Scenkonst

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Kärlek och politik av Friedrich Schiller, översättning: Frederik Sjögren. Regi: Staffan Valdemar Holm, scenografi och kostym: Bente Lykke Møller, ljus: Torben Lendorph, ljud: Kristian Oscarsson, mask: Ulrika Ritter, dramaturg: Lucas Svensson. I rollerna: Maja Rung, Simon Reithner, Lennart Jähkel, Kajsa Reingardt, Gerhard Hoberstorfer, Andreas Kundler, Robin Keller, Eva Rexed, Claire Wikholm, Åke Lundqvist, Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring, Sebastian Prada.

 

Begreppet mesallians har nog fallit helt ur bruk i våra dagar. Knappast någon använder det för att beskriva ett förhållande, där någon gift sig under sitt stånd. Eller genom äktenskapet gjort en klassresa nedåt. I Friedrich Schillers drama ”Kärlek och politik” är detta dock vad som på nutidssvenska kunde kallas hot stuff. Ferdinand, som befinner sig i de övre skikten på samhällsstegen, hyser varma känslor för Luise och vill gifta sig med henne. Luise är inne på samma våglängd. Den försvårande omständigheten är att hennes pappa är en enkel stadsmusiker och därigenom har sin hemvist i den inte riktigt lika fina borgarklassen. Föräldrarna är inte med på noterna. Med undantag för Luises mamma, som här ser möjligheter till eget socialt avancemang.

Så ser grundkonflikten ut i denna pjäs från 1784. Schiller hade egna nära erfarenheter av ståndshögfärd. Och ett furste- och feodalsamhälle där särskilda regler gällde för dem som befann sig i toppen. Inte minst när friheten låg i stöpsleven. Där det gick att köpslå om den underlydande och det auktoritära godtycket hade sista ordet. Några år senare inträffade franska revolutionen, som gjorde upp med åtskilligt. PO Enquists pjäs Livläkarens besök, som även den ges på Stockholms stadsteater just nu, utspelas under ungefär samma tid. Också där har maktproblematiken en framträdande plats. Liksom intriger och ränker.

När Staffan Valdemar Holm sätter upp Schillers skådespel på Stora scenen, frilägger han makt- och intrigspelet med en närmast vetenskaplig noggrannhet. Det är mekanismerna och mekaniken i förloppet, som intresserar honom. Hela uppsättningen får tycke av marionett- och dockteater, med någon som utanför scenen drar i tåtarna eller med osynliga stänger manövrerar scengolvet och skådespelarnas rörelser. Samtidigt har scenografen Bente Lykke Møller format spelplatsen till en väldig mörk låda med flyttbara stolar som enda rekvisita. Det blir en suggestiv inramning till den stiliserade idédebatten. Skådespelarna framstår som brickor i ett spel genomfört av en makt som är starkare än de själva. Hur mycket de än försöker vända förloppet till sin egen fördel, är det någon annan som har sista ordet. Givetvis författaren, men nog ännu mera en i skeendet osynlig ond eller god makt. Möjligen och sannolikt bäggedera.

Det finns ett religiöst motiv i Schillers drama, som visar på motsättningen mellan ett hinsides liv efter döden där rättvisa till slut skipas. Och drömmen om ett paradis på jorden, i det här fallet under kärlekens egid, dit människor under tvåsamhetens förtecken kan dra sig undan. Det är en sådan tillvaro Ferdinand drömmer om och vill skapa tillsammans med Luise. Hon för sin del förlitar sig på att detta tillstånd kan uppnås först efter döden. Staffan Valdemar Holm lägger inte särskilt stor vikt vid ett sådant tänkande. I stället finns tyngdpunkten i föreställningen på en mera jordnära nivå, där den som har makten äger de bästa förutsättningarna att uppnå vad hon eller han vill. Och där list, förslagenhet, beräkning, slughet och manipulation blir de mest verkningsfulla verktygen. Det handlar om människans utsatthet, om man så vill, i en brutal och grym tillvaro, där utgången inte ens är oviss eftersom ondskan får sista ordet.

