Teater Galeasens nya föreställning Vår klass är en sällsynt stark debattpjäs kring frågorna om moral och samvete, ont, gott och skuld. Den lyfter fram skillnaden mellan politiska ideologier och livsåskådning, hör med sina många exempel på människans destruktiva potential i hög grad hemma i vår egen tid och stannar kvar länge efteråt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Monica Stenbecks Rachelka tillsammans med Pierre Wilkner, Johan Wahlström, Peter Luckhaus, Freddy Åsblom, Lena Nilsson, Lina Englund och Simon Reithner i ensemblen. Foto: Dan Hansson

Scenkonst

Teater Galeasen: Vår klass – historia i XIV lektioner av Tadeusz Slobodzianek. Översättning: Jarema Bielawski, regi: Natalie Ringler, rum och ljus: Sutoda, kostym: Zofi Nilsson, mask: Anna Olofson, musik och ljudkomposition: Pelle Ossler, ljudläggning: Rasmus Persson. I rollerna: Hannes Meidal, Lena Nilsson, Johan Wahlström, Simon Reithner, Lina Englund, Carl Magnus Dellow, Pierre Wilkner, Monica Stenbeck, Freddy Åsblom och Peter Luckhaus.

Det brukar vara klimatfrågorna som står i förgrunden, när ett hållbart samhälle är på tal. En teaterpjäs som väcker frågan om inte också den mentala livsmiljön borde räknas in är Vår klass, som nu ges på Teater Galeasen i Stockholm. Den blickar tillbaka på andra världskrigets år och tiden dessförinnan. Men kan lika väl sägas beskriva mönstret för händelser i vår egen samtid och även den värld som väntar våra barn och barnbarn. Skeendena i det forna Jugoslavien, just nu i Syrien, i Kenya, fjolårets traumatiska minnen från norska Utöya bär syn för sägen.

Den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek har skrivit pjäsen om vad människor är i stånd till, och då inte bara under extremsituationer. När det som håller ihop civilisationen krackelerar. Vår klass lyfter fram en händelse i juli 1941 i polska byn Jedwabne, nära gränsen till öst. Här hade den tidigare övermakten, de sovjetiska ockupanterna, ersatts av trupper från Nazityskland. När ortsbefolkningen, driven av egenintresse, av hämndlystnad eller i en ideologis namn, förde samman de judiska invånarna i en lada och anlade eld, tittade de främmande soldaterna på. En del av de människor som tidigare levt tillsammans och varit grannar förvandlades plötsligt till bödlar och därmed till ondskans hantlangare av vidrigaste slag. Efteråt skylldes övervåldet på nazisterna. Men det var alltså den inhemska befolkningen som utfört illdåden. När den polskfödde och i USA verksamme historikern Jan Tomasz Gross publicerade en bok om det inträffade, uppstod en våldsam debatt i dennes tidigare hemland.

Att frågorna om moral och samvete, ont, gott och skuld är en komplicerad materia, visste vi kanske förut. Vad som däremot sällan debatteras är hur vår egen samtid handskas med de här spörsmålen. När några gemensamma normer, en moralisk kodex för alla, värderingar som bygger på konsensus inte finns. Då respekten för människors värde underordnas mera kortsiktiga mål, en politisk världsförklaring eller börjat anta samma begränsade och övergående varaktighet, som gäller för moden och trender över lag. Det är mitt i en sådan diskussion den här pjäsen hör hemma.

På bröllopskärran: Pierre Wilkner, Peter Luckhaus, Lena Nilsson och Simon Reithner. Foto: Dan Hansson

Slobodzianek har byggt upp sin pjäs kring tio roller, som alla fanns på plats vid massakern. Han följer dem tillbaka till barndom och skolgång i den lilla byn. De växer upp som vilka ungdomar som helst med liknande livsförhållanden. Begreppet ”klass” i klasskamrat visar sig ha en mångtydig innebörd. Vänskap uppstår, gruppbildningar, liksom varma känslor mellan de judiska och katolska barnen. Alla drömmer de om framtiden. Snart nog gör ormen sin entré i detta oskuldsfulla paradis. Pjäsförfattaren anger årtalet 1935, året då Polens ledare Josef Pilsudski dör, som en vattendelare. Antisemitismen visar sig ha djupare rötter än så, men blommar upp på riktigt sedan Sovjetunionen blivit landets härskare.

