Teckningskonsten hör till de lite bortglömda genrer som sällan uppmärksammas i enskilda utställningar. Ändå är konsten att teckna ofta en grundförutsättning för utvecklingen av ett konstnärskap; förmågan att med penna på papper gestalta är helt enkelt ett av de basala redskap som en konstnär behöver i bagaget för att sedan kunna gå vidare, anser Coras konstkritiker Cristina Karlstam.

Christine Ödlund, Urtica Dioica

Konst

The Drawing Room, Magasin 3 Stockholm konsthall, tom 8/6

 När en konstinstitution som Magasin 3, känd för sin placering i framkanten av samtidskonsten, nu annonserat en utställning uteslutande ägnad teckningen som genre, kom det tveklöst som en överraskning. Inte var det särskilt bekant att konsthallen också hade sett till att just teckningen ingår i de omfattande samlingarna (som för övrigt gjort att Magasin 3 numera är lika mycket konstmuseum som konsthall).

Det är Magasin 3: s chef, David Neuman, som själv curerat den utställning som under hela våren kommer att visas i de bitvis ombyggda lokalerna i Frihamnen.

The Drawing Room som är utställningens titel, innehåller ett 70-tal arbeten på papper, och det tidspann som täcks omfattar flera århundraden, dock med dominans som sig bör av vår egen tid. Den som följt utställningsverksamheten i Bror Hjorths Hus i Uppsala förvånas knappast över att det görs så mycket bra konst i den här genren också av nutida konstnärer. Konsthallen i Uppsala, uppkallad efter teckningsprofessorn Bror Hjorth, delar sedan många år tillbaka regelbundet ut ett teckningspris till elever vid landets konsthögskolor och arrangerar i samband med detta alltid en soloutställning av stipendiaten. Men så vitt veterligt är det få om ens någon annan konstinstitution i landet som på liknande sätt värnar om den ädla teckningskonsten. Att Magasin 3 nu uppmärksammar genren är en glad nyhet.

The Drawing Room, Magasin3 Stockholm konsthall

En av de många unga konstelever som genom åren uppmärksammats som teckningsstipendiat hos Bror Hjorth är Ann Böttcher, belönad 2001, och som nu har en stabil ställning i både svenskt och internationellt konstliv. Böttcher är dessutom en konstnär som inte bara grundat sina kunskaper med penna och papper utan hållit fast vid sin alltmer förfinade teknik genom åren. Följaktligen intar hennes arbeten i central plats i Magasin 3: s Drawing Room, där hennes minutiöst och virtuost utförda trädstudier exponeras tillsammans med Carl Fredrik Hills teckningar. De båda konstnärernas verk utgör i själva verket en hjärtpunkt i Neumans urval.

En central position intar också just teckningsprofessorn Bror Hjorth, om än bara med två bilder. Men så är också hans lejonstudie ett riktigt guldkorn, ofta reproducerat och alltid värt att återse. David Neuman har sin egen, onekligen originella och inte alls oävna tolkning av verket. Bror Hjorths tecknade lejon är i själva verket ett självporträtt, hävdar Neuman och hänvisar till den i bilden centralt placerade signaturen och den lustiga, nästan människoliknande framtassen på denna vilande Djurens konung.

Mark Dion, An Introduction to the Animal Kingdom

Vara hur det vill med den saken; osannolik är den verkligen inte, Bror Hjorth var mycket mer än en lite naivt narrativ skulptör och målare, den saken är definitivt bekräftad. Och att hans verk så här snart 50 år efter hans död fortfarande har högsta aktualitet visar onekligen den här uppmärksamheten från en av Sveriges ledande konstinstitutioner. Här har för övrigt Hjorths porträtt av den fiolspelande sonen Ole fått plats bredvid R B Kitajs kolteckning, och på samma utställningsvägg möter besökaren även Marc Dions märkliga bild An introduction to the Animal Kingdom. Ett garanterat gediget sällskap.

Tal R, Prince Tuesday

Annat intressant i den här utställningen är att Neuman sammanfört klassiker som Johan Tobias Sergel, Elias Martin och Carl August Ehrensvärd med samtida konstnärer som Fredrik Söderberg och Bjarne Melgaard;. av de båda senare visas akvareller, eller kanske man ska kalla dem akvarellerade teckningar; man har inte varit helt renlärig när man sammanställt utställningen utan tydligen betraktat allt utfört på papper som teckning. Vilket kanske kan ifrågasättas. Även om nämnde Söderberg onekligen arbetar med teckningen som grund i sina bilder skulle jag helst ha sett att man valt att enbart visa renodlade teckningar, eftersom den tekniken har just linjen som grundtecken. Vilket inte alls är fallet med akvarelltekniken. Men kanske hade det blivit en magrare utställning om man inte vidgat begreppet teckning så att exempelvis Christine Ödlunds gouacher fått vara med; Ödlund är ju en konstnär som gärna och inte utan framgång överskrider gränser. Och att Tal R: s bilder kan beskrivas som teckningar när han väljer vax- och pastellkritor till sina arbeten på papper är det svårt att ha några invändningar emot. Kanske är det alldeles rätt att vara generös i bedömningen av vad som kan kallas teckning. Så tycks i alla fall David Neuman ha resonerat när han sammanställt sin utställning. Som blivit riktigt lyckad.

Cristina Karlstam