Scenkonst
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Regi och dramatisering: Karin Parrot Jonzon, scenografi och kostym: Roland Söderberg, kompositör: Kristoffer Jonzon, Dramaturg: Marie Persson Hedenius, mask: Johanna Rönnbäck, ljus: Anders Ekman. Skådespelare: Åsa forsblad Morisse, Lars Väringer Siw Erixon och Lovisa Onnermark.
”Egenmäktigt förfarande”, Lena Anderssons Augustprisbelönade bok, går ut som god tvåa i höstens dramatiseringar av romaner. På Uppsala stadsteater har skeendet omvandlats till en studie i beroende och sorg. Hos Karl Ove Knausgård i dennes ”Min kamp” på Stockholms stadsteater trängs mängden av trivialiteter med alla subtiliteter om utrymmet. Här är det i stället sprängstoff hela tiden. Det går en tydlig linje från Lena Anderssons samlevnadsskildring till Per Wästbergs trilogi ”Vattenslottet, ”Luftburen” och ”Jordmånen”, utgiven för drygt fyrtio år sedan. Där stod den fria kärleken mellan två självständiga människor i förgrunden. Vad blev den av och vart tog den vägen? Liksom jämställdheten och avskaffandet av alla hierarkier?
Får man tro Lena Andersson, i Egenmäktigt förfarande och dess fortsättning ”Utan personligt ansvar”, har alltsammans försvunnit upp i rök. För att travestera Hjalmar Gullberg kunde man säga att Andersson med sin motsvarighet till trilogin beskrivit vad som kunde kallas kärlek i det tjugoförsta seklet. Med den infallsvinkeln är den senare romandelen inte så lite en ironisk motbok till den förra. Så långt går dramatiseringen dock inte i den upptakt som nu blivit teater. Här bestämmer det fulla allvaret tågordningen med förälskelsen och kärleken mellan Ester Nilsson och Hugo Rask.
Med det förbehållet att det är Ester som sätter kärleken i högsätet. Vad Hugo ägnar sig åt ser mest ut som beräkning och utnyttjande. Eller vad man skall kalla hans bigamistiska böjelser medan han håller Ester på halster. Som i förlagan står godtrogenhet och välvilja mot förslagenhet och manipulation. Då hjälper det inte långt, att Ester både är klar i tanken, logisk i sina resonemang och tolkar allting till det bästa. Det är mannen som är den starkare av dem bägge. Hur mycket Ester än intellektualiserar och använder hela arsenalen av jagförsvar, drar Hugo med sin smartness det längsta strået. Möjligen spelar åldersskillnaden in. Kanske är Hugo bara blaserad.
För dramatiseringen svarar Karin Parrot Jonzon, som också är föreställningens regissör. Av det ojämlika förhållandet mellan de båda kombattanterna har hon gjort en uppsättning, som är en av teaterns bästa på länge. Förlagan kan ibland påminna om ett filosofiskt etikseminarium i Uppsala på Ingemar Hedenius tid. Men också detta har Karin Parrot Jonzon lyckats råda bot på med säker hand. I stället tillåts känslorna dominera framförandet rakt igenom. Uppspända pannåer med kilarna vända mot publiken dominerar i Roland Söderbergs finurliga scenografi, där också ett löpband har en viktig uppgift. Och det är inte bara ett väl genomtänkt utnyttjande av mobiltelefonens möjligheter i teaterspråket som lett till ett högt och vägvinnande tempo. Också skådespelarna svarar blixtsnabbt på varandras impulser, när relationerna anpassats till den olyckliga kärlekens grammatik. Regissören är även snabb att utnyttja all komik och alla dråpligheter som bjuds, trots det inte alla gånger upplyftande innehållet. Särskilt när vår tids narcissism åberopas, är det aldrig långt till självironiska inpass.
Lars Väringer gör rollen som Hugo Rask till ett under av självtillräcklighet med slingerbultens alla yttre attribut. Bakom sin mask som charmknutte är han oberörd och förströdd och upptagen av en rädsla för närhet, som gör honom till en tragisk figur. Lars Väringen hittar med en gång rätt på denna tvetydighet, och det är knappast långsökt att det är den som Ester ser och som attraherar henne, tills hon till slut inser det omöjliga i företaget. Det är också denna finstilta nivå som gör att dramatiseringen når upp jämsides med och ibland förbi romanen och väl försvarar sin plats på en teaterscen.
Den som ser till att detta kommer till stånd är Åsa Forsblad Morisse som Ester, en roll som är det otvetydigt bästa hon gjort under sin tid som skådespelare i Uppsala. Föreställningen igenom uppehåller sig Forsblad Morisse i gränsområdet mellan längtan, hopp och förtvivlan. Hon behärskar självbehärskningens och självkontrollens konst så nära fulländning det går att komma. Ändå väcker minsta livstecken från Hugo hennes välvilja till liv och får henne att bli som fallen från skyarna. Men det som imponerar allra mest i rolltolkningen är ändå förmågan att låta Ester hämta sin kraft ur den sorg, försmåddhet och de svek som Hugo oavlåtligt utsätter henne för. Där finns en egen röst, ibland försynt emellanåt med full tryckstyrka, som ger föreställningen dess allt övergripande puls. Här kan man tala om en aktör som äger sin roll. Den upplevelsen kan knappast romanen erbjuda sina läsare. I det avseendet når den här teateruppsättningen genom Åsa Forsblad Morisses suveräna och lysande skådespelarprestation ett klart steg längre. Inför en sådan här Ester kan bara en träbock som Hugo Rask förbli oberörd.
Bo-Ingvar Kollberg