Det är pedagogen Friedrich Schiller, han som uttryckte sin uppskattning över människans lekförmåga och att hon är som mest människa när hon leker, som fått bestämma turerna i uppsättningen av den Maria Stuart som nu ges på Dramaten. Inte så mycket filosofen eller tänkaren i värdefrågor och teoretikern när denne behandlar estetiska problem. Regissören Peter Konwitschny, själv lärjunge till Brecht och Ruth Berghaus men även samarbetspartner till Frank Castorf hör till den dekonstruktivistiska skolan i dagens teaterkonst. En stor del av hans produktion har gällt opera. Den som är förtrogen med Castorfs klassikerskändningar på Volksbühne i östra Berlin känner igen sig. Kanske däremot inte Nationalscenens ordinarie publik, som inte har så mycket längre att ta spjärn emot för jämförelser.

Det var ett tag sedan dramatik spelades efter bokstaven, i historiskt korrekta instuderingar och efter dramatikerns egna anvisningar i pjäspartituret. Och 25 år sedan Ingmar Bergman gjorde en uppsättning på Dramaten av Schillers pjäs. Det tillvägagångssätt som Peter Konwitschny tillämpar kräver nog annars att publiken inte närmar sig föreställningen oförberedd. Den ironiska växel som regissören lagt in har satt sin prägel på det mesta.

Så kan man givetvis göra, när som här det mesta handlar om storpolitiska stämplingar, hovets alla intriger och dessutom den från sin drottningkrona i Skottland flyktade Maria Stuart som stämplar mot sin rival Elisabet, Englands drottning och där de även i övrigt är varandras rivaler. Förutom om kronan inte bara när det gäller männen, utan också i motsättningen mellan katoliker och protestanter.

Fram till paus är de bägge skådespelarna Stina och Ylva Ekblad så gott som ensamma på scenen. De spelar sina egna roller, uppträder och sköter också alla repliker som annars pjäsens ädlingar brukar vara tilldelade. Komplotter, struntprat och konspirationer behöver inte göras särskilt intrikata. De förekommer överallt, hos hög och låg och följer sina redan på förhand uppgjorda mönster. Den som inte har pjästexten någorlunda aktuell får dock svårt att följa händelserna och upptäcka vilka de uppträdande rollerna är. Scennärvaron kompletteras med en starkt fysisk spelstil. Och som den kommer till utförande! Stina Ekblad och Ylva Ekblad får därmed visa annars inte så ofta luftade utförsgåvor i sin skådespelarkonst. Det är här och var riktigt roligt, varken tryckstyrkan eller smidigheten kommer på undantag.

Därmed är pjäsen också framme vid sin höjdpunkt, drottningmötet, som dock inte leder till den försoning som omgivningen hoppas på. Alltför stora värden står på spel. Den här gången också kättjan och erotiken som blir en av de viktigaste nycklarna till regissörens läsning av pjäsen som ett drama om makt. De frivola scenerna, som bl a har med Maria Stuarts fritagning att göra, övergår till en ren bataljmålning med mycket teaterrök. Med moderna automatvapen och skott som låter som sådana brukar göra. Dagens terrorgrupper har säkert fått låna ut en del till dessa scener. Den viktiga dödsdomen och Elisabets underskrift som aldrig blir av, kan tolkas som Peter Konwitschnys klart markerade avståndstagande från den på sina håll ännu kvarlevande primitiva uppfattningen, om hur svåra brott skall bestraffas. Medan kalabaliken på scenen pågår, placerar sig Stina Ekblads Maria Stuart och Ylva Ekblads drottning Elisabet vid rampen, lutar kinden mot händerna och ser mycket roade ut. Så visar de ett tydligt genusperspektiv hur de ställer sig till män som kollektiv och pojkars vapenlekar. Och inte nog med det. Det ställs fram en kaffebricka. När den är urdrucken följer vad som med en variant på en berömd boktitel med akademieanknytning skulle kunna benämnas ”cigaretten efteråt”.

Sista akten har man lyft ut den här gången, vilket betyder att några av pjäsens viktigaste spörsmål lämnas därhän. Dit hör den fråga som går tillbaka på Sokrates och gäller huruvida det är bättre att lida orätt än att göra orätt. Likaså de skeenden som Schiller tar upp i sitt drama om samvetet, viljans frihet och om våra värden. Och sådant som handlar om ansvar, skuld och ånger. Allt detta är ämnen som utan vidare skulle kunna appliceras på dagens inbördeskrig och flyktingströmmarna vi ser runt omkring oss. Närmar man sig dessutom pjäsen Maria Stuart ur den synvinkel som tillkomståret ger, 1800, som ett svar på hur Schiller uppfattade Franska revolutionen några år tidigare, blir ännu en aspekt dagsaktuell. Schiller menade, att tänkandet hade förändrats sedan denna tid. Men människorna var ändå desamma.

Bortsett från att valet av formspråk och bearbetningarna tar bort en del av pjästextens mest glänsande guldstycken, gör Ylva Ekblad och Stina Ekblad vad de kan och förmår för att driva uppsättningen i önskad riktning. Och de gör det med den äran. En huvudtanke gäller maktens mekanismer och hur en människa bland dem faller pladask i sina egna, väl inövade hjulspår. Tobias Hjelm som Leicester har ett välsmort munläder och visar sig med detta vara framgångsrik när han vet vad han vill uppnå. Bengt CW Carlssons Talbot hör även han till de framsynta med god utdelning, så länge det varar.

Likaså visar sig smartness vara en väl investerad dygd. Mest fingerfärdig i det avseendet är Magnus Roosmanns Mortimer. Eftersom moralprinciperna ändå sitter löst, korrigerar regissören alla överdrivna förväntningar genom att låta de inblandade framstå som ungefär lika goda kålsupare allihop. När det handlar om dubbelspel, intriger och hyckleri skall nog ingen heller lastas för att inte hålla måttet. Konwitschny avstår från att moralisera. Och i slutscenen ligger minst lika många tappra men fallna hjältar på scengolvet som det brukar göra i Hamlet.

De vackra kreationerna med Johannes Leiacker som designer är värda en egen eloge. I det sammanhanget även det strama scenbygget med höj och sänkbara väggar som också har Leiacker som upphovsman. Därutöver beröm till den känsligt genomförda ljussättningen av Manfred Voss. Sammantaget är Peter Konwitschnys instudering av Maria Stuart kanske allra mest en föreställning för konnässörer, som uppskattar en föreställning som har det där lilla extra. En genomläsning i förväg av pjästexten, utgiven i t ex förlaget Reclams gula serie, sitter dock knappast i vägen.

Dramaten, Stora scenen: Maria Stuart av Friedrich Schiller. Översättning: Magnus Lindman. Regi och bearbetning: Peter Konwitschny, scenografi och kostym: Johannes Leiacker, ljus: Manfred Voss, peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Barbro Forsgårdh, dramaturg: Magnus Lindman. I rollerna: Nina Fex, Johan Holmberg, Tobias Hjelm, Johan Fagerudd, Magnus Roosmann, Bengt CW Carlsson, Hamadi Khemiri, Sten Johan Hedman och Filip Alexanderson.