Kärleken i pjäsen, som får vara motvikten, täcker dess flesta uppenbarelser i människolivet. Allt ifrån rå och djurisk lusta till drömmen om en själarnas sammansmältning och den kärlek, som här är av det trofasta slaget, och omfattar känslan av samhörighet mellan föräldrar och barn. En ytterligare form är det slags empati som tar sig filantropiska uttryck och som manifesteras av furstens mätress Lady Milford. Med Eva Rexeds skickliga handhavande i rollen framstår en sådan hållning som ett helt eget spår under föreställningens gång. Men i centrum står självfallet Ferdinands försök att få Luise att bli hans, och alla intriger som kommer till stånd för att förhindra deras äktenskap. Dit hör också den vånda, de kval och den vacklan som fyller Luise, när hon slits mellan sin far och den tilltänkta fästmannen. Och de brev och den ryktesspridning som tjänar till att förhindra att de unga tu får varandra.

Alltsammans blir ett spel med höga insatser, till slut på liv och död. Sin livsnerv får uppsättningen i de starka känslokasten mellan tillit och förkastelse, mellan oskuld och förtvivlan och mellan framtidshopp och uppgivenhet. Där saknas varken rättegångar eller andra uppgörelser om underliggande motiv och verkliga bevekelsegrunder. Inte heller tillstånd av total samhörighet eller öppen fiendskap. Eller hat som kan döda. Långt före Freud och våra senaste århundraden ägde Schiller ingående kunskaper om själens nattsidor och människans förmåga till dubbel bokföring. Även gentemot sig själv. Staffan Valdemar Holm har sett åtskilligt av allt finstilt i pjäsen och låter det också inta en tydlig plats i föreställningen.

På så sätt får hos såväl Maja Rungs Luise Miller som hos Simon Reithner i rollen som Ferdinand många känsligt fångade genomslag bestämma en framtoning, som säkert inte ligger långt från den vilsenhet utan vägledning som trots tidsavståndet också dagens unga människor har att bemästra. De växer in i och övertygar i sina roller allt mer som tiden går. Lennart Jähkels stadsmusikant Miller gör ett av handlingens mest gripande porträtt av en pappa och dennes kärlek till sitt barn. Vekheten hos Robin Kellers hovmarskalk von Kalb hör till det i pjästolkningen som försetts med ironiska övertoner. Både när han använder sin självömkan som argument och när pistolen turligt nog är laddad med lösa skott i duellen med Ferdinand.

Gerhard Hoberstorfer som ministerpresident von Walter, den högre ordningens representant i förloppet, visar ännu en gång prov på sin eminenta förmåga att gestalta en roll som döljer åtskilligt bakom en mask som är långt ifrån entydig. Något liknande gäller Andreas Kundler, egentligen den störste skurken av dem alla. Hans sekreterare Wurm bär på en framskymtande livssorg, som gör honom till en mest av allt tragisk figur. Enviget på slutet mellan Wurm och von Walter om vem som bär på den största skulden, visar nog att de bägge är lika stora förlorare. Den gud som annars kunde komma i fråga, lämnar Holm därhän.

Så växlar i stället inomvärldsliga begrepp som maktbegär, heder och ära med lögner, korruption, hållhakar, hånfullheter och förakt. Känslor som svartsjuka, ägandebehov, leda, hat och hämnd följer sin egen logik i den här föreställningen. Publikens mottaglighet och receptorer sätts på prov, innan alla bitar faller på plats. Staffan Valdemar Holms iscensättning är en i ordets bästa mening mäktig föreställning och som sådan behöver den få tid på sig att sjunka in.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Översta bilden: Kärlekspar. Simon Reithner och Maja Rung gör kärleksparet Luise och Ferdinand i Krig och politik på Stadsteatern. Foto: Petra Hellberg