senare.
Kerstin Hesselgren var betydligt mer road av debatter och kompromisser, och stannade i riksdagen i mer än tjugo år. Hon skrev 129 motioner, fler än någon annan samtida riksdagskvinna. De flesta handlade om kvinnofrågor. De flesta motionerna avslogs, men själva beredningen av frågorna i utskotten såg Kerstin Hesselgren som folkbildning av sina manliga kollegor. Alla frågor kom ju tillbaka – från barnmorskornas löner till kvinnans rätt till statlig tjänst, aborträtten, barnbidrag och daghem.
I alla dessa frågor samarbetade de kvinnliga riksdagsledamöterna, som samtliga prioriterade kvinnofrågor, dit socialpolitiken och utbildningspolitiken räknades. Reformarbetet gick långsamt, men mödan var inte bortkastad.
Men man måste konstatera att tillväxten av kvinnliga ledamöter var förbluffande låg. Efter tjugo år av rösträttskamp var det som om luften hade gått ut rörelsen.
När de fem första kvinnorna blev invalda i riksdagen 1921 utgjorde de knappt två procent av ledamöterna. Det skulle dröja femtio år innan de blev fler än 15 procent!
Hade de månne tappat sugen om någon antytt att det skulle dröja hela 26 år innan Sverige fick sin första kvinnliga minister? Tanken var ju inte orimlig. Alexandra Kollontaj blev Lenins socialminister i Sovjet redan 1917, den första kvinnan i någon regering i världen. I Finland tillträdde Miina Sillanpää samma post 1926.
Sverige fick vänta till 1947. Statsminister Tage Erlanders förhållande till sina kvinnliga ministrar var kluvet redan från början. Han insåg behovet av en kvinna i kretsen, det låg i luften, men han fann alltid brister hos de konkreta kvinnor som infann sig. 1947 tog han motvilligt in nationalekonomen Karin Kock i regeringen: ”Karin Kock tillhör ju inte de stora andarna”, skrev Tage i sin dagbok.
Nästan lika spydig var Karin Kocks forna väninna Elin Wägners kommentar i ett brev till Barbro Alving: ”Ska man glädja sig över Kock i regeringen? Något mindre världshistoriskt kan jag inte tänka mig … men Karin verkar ju glad.”
Elin Wägner hade ärvt Ellen Keys skeptiska hållning till kvinnornas möjlighet att förändra politikens innehåll. 1947 ser hon de kvinnliga riksdagsledamöterna som galärslavar på patriarkatets skepp.
Efter två år fick Kock sparken. Officiellt sa Karin Kock att hon föredrog att bli chef för Statistiska Centralbyrån, därför att hon kunnat uträtta så lite om minister utan portfölj, utan eget departement.
Nu var det i stället dags för pedagogen Hildur Nygren som ”gav ett direkt osympatiskt intryck”, enligt Erlander. Hon blev inte långvarig. Men socialdemokratiska kvinnoförbundet tryckte på, och för Erlander blev det tredje gången gillt med journalisten Ulla Lindström. Det intressanta är att hon stannade i hela tolv år – och var ensam kvinna alla tolv åren! Hon bönade om kvinnligt sällskap i regeringskretsen, men det fanns alltid någon manlig minister som ansågs mer förtjänt. Tage ogillade Lindströms kritik. Hon sköt kvinnoförbundet framför sig, vilket ansågs illojalt. Erlander tyckte inte att den ensamma kvinnan betedde sig som ”en i teamet”. Först när Ulla Lindström hoppat av i protest mot regeringens biståndspolitik släpptes två kvinnor in: Alva Myrdal och Camilla Ohdnoff.
Jag undrar vad Ellen Key hade sagt om hon visste att det skulle dröja mer än femtio år innan kvinnliga väljare ens röstade i samma utsträckning som männen? Eller att det skulle dröja hundra år innan Sverige – kanske – får sin första kvinnliga statsminister?
Hade Ellen Key gett upp sina visioner? Knappast. Antagligen hade hon forsat fram med svepande kjolar och hött mot den nya statsministern och hennes feministiska utrikesminister, med sitt gamla dokument: fram med det stora tackoffret!
Nu har det gått hundra år, men fattigdomen, sjukdomen och flyktingkatastroferna är inte utrotade. Dags för kvinnorna att efter hundra år ”tacka” fullt ut för rösträtten? För att de för hundra år sedan fick ”rätten att kunna strida mot kriget, strida mot orättfärdigheten, strida mot okunnigheten, srida mot det omänskliga. Må detta tackoffer bliva: att rädda barnen.”