Föreställningen i regi av Natalie Ringler följer den episka teaterns idiom och är indelad i 14 lektioner. Diskrimineringen av judar åtföljs av pogromer. Avundsjuka inför sociala skillnader, religionstillhörighet, nationalism och motståndsrörelsens verksamhet sätter sin prägel på händelserna, som leder fram till det övergrepp som leder till att de flesta av byns judar bränns inne. Efterspelet under efterkrigsåren till det bestialiska dådet leder till rättslig prövning av vad som hänt. Men någon slutgiltig uppgörelse med det inträffade kommer aldrig till stånd. Nästan alla judar är döda. De polacker som deltog eller fanns på plats vid massakern som åskådare är märkta för livet. Men det mesta fortsätter och är som det alltid varit. I samband med skildringen av Polens utveckling fram till vår egen tid, där Slobodzianek ger kritiken av kyrkan en hel del utrymme, tappar pjäsen en del av sitt fokus och hamnar lite vid sidan av huvudfåran.

Ändå har det blivit en sällsynt stark debattpjäs om vilka krafter som får en människa att helt överge sin medmänsklighet för att i stället bli ett ondskans verktyg. Det inte minst imponerande är hur skickligt regissören lyckas göra individer av rollerna i sin iscensättning. Och det är i hög grad skådespelarnas förtjänst, att vars och ens delaktighet i förloppet blir så tydlig, vare sig det handlar om de aktiva utövarna eller om dem som hör till offren. Inte heller kommer någon förenkling till stånd med antingen goda eller onda människor. Här är alla överlevande efter branden mer eller mindre nersolkade av vad som hänt. Och fördelningen av skuld framträder på så sätt i olika skepnader, vilket ger hela föreställningen ett vittförgrenat ansvarsnät. Johan Wahlströms Zygmunt är både vindbeutel, samarbetsman och angivare men visar sig också äga en empatisk förmåga, i varje fall när det handlar om barn. Freddy Åsbloms Jakub Kac har varit kollaboratör med den sovjetiska övermakten innan han misshandlas till döds. Till dem som väl snarast påverkas av grupptrycket att delta hör Pierre Wilkners Heniek och han är den av förövarna som har mest av ett samvete.

Lina Englunds Dora är en av dem som lättar på förlåten till sitt inre liv och tillstår att hon under den våldtäkt hon utsätts för känt både lust och smärta. Lena Nilsson i rollen som Zocha är en de svåra årens pragmatiker. Hon flyr sedan till USA för att glömma vad som hänt. Hos Simon Reithners Rysiek är det benägenheten att lyda order som blir ödesdiger. Med Peter Luckhaus Wladek, som enbart vill överleva, får den vanliga människan en röst. Men också den tvetydiga hållningen att försökta hålla sig utanför. För det mest kompletta porträttet bland rollerna svarar Carl Magnus Dellows Menachem. Han är juden som väljer kommunismen och därefter håller sig undan under den tyska ockupationen. Den styrka han uppvisar väger dock lätt, när han senare emigrerar till Israel historien hinner i fatt. Monica Stenbecks som Rachelka undkommer sin judiska bakgrund genom att konvertera till katolicismen. Men får därmed också betala sin räddning med en uppgivenhet, som gäller livet i stort. Hannes Meidal, slutligen, blir föreställningens stabiliserande faktor med sina brev till klasskamraterna från det USA dit han emigrerat på ett tidigt stadium. Men i rollen som rabbinen Abram delar han Rachelkas öde att under Förintelsen ha förlorat hela sin släkt.

En av den här pjäsens bärande tankar är att livsåskådning är så mycket mera än politiska ideologier. Den distinktionen blir särskilt tydlig hos Monica Stenbecks Rachelka men också hos Johan Wahlströms Zygmunt, när denne ser tillbaka på vad han själv vill beteckna som ett bortkastat liv. Och hos Lena Nilssons Zocha, när hon inför USA-resan undrar vad hon skall göra av sitt liv. I ljuset av vad som varit, är det knappast den materiella, ytliga tillvaron som väntar, som Slobodzianek ser som ett svar på den frågan.

Snarare är det helt andra värden författaren efterlyser, i detta lärostycke om vilka slutsatser som finns att dra av det nu passerade, vämjeliga 1900-talet med sina många exempel på människans destruktiva potential. Teater Galeasen lägger inga fingrar emellan för att något skall framstå som annorlunda än det var. Det är en ofta otäck uppsättning man ger, med naturalistiska synintryck och fylld av de totalitära ideologiernas stank och odör. Vilkas efterdyningar fortfarande gör sig påminda här och var. Klumpen i halsen är aldrig långt borta. Man är djupt tagen när man lämnar den här föreställningen.

Bo-Ingvar Kollberg