Nelson Mandela, our Brother

“What counts in life is not the mere fact that we have lived. It is what difference we have made to the lives of others that will determine the significance of the life we lead.” — Nelson Mandela

Det var 1970-tal och i Sydafrika rådde apartheid. Absurda raslagar delade nationen i svarta och vita, de förra utan alla rättigheter, de andra privilegierade. Åtskilda skolor, segregerade bussar, arbetsplatser, bostäder. Till och med parkbänkarna var uppdelade: whites only. Det var 70-tal och 80-tal och vi läste André Brink och Nadine Gordimer och tyckte oss lära känna ett avlägset land genom deras berättelser. Vi bojkottade sydafrikanska varor. Någonstans på en isolerad fängelseö i landet fanns han, frihetskämpen, advokaten Nelson Mandela, för alltid tystad, trodde vi.

   Fanns han förresten verkligen; hans namn var som en ikon. Vi såg hans hustru Winnie, som till synes trofast väntade på sin fängslade make, år efter år. Väntade på Nelson och den stora förvandlingen, så som snart hela världen väntade. Hans namn blev nästan ett mantra. Men fanns han verkligen? Vi såg några bilder på honom, tagna medan han ännu var en fri man, så fri en svart man kunde vara i ett sjukt system som det i Sydafrika. Vi visste att de vita herrarna som våldtagit hans land höll honom fängslad på Robben Island, den beryktade fängelseön. Han, den modige Nelson, var han kanske inte längre i livet?

   En svensk sånggrupp for till Afrika och kom hem med sångerna, de afrikanska rytmerna, så smittande så svåra. Vi samlades i workshops och sjöng tillsammans med Fjedur: Release Mandela, our Brother. En stark kampsång. Men fanns han egentligen, our Brother? Levde han ännu? Han blev även vår broder, den osynlige Nelson. Och så en dag, när det sjuka systemet fallit samman, steg han ut ur fängelset efter de 27 årens förvisning.

   Nelson Rohlihlahla Mandela, Madiba kallad av sina vänner, okrossad, stark, med en oförminskad tro på sitt lands framtid. Inte hämnd, i stället försoning. Det kändes nästan som ett mirakel. Några år senare blev han det fria Sydafrikas president, och vi sjöng med i texten till det som blivit det nya landets nationalsång: Nkosi sikelel iAfrica Gud bevare Afrika, tillsammans med den frie Nelson Mandela.

   Nu är hans liv slut; han blev 95 år. Och det är nästan lika svårt att fatta att han är borta som att han verkligen fanns, alla de där åren i fängelset. Det var nästan som om han vore odödlig, vi vill inte höra att han gått ur tiden. Vi vill fortsätta att vara samtida med en sällsynt människa.

Vi fortsätter att sjunga, tyst, nästan som en bön: Release Mandela, our Brother.                    

                                                                                   Cristina Karlstam