Maskrosor mot förgänglig heten

Hos Bonniers konsthall visades 2013 samlingsutställningen Minneskonst. En av de medverkande konstnärerna var Cecilia Edefalk, vars målningar Vit inuti intog en särskild plats bland verken. Det var ”änglamålningar”, inspirerade av ett möte med en 1500-talsängel i ett museum i Italien. I den nya stora retrospektiv som Edefalk nu installerat på Waldemarsudde i Stockholm finns trådar tillbaka till dessa verk, bland annat genom de målningar som har Venusgestalter som motiv.

I Bonniersutställningen ingick även ett verk där Edefalk redovisade ett ljudlöst samtal som hon haft med August Strindberg, visat i videoform i hans eget hem på Drottninggatan i Stockholm (Strindbergmuseet). Det var ett unikt samtal över tiden och tidens gränser som försiggick inne i konstnärens huvud och där mannen bakom skrifter som En dåres försvarstal och Ockulta dagboken framstod som en självklar samtalspartner när han gav sin sentida kollega förhållningsorder, såväl gällande hennes privatliv som hennes konst.

Jag minns detta verk när jag ser Edefalks målning Ande Strindberg i den nya utställningen. I ett nästan vitt måleri skymtar konturerna av en mansgestalt, Strindberg som fantom, närvarande över tid och rum i en utställning som till stora delar handlar om liv och förgänglighet, om möjligheten att behålla det om gått förlorat och att utmana den ofrånkomliga död och förgänglighet som är själva livets villkor.

Allra tydigast blir denna konstnärens strävan att besvärja förgängligheten genom de stilleben hon skapat av ”döda” maskrosor, det vill säga maskrosornas vackra spröda fröställningar, om samlats och placerats i glaskärl, bräckliga och utsatta som livet självt, samtidigt ”levande” i kraft av sin förmåga att som frön skapa nytt liv. Så har utställningen också temat Maskrosor, eller Dandelion, för att använda det vackrare engelska namnet på den välkända blomman, vars status sällan brukar föranleda någon konstnär att använda den som motiv. Men Edefalk gör det, och inte bara som stilleben utan också i fotografi och måleri, och hennes svit målningar av en blomsteräng med överblommade maskrosor ser jag som den här utställningens hjärtpunkt och verkliga centrum. Om man vill hitta en symbol för livets skörhet och styrka i en och samma gestalt är det svårt att tänka sig något mer passande än dessa vita fröbollar som Edefalk målar av i bild efter bild. Bilder av den ofrånkomliga döden, men samtidigt av livets ständiga återkomst i ett naturens eget kretslopp.

Till detta kommer ett antal målningar där det är en älskad och saknad björk som är modell, både i måleri (i form av en imponerande diptyk) och i ett flertal skulpturella varianter. Björken som fälldes och som nu blivit föremål för konstnärens sorgearbete hör till samma hjärtpunkt som maskrosorna i den här utställningen.

I Cora skriver vi om kvinnor, konst och kultur. Du vet väl att Cora utkommer med fyra tidningsnummer per år? För att prenumerera följ denna länk: https://cora.se/prenumerera/

Att man även redovisar tidigare kända verk av Edefalk som serien målningar med titeln En annan rörelse eller ett par exempel på hennes tillfälliga, lite märkliga fascination inför komikerparet Helan och Halvan är väl mer ett uttryck för en vilja att teckna ett konstnärskaps utveckling över flera år; de berömda målningarna i serien En annan rörelse har vid det här laget hela 26 år på nacken. En annan rörelse har tveklöst fått en position som ikon i Edefalks konstnärskap, och det är inte omotiverat att återvända till verket. Detsamma gäller hennes Dick Bengtssonparafras Dad som på Waldemarsudde fått en perfekt placering.

Men det är alltså de förgängliga resterna av sommarens gula maskrosor och av den högt värderade björken som är huvudnummer i den här utställningen där Edefalk också visar upp sina eminenta kunskaper som akvarellist. I en stor del av utställningen visas hennes bilder av havsstrandväxter, en veritabel flora där varje växts signifikativa detaljer redovisas i ett klassiskt måleri. Målningarna är från sent 1970-tal och var ursprungligen avsedda för en flora som dock aldrig blev tryckt. Tillsammans med de sentida maskrosbollarna och björkskulpturerna har de funnit sin kongeniala plats i Edefalks produktion.

Om maskrosbollarna och den avhuggna björkstammen står för insikten om en ofrånkomlig död och förgänglighet ser jag Edefalks ”flora” som dess hoppingivande motpol: livet så som det tar gestalt i de minsta örter och växter. Kanske ett ämne värdigt ett förnyat samtal mellan konstnären och August Strindberg någonstans på en parkbänk på Djurgården?

Cristina Karlstam

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Översta bilden: The Dandelion, Cecilia Edefalk

Konst

Prins Eugens Waldemarsudde

Dandelion

Av Cecilia Edefalk

Tom 12/2 2017