De muntra upptågen sitter i högsätet och Özz Nûjen uppträder som en charmfull glädjespridare i Uppsala stadsteaters föreställning av Carlo Goldonis Två herrars tjänare, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Özz Nûjen gör tjänaren Truffaldino och är spelmotor i Uppsala stadsteaters föreställning av Carlo Goldonis fars Två herrars tjänare. Foto: Micke Sandström

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Två herrars tjänare av Klas Abrahamsson fritt efter Carlo Goldoni. Regi: Dritëro Kasapi, scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg, ljud och musik: Stefan Johansson, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Mats Öhlin, mask: Anna lilja. I rollerna: Mathias Olsson, Emelie Wallberg, Gustav Levin, Eli Ingvarsson, Moa Silén, Francisco Sobrado, Göran Engman, Åsa Forsblad Morisse, Özz Nûjen och Pasi Vaara.

”Det måste löna sig att arbeta”, löd en politisk slogan på valaffischerna för en del år sedan. Den skulle rollfiguren Truffaldino utan vidare kunna göra till sin. Hur han än ligger i, märker han inte av något välstånd. Ändå anstränger han sig med dubbelarbete i en omfattning, som skulle ta pusten ur de flesta. Det har sina sidor att vara Två herrars tjänare, som pjästiteln lyder i Carlo Goldonis fars från 1746, som nu ges på Uppsala stadsteater.

   Med Özz Nûjen i rollen som Truffaldino är det upplagt för muntra upptåg och förvecklingar i den högre skolan. Nûjen har under årens lopp utvecklat sin egen gestaltningskonst med folkliga rötter i commedia dell’arte-traditionen. Som stå upp-komiker är han en satiriker av rang. Den här gången har han dock fått rätta sig efter ett färdigt manus, även om det rimligen passat honom som hand i handske. Det tar visserligen en stund innan han får upp farten. Och bettet i framförandet infinner sig. Men efter paus hamnar det mesta rätt, vare sig det handlar om sociala spänningar i samhället eller om att brännmärka girighet, korruption eller mutor i det dagliga livet. Två herrars tjänare är en pjäs med några år på nacken. Men de problem som där diskuteras tycks tillhöra våra eviga följeslagare.

   Regissören Dritëro Kasapi har i sin instudering lagt föreställningen nära det folkliga lustspelet. De många dörrarna i scenografin antyder att Annika Nieminen Bromberg varit inne på en liknande linje. Det betyder kärlek med förhinder, svartsjuka, ond bråd död men också att missförstånden under förloppets gång klaras upp. Paren får varandra och blir lyckliga. Det är teater som god underhållning. Men inte utan stänk av allvar som i det här fallet heter fattigdom och svält. Det kanske inte är en pjäs med kraft att förändra världen. Som glädjespridare har den dock sin givna plats på en teaters repertoar. Grova skämt blandas med ordlekar, en och annan anspelning på det som finns under midjehöjd förekommer också.

   För publiken gäller det att vara uppmärksam på vem som hör ihop med vem. Och framför allt vilka som inte hör ihop, i varje fall inte för tillfället. Styrkeförhållandena växlar, det utbyts hemligheter och vad som sägs i förtroende kan användas till utpressning vid ett senare tillfälle. Som om inte det var nog, är det inte alltid sanningen, som sitter i högsätet. Ändå är det en föreställning som för det mesta spelar med öppna kort mot åskådarna. Att veta mer än skådespelarna har sina poänger.

I måltidsscenen utför Özz Nûjen en vådlig balansgång med tallriksstapeln, medan Francisco Sobrado, Göran Engman, Pasi Vaara och Mathias Olsson ser på. Foto: Micke Sandström  

Dritëro Kasapi har i uppsättningen givit tämligen lösa tyglar åt sina aktörer. Det betyder gott om utrymme för varje rollkaraktärs egenart. Göran Engmans krumryggade värdshusvärd Brighetta är märkt av åtskilliga års krusande för gästerna och av ingrodda vanor som kappvändare gentemot de lokala makthavarna. Kroppsspråket signalerar undergivenhet lång väg. Vilket ändå inte hindrar honom från att vid behov inta en pose på golvet à la Elvis. Hos Moa Siléns mustaschförsedda Beatrice Rasponi lyser kvinnligheten oavbrutet igenom. Hur mycket hon än försöker uppträda som machoman. I rollen som Florindo, anförtrodd Francisco Sobrado, är det narcissisten och sprätten som överväger, trots att han gör allt för att likna en äkta latin lover.

   Gustav Levins parodi på en juristprofessor med böjelse för latinet som umgängesspråk görs med en hel del väl tillvaratagna finesser. Helt oemotståndlig blir Åsa Forsblad Morisse som kammarjungfrun Smeraldina, när hon vänder den kaxiga sidan till mot sin husbonde i ett uppror mättat av okvädinsord. För Mathias Olssons köpman herr Pantalone utgör pengarna hans viktigaste verklighetskontakt. Tonårsgrälet mellan honom och dottern Clarice, som görs av Emelie Wallberg, är en av föreställningens höjdpunkter. Det går heller inte att ta fel på den kokande ilskan hos Eli Ingvarssons Silvio, när han ser sig brädad av den föregivne Federigo och svartsjukan sätter in.

   Men mest är det givetvis Özz Nûjens föreställning med slapstick, clownspråk och en utstålning i ett utrymme någonstans mellan Chaplin och Mr Bean som främsta verkningsmedel. Iförd hatt och skäggstubb, med sina pepparkornsögon och en kostym som sett bättre dagar är han spelmotorn, som efter hand får de andra med sig i den här uppsättningens alla många dråpliga infall. Som flugätare väcker han motstridiga känslor. Elddopet är scenen då han skall servera middag åt sina båda herrar samtidigt. Den kommer säkert att bli allt bättre och ännu mera vältajmad efter hand.

   I avslutningen, som är pjäsens variant på temat att be för sin sjuka bror, framträder Özz Nûjen tillsammans med Åsa Forsblad Morisses Smeraldina i en verbal duett som blir till en sammanfattning av hela instuderingen. Där livet, som det står på ridån, framstår som en enda stor teater, där vi alla gör våra roller och anpassar oss efter stundens krav. Och skådespelarna på scenen utför det vi inte vågar. Men annars gärna skulle vilja göra själva.

Bo-Ingvar Kollberg