Samisk kultur har börjat avsätta alltfler avtryck och spår i det svenska kulturlandskapet efter att tidigare mest gjort sig påmind via tämligen blygsamma produkter.  Den vackert flätade näverlampan i mitt köksfönster eller den lilla tennkåsan med graverat mönster från trolltrumman i vitrinskåpet är souvenirer från mina sju år som västerbottning i Umeå. Västerbotten, hemvist för flera av den svenska litteraturens allra främsta och författare. Någon renodlad skönlitterär framställning med rötter i den samiska urbefolkningen kan jag inte erinra mig. Inte heller var de samiska konstnärerna särskilt framträdande under mina år i konststaden Umeå. Och åter i mitten av Sverige med Uppsala som hemort och 40 minuters tågresa till Stockholm känns det som nu kallas Sápmi allt mer avlägset.

Men nu börjar alltså denna undanskymda men levande kultur göra sig alltmer påmind. Inte minst är det inom bildkonstens område som detta sakernas tillstånd blivit synligt. Exemplen är många.

När Moderna Museet i Stockholm i höst och vinter visar den fjärde så kallade Modernautställningen, sammanställd av curatorerna Joa Ljungberg och Santiago Mostyn, har den samiska konsten fått en riktigt central position i form  av verk av konstnärer som med olika uttrycksmedel gestaltar samiska erfarenheter och teman. Det är videoverket Aitik (samiska för förrådsbod) av trion Fanny Carinasdottir, Anja Örn och Tomas Örn, vidare målningar av Anders Sunna som skildrar hans och den samiska familjens kamp mot svenska staten. Och det är framför allt den samiska konstnären Britta Marakatt-Labbas broderier där samiskt liv gestaltas på ett lika lågmält som effektivt sätt. Konstnären öppnar för övrigt i höst en separatutställning i Lunds konsthall. Samiskt kultur står således just nu på agendan i många sammanhang.

Kanske ska man se Augustnomineringen av Linnea Axelssons prosalyriska bok  Aednan i ljuset av denna samiska uppmärksamhet som verkligen inte kommit en dag för tidigt. Så vitt veterligt finns det inte något verk tidigare i svensk skönlitteratur som så entydigt behandlar förhållanden i samiskt liv som denna 750 sidor tjocka bok som nu fått det prestigefyllda Augustpriset. Bara detta faktum kan vara nog för den uppmärksamhet som Aednan redan fått. Exempelvis fick boken nyligen Svenska Dagbladets litteraturpris, och Augustnomineringen denna osedvanligt rika bokhöst  var onekligen uppseendeväckande. När några av höstens stora litterära händelser i Sverige,  inte fanns med bland de nominerade är valet av Axelsons verk en smula förvånande. Inte för att Aednan skulle vara en dålig bok; tvärtom har Axelsson här skrivit något som kan bli en svensk klassiker i kraft av sitt ämne men också som exempel på en i dag inte helt vanlig berättarteknik, den poetiska prosan.

 Cora finns även som papperstidning. Utkommer kvartalsvis! Köp i bokhandeln, på pressbyrån eller prenumerera!

Det är också i de avsnitt av den långa berättelsen om några samiska släkters liv öde som författaren når de poetiska nivåer som rent litterärt kan motivera uppmärksamheten. Och det finns gott om sådana formuleringar som man gärna prickar för vid läsningen och återvänder till. Men Aednan är alltså inte en renodlad diktbok, även om den ojämna högermarginalen tycks likna poesi. Aednan är en berättelse med samisk samtidshistoria som ämne med allt vad det inneburit av språkförbistring, landförlust, kamp mot gruvbolagen den svenska statens och namngivna Vattenfalls oförstående för rennäringens villkor och bristande respekt för samisk kultur.

Som  en berättelse om dessa människor och deras liv har öden har författaren också behov av transportsträckor där det poetiska språket inte riktigt passar. Den läsare som vill följa det narrativa spåret genom de 750 sidorna får räkna med att bläddra bakåt och framåt för att kunna hålla reda på det som kunde kallas storyn. Visserligen har varje avsnitt sin både geografiska och tidsmässiga bestämning, men textens styrka ligger inte främst i berättandets gång utan i det nu och här som ofta föder poesi. Kryddat med de vackra samiska orden som används sparsamt blir den poetiska tonen speciell och inte sällan eftertänksamt vacker.

Det löper ett betesland

Från skogarnas snö till

Blåsande kusten

 

Där krafsar min hjord

Och för oss från

Land till land

 

Linnea Axelsson är själv av samisk börd på mödernet, men det är inte frågan om någon slags exotism när hon använder det samiska språket sparsamt och med respekt. Aednan betyder land, och om plats och  hem för den speciella kultur som  är den samiska handlar Linnea Axelssons bok framför allt, och inte enbart i geografisk betydelse. Rätten till sin egenart och sin självklara hemhörighet i ett samhälle och ett sammanhang är också rätten till en djupare tillhörighet. Den rätten måste gälla alla, och Linnea Axelsson hävdar den ofta på riktigt hög litterär nivå även om bokens ämne snarare än dess estetiska kvalitet nog varit avgörande för utmärkelsen som 2018 år skönlitterära bok.

Om du tecknar en prenumeration innan 31 december får du 4 nr av Cora, dvs hela 2019 för gamla prenumerationspriset – 259 kr.