Moderna minns sitt 60-tal

HON, Niki de Saint Phalle

Moderna Museet

Flickan, Monstret & Gudinnan

Niki de Saint Phalle

Tom 1/12

Året var 1966. Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm befann sig mitt i konstvärldens centrum. Publikrekord, mängder av artiklar i svensk och utländsk press. Orsak: den franska konstnären Niki de Saint Phalles gigantiska skulptur HON – en katedral, en färgglad kvinnogestalt som med särade ben oblygt tog emot besökarna. Entré mitt i medias res, skulle man kunna säga. Därinne, i kroppen, restaurang, utställning av falsk konst, lekhörna för barn och diverse andra aktiviteter. Ett oöverträffat skott mitt i den patriarkala maktelitens hjärta? Ett svåröverträffat feministiskt statement? Ingen kan ifrågasätta dess betydelse i den konsthistoriska utvecklingen, anser Coras konstkritiker Cristina Karlstam.

I informationsmaterialet till den ”minnesutställning” som Moderna Museet nu arrangerat skriver curatorn Joa Ljungberg att skapandet av HON för alltid förändrat ”konceptet utställning”. Säkert riktigt, även om det finns andra projekt som också påverkat utställningskonceptets form och karaktär de senaste årtiondena.

Angeluminaire, Niki de Saint Phalle

Visst är det fascinerande att åtminstone till dels få återuppleva HON, inte minst med Pontus Hulténs kommentarer och minnen via en videoinspelning. Men någon hel HON har museet inte lyckats återuppbygga så här mer än 40 år efteråt. Besökarna får nöja sig med huvudet (proportionellt märkligt litet i förhållande till den monumentala kroppen). Plus filmer från den tid då HON lockade besökare från hela världen till Stockholm och Skeppsholmen. Dessutom ingår i denna nostalgitripp ett antal andra verk av Saint Phalle, bland dem den berömda filmen Daddy där konstnären gestaltar sin hatkärlek till pappan, han som förgrep sig på den lilla flickan. Men också han som var så älskad och så ömkansvärd, offer för den kannibalistiska modern, gestaltad i flera olika versioner.

         Rosa, Niki de Saint Phalle

Styrkan i den här utställningen, utöver det tveklöst angenäma att bli påmind om ett stycke central konsthistoria, är den breddning och fördjupning av Niki de Saint Phalles konstnärskap som övertygande gestaltas, också genom de så kallade skjutmålningarna där konstnären rent fysiskt utmanade hela det rådande konstkonceptet. Och den starkt berörande ”konstnärsdagboken” Devouring Mothers.

Flickan, Monstret & Gudinnan är en koncentrerad och väl genomarbetad presentation av konstnären som blivit Moderna Museets alldeles egna ikon, inte minst genom den permanenta skulpturgruppen hon skapade tillsammans med sin partner Jean Tinguely och som är ett landmärke utanför museet. Det är den Niki de Saint Phalle vi huvudsakligen känner sedan tidigare. Den andra sidan av ett väletablerat ”varumärke”, svärtan och de livslånga försöken att komma till rätta med svåra barndomsupplevelser, har jag inte tidigare sett få så övertygande gestaltning som här. Ibland är less definitivt more.

Plötsligt tycker jag mig ha fått se en ”syster” till en annan 1900-talsikon bland kvinnliga konstnärer: Louise Bourgeois. 

Den nya utställningen lockar sannolikt inte världspressen till Skeppsholmen. Men med Flickan, Monstret & Gudinnan har Moderna Museet visat med eftertryck vad det går att åstadkomma med ett klokt grepp om de egna samlingarna, kompletterade med inlån.

Cristina Karlstam