Ny sponsor på Tate Modern

Biltillverkaren Hyundai går in som ny sponsor förr Tate Moderns framgångsrika turbinhallsprojekt. Coras konstkritiker Cristina Karlstam ser tillbaka på de gångna 11 årens utställningar och hoppas att kvalitetsnivån behålls med den nya finansiären. Och att det kvinnliga deltagandet blir större.

Dominique Gonzalez Foerster

Det hann bli 11 konstevenemang i den stora turbinhallen i Tate Modern i London, alla sponsrade av Unilever. Sist ut var engelsmannen Tino Sehgal, bosatt i Berlin där han också haft minnesvärda framträdanden i samband med en av Biennalerna.

Sehgal är känd för sina objektlösa ”utställningar”, uteslutande byggda på ett konceptuellt konstbegrepp och genomförda som performances med inhyrda aktörer. Hos Magasin 3 i Stockholm har han iscensatt ett par sådana aktioner där kroppsspråk eller på aktuella världshändelser byggda ”nyheter” levererats muntligt utan någon förklaring. I London använde Sehgal ett liknande koncept när han fått uppdraget att ta turbinhallen i besittning. Besökarna mötte några av de 70 aktörer som Sehgal engagerat som ”storytellers”, och fick sig till livs en berättelse.

Sehgal avslutade alltså projektet. Den som inledde var den fransk-amerikanska konstnären Louise Bourgeois (1911-2010) som till invigningen av Tate Modern 2000 låtit fylla hallen med tre väldiga torn med titeln I Do, I Undo, I Redo. Det blev en magnifik upptakt till ett spännande konstprojekt som gjorde Tate Modernbesöket till en alltid lika fascinerande konstupplevelse.

Louise Bourgeois

2001 var det den spanske konstnären Joan Munoz (1953-2001) som fick fylla rummet med sina mänskliga skulpturer, som inte bara fanns på golvet utan kunde träffas på i flera av Tate Moderns våningsplan. Double Bind var titeln på Munoz verk, som precis hann installeras innan konstnären gick bort i förtid.

2002 blev ett märkesår för denna konstatsning, när den indiske konstnären Anish Kapoor lät bygga sitt väldiga mörkröda ymnighetshorn Marsyas, ett konstverk som uppfyllde hela det väldiga rummet, både på höjden och på bredden med smala passager för besökarna.

Många trodde nog att det skulle bli svårt att utmana Kapoors storslagna konstnärliga lösning. Men när islänningen Olafur Eliasson nästa år installerade sin gigantiska sol i turbinhallens fond blev det en svårslagen succé. Många av Tates miljoner besökare slog sig ner på hellens golv och avnjöt The Weather Project liggande. Det var en svåröverträffad upplevelse, som skulle följas av ett konceptuellt verk av helt annat slag när amerikanen Bruce Naumann valde att visa sitt ljudverk Raw Materials under 2004. Konsthallsbesökarna fick höra inspelade budskap från olika håll i salen när de närmade sig de osynliga ljudkällorna. Det var ett raffinerat verk, men kanske lite för svårt för ett sammanhang som detta. I Turbinhallen rör sig alla Tates besökare och detta utan någon egentlig information eller ledning. Ett så avancerat konstverk kräver nog en annan, mer intim kontext än denna.

Embankment är namnet på en av tunnelbanestationerna på andra sidan Themsen i London, men också namnet på brittiska Rachel Whitereads installation 2005. Whiteread blev alltså den andra kvinnan som fick det utmanande uppdraget att ta utställningsrummet i besittning, och hon gjorde det med att bygga ett vitt ”bergslandskap” i makroformat.

2006 blev den tyske konstnären Carsten Höller, bosatt och verksam i Sverige, Tates inbjudne utställare. Hans vindlande rutschkanor med titeln Test Site lockade många att pröva den vådliga färden högt uppifrån, nästan vid hallens tak, medan andra besökare valde att nedifrån golvet iaktta de modigas färd.

Doris Salcedos Shibboleth

Den colombianska skulptören Doris Salcedos Shibboleth, som visades i turbinhallen 2007, bestod av en dramatisk spricka i hallens golv, ett verk som i sin renodlade kraft kändes mycket övertygande. Shibboleth delade konsthallen och därmed välden i två skilda delar, ett tänkvärt inlägg i diskussionen om utanförskap, därtill genialt gestaltat.

Åter trodde man att det skulle bli svårt för nästa konstnär att utmana Salcedos djärva ingrepp i konsthallen. Men när den franska konstnären Dominique Gonzalez-Foerster året därpå tag emot besökarna med en totalinstallation byggd på temat Det eviga regnet, nåddes en konstnärlig höjdpunkt av mycket ovanligt slag. Gonzalez-Foerster hade skapat repliker av kända konstverk som visats på Tate och placerat ut dem i hallen, som också rymde enkla tältsängar med ett urval böcker, filmer och andra kulturföremål. Meningen var att erbjuda skydd mot en tänkt klimatkatastrof, och fokus låg på det primära för mänskligt liv och överlevnad: en säng, mat och vatten och så kultur i dess olika former. TH 2058 var installationens titel, och den efterträddes året därpå av polacken Miroslav Balkas mäktiga How it is. I en specialbyggd mörk kub fick besökarna treva sig fram, utan minsta aning om vad nästa steg skulle innebära och vad som skulle möta dem. Det blev en storslagen gestaltning av 2000-talets verklighet för stora delar av världen, en tillvaro utan struktur och riktning.

2010 avslutades så Unileverserien med ovan nämnde Sehgals deltagande, och sedan dess har det varit tomt i turbinhallen. På Tate Modern pågår tillbyggnaden för fullt, vilket också gjort att den stora utställningsytan inte kunnat användas.

Men nu meddelas det att en ny sponsor trätt fram och det lyckade konstprojektet kan fortsätta. Det är biltillverkaren Hyundai från Sydkorea som går in som sponsor av konstinstallationer de närmaste tio åren med början 2015 och med videokonstens fader, sydkoreanen Nam June Paik (1932-2006) som första utställare. Sir Nicolas Serota, Tates director, uppges vara mycket nöjd med sakernas tillstånd. Nu kan vi planera för ytterligare 10 år, säger han i en tidningsnotis.

Och som återkommande besökare i världens mest besökta konstmuseum kan man bara hålla med och önska att det även fortsättningsvis kommer att vara hög kvalitet på det som visas. Och inte minst att de kvinnliga konstnärerna ska bli mer frekvent förekommande än under de gångna 11 åren.

Cristina Karlstam