Björn Ranelid är målsäker som få när det handlar om de stora livsfrågorna. Den nya romanen Förbjuden frukt från ett fruset träd är ett gripande ödesdrama mitt i vår tids vilsenhet och sökande efter lycka, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Björn Ranelid har skapat en modern Oidipussaga om skuld, skam och svek. Foto: Lars Grönwall

Litteratur

Björn Ranelid: Förbjuden frukt från ett fruset träd

(Albert Bonniers Förlag)

 Det är få författare förunnat att inleda sina böcker lika mäktigt som Björn Ranelid. När han öppnar porten till sin diktade värld slås ljuset på, börjar färgerna lysa, dofterna spridas och rösterna tala på hans alltigenom personliga, oefterhärmliga sätt. Ett universum träder läsaren till mötes som igen annanstans. Det är en bilddiktare som för ordet. Bilderna är Björn Ranelids verklighet, det är genom dem, avlyssnade med exakt gehör, han skapar delaktighet i en tillvaro som griper över de flesta livets skiften. Gränsen är upphävd mellan högt och lågt. Ranelid använder sina egna måttstockar, när han närmar sig människans villkor. Med dem har han i bok efter bok oavlåtligt flyttat fram gränserna för vad som menas med litteratur.

Det gäller också den nya romanen Förbjuden frukt från ett fruset träd. Gesterna är ännu mera omfattande än hittills, medan han vidgat sitt synfält. Samtidigt är han målsäker som få i ambitionen att fånga de allra största frågorna och fästa dem på pränt. Exaktheten i detaljerna är en av hans specialiteter. Han är iakttagare, poet, naturskildrare och människokännare med en precision utan dess like. Viktor heter huvudpersonen i den nya boken. Denne lever under ett ständigt katastrofhot och en rädsla för att någon skall komma på honom under kärleksstunderna med modern. Björn Ranelid har skapat en modern Oidipussaga där skuld, skam och svek fyller ut den bärande konstruktionen. Han låter ett av mänsklighetens eviga tabun uppgå vår tids vilsenhet, sökande efter lycka, och dragning till känsloförhöjande upplevelser. Lusten och glädjen i människolivet möter sorgen och plågan. Hans personer lever i olika mentala världar. På samma gång är det en avspänd författare som denna gång vistas inom ett brett spann av balans och harmoni, liv och död.

Björn Ranelid har i sina böcker alltid haft en dragning till de avvikande, utstötta, udda och utanförstående. Ofta ställer han sig på barnens sida i en alltför brutal och grym värld. Sådana ställningstaganden saknas inte den här gången heller. Men allra utförligast uppehåller han sig vid Viktors inre vånda och övertryck, där puberteten är utlösaren men där det skeende som pågår började redan när han föddes. Det har blivit en spännande bok och den äger en osedvanlig förmåga att hålla läsarens intresse på topp. Nycklarna är ofta av det allmängiltiga slaget och en av de viktigaste är växtmetaforen, som ligger tätt intill den skånska landsbygden i Österlen med jordbruk, djurhållning och inte minst de trädgårdsodlingar, vilkas gröda är både äpplen och rosor. De senare har att göra med skönheten, som äger ett övergripande värde i romanen.

För dramatiken svarar dock, som de brukar göra, människorna.

Björn Ranelid tecknar deras alldagliga liv som är långt ifrån slätstruket. Hos de allra flesta finns öden som vart och ett skulle kunna fylla egna böcker. Läromästaren Lars Ahlin har inte släppt greppet om sin arvtagare. Mera än någonsin äger den nya boken ett legendskimmer och en sagoton där förebilderna är både HC Andersen, Lagerlöf, Lagerkvist och sagosamlingen Tusen och en natt. Även författarens egen närvaro kommer till synes i kommentarerna från bokens tillblivelse. Likaså får flera politiska stråk genomslag när Holocaust, romernas eller invandrarnas villkor är på tal. Den som läser texten ur ett genusperspektiv blir heller inte lottlös.

Allra störst utrymme tilldelas dock Viktor och dennes livsöde i en utvecklingsberättelse kantad av så gott som enbart förbehåll. Förhållandet till modern Matilda är givetvis det allt överskuggande om än kanske inte det allra viktigaste. Det finns hemligheter i Viktors liv, ett mörkt rum och en tystnad, som mera än allt annat har format honom. Och det är först efter lång tid, sedan föräldrarna är döda, som omfattningen uppdagas för honom av det svek som utgjort grunden för hans tillvaro. Vad som därvidlag framkommer ger de flesta av romanens övriga moraliska konflikter helt nya och egentligen blygsamma proportioner. Vid sidan av Viktor själv, Matilda och den snälle och oförargerlige fadern Hjalmar finns där även en Lydia Sterner, som ger romanens universum en vidare räckvidd än kanske någon annanstans. Man kommer att tänka på Birgitta Trotzig och hennes böcker om den mänskliga själens gräns- och utmarker. Men även svensk mentalvård över lag.

Bland ljusgestalterna i boken befinner sig medhjälparen på gården Sven Lind, tystlåten, försynt och föremål för den lilla ortens skvallerövervakning. Att denne är klippt och skuren efter helgonet Franciskus är lätt att se. Ett utrymme för sig får dessutom den blivande matematikprofessorn Fredrik Hansen, med romska rötter, och dennes hustru, brottmålsadvokaten Astrid med sin Alzheimerdiagnos efter pensioneringen. Många flera kunde nämnas bland de många personer som uppträder och spelar olika roller i detta Viktors oavlåtliga inre drama, där under romanens gång en nedräkning pågår, som inte står de gamla, ödesstyrda grekiska tragedierna efter i all sin obönhörlighet.

Ett tema hos Björn Ranelid, som funnits genom hela hans författarskap är frågorna om gott och ont i människolivet. I den nya boken avgör ett litet barns födelse hans ställningstagande i den frågan. Ett annat ämne han ofta återkommer till gäller människans unicitet, som också den här gången ges en ofta gripande gestaltning. Utöver detta visar han även många prov på sin till synes outtömliga förmåga att leverera tankar och ge läsaren något att fundera på. Sådan litteratur behövs mera än allt annat i dagens samhälle.

Bo-Ingvar Kollberg