Lo Kauppi gör stordåd i Sezuan

Datum:

|

I kärleksdramat mellan Torkel Peterssons flygare Sun och Lo Kauppi som Shen Te stretar förnuft och känslor åt olika håll. Foto: Sören Vilks

I Dramatens uppsättning av Brechts drama Den goda människan i Sezuan är pjäsens moraliska konflikter förlagda till Lo Kauppis gripande rolltolkning. Hon gör stordåd som Shen Te och ger iscensättningen dess alldeles egna ton, skriver Bo-Ingvar Kollberg. 


Dramaten, Stora scenen: Den goda människan i Sezuan av Bertolt Brecht. Översättning Ulf Peter Hallberg. Regi: Eva Dahlman, scenografi och kostym: Lehna Edwall, ljus: Torkel Blomkvist, peruk och mask: Linda Hyllengren och Lena Strandmark, ljud: Jakob Wilhelmson, dramaturg: Jacob Hirdwall. I rollerna: Lo Kauppi, Torkel Petersson, Per Svensson, Magnus Ehrner, Mattias Silvell, Inga-Lill Andersson, Nina Fex, Lil Terselius och Göran Martling. Musiker: Johan Lindström, Dan Berglund, Johan Carlberg och Göran Martling. Barnstatister.

Mitt i finans- och eurokris, skyhöga räntor för länderna vid Medelhavet och planerna på en europeisk bankunion sätter Dramaten upp Bertolt Brechts skådespel Den goda människan i Sezuan. Svallvågorna må vara på väg, men de har ännu inte nått vårt lilla land uppe på skogen i norr. Det mesta fortsätter som vanligt, konsumtionen går sin gilla gång, samhällsdebatten har fullt upp med inhemska teman, som veckovis avlöser varandra i en rask följd.

   Den goda människan i Sezuan är en pjäs om ekonomi och moral och har ett stoff, som borde vara dagsaktuellt med sitt tema om ont och gott i en snöd och girig värld. Så var det för 68-årens unga generation. De som var med när det begav sig, minns Stockholms stadsteaters uppsättning från 1971 med Lena Granhagen i rollen som Shen Te, där hon med sin späda kropp och spröda röst bar hela världens öden på sina axlar. Det var en föreställning som kom att påverka hela det fortsatta teaterklimatet. Samtidigt som den blev en spegelbild för dåtidens drömmar om en förlösande utopi, som skulle rätta till samhällsproblemen en gång för alla. Några år in på vårt eget århundrade iscensatte Linus Tunström pjäsen på samma teater med sin särskilda blick för scenspråket och allt vad teaterkonsten har av mäktiga uttryck som bärande inslag.

Lil Terselius, Lo Kauppi och Torkel Petersson bland textilierna i jeanstyg utströdda över golvet leder tankarna till arbetsvillkoren på fabrikerna i Sydostasien. Foto: Sören Vilks

 Regissören Eva Dahlman på Dramatens Stora scen har valt ett mera begränsat perspektiv. Här bestämmer arbetslösheten det sociala dramat. Det är mera en mentalitet som går ut på överlevnad än en felkonstruerad världsordning som styr förloppet. Lo Kauppi representerar i rollen som Shen Te/Shui Ta två inbördes oförenliga förhållningssätt och blir själva valplatsen för en omöjlig moralisk konflikt. Det innebär strykningar och ändringar i grundtexten och Brechts pjäs i en komprimerad version. Allt som finns av olösliga etiska dilemman klarar sig tämligen helskinnat undan ett sådant tillvägagångssätt. Däremot finns det skäl att sätta frågetecken vid valet av musikinslag. De är inlånade från olika håll och har inte så mycket att tillföra utöver att fungera som pauser och bidra till uppsättningens rytm.

   Redan i öppningsscenen anslås en ironisk ton, som återkommer vid flera tillfällen. Det är när Per Svenssons vattenförsäljare Wang i överensstämmelse med dagens mode försöker sälja in iscensättningen med svordomar och annat bryskt och publiktillvänt. Eller när Torkel Petersson som flygaren Sun kommer loss i Jussi Björlings paradnummer Till havs. Huruvida en Brecht i dagens värld skulle använda termer längre in i handlingen, som ”näringslivet”, ”småföretagen” och ”förtidspension”, må däremot vara osagt. Eva Dahlmans lägger tyngdpunkten för sin tolkning vid vad som brukar kallas det goda hjärtat. Det är inte bara lika otidsenligt som det var vid pjäsens tillkomst i början på 1940-talet, utan lika omöjligt att hävda som alltid så länge förnuft och känslor följer sina egna drivkrafter och stretar åt olika håll. 

   Dramat i föreställningen mellan Shen Te och Sun följer ett sådant schema. Sin djupaste livsnerv får den dock i Lo Kauppis förmåga att synliggöra den självutgivande kärleken, den som kommer till korta i en alltför hård och brutal värld men som förläggs till den framtid som väntar Shen Tes ofödda barn. Må vara att också detta handlar om utopiska drömmar. Ingen annanstans blir dock pjäsen lika gripande. Lo Kauppi gör stordåd, visar på så sätt sina ansenliga utförsgåvor som skådespelare och ger i sin rolltolkning hela iscensättningen dess alldeles egna ton. Shen Tes dubbelnatur Shui Ta utspelas i ett mellanläge som mest av allt handlar om självbevarelsedrift. Därmed undgår också Eva Dahlman risken att hamna i en svart-vit position. Det finns tydliga nyanser i uppsättningen, som tar fasta på det register som finns mellan ont och gott. 

   Där befinner sig även Per Svensson när han ger sin roll som barberaren Shu Fu en återhållen framtoning. Hos Mattias Silvell som ingår i trasproletariatet är det hans skickliga gestaltning av smartness i stället för ondska som utgör drivkraften. Då är den dubbla bokföringens konst mera entydig i Torkel Peterssons Sun, hos Lil Terselius som mor till Sun eller Magnus Ehrners snickare. Med nio vuxenskådespelare på scenen har Eva Dahlman hittat en väl fungerande lösning för ett drama som egentligen förutsätter en större besättning. De barn som deltar som statister kompletterar ensemblen på ett förtjänstfullt sätt, inte minst i sångnumren.

   Med Lehna Edwalls scenografi där jeanstygerna och jeansplaggen fyller en ansenlig del av golvet är det givetvis omöjligt att inte tänka på dagens konsumtionssamhälle, modevärld och de ofta underbetalda textilarbetarna i fjärran östern som en självklar ingång till den moraliska och politiska problematiken. Att regissören svävar en smula på målet i de frågorna och inte vill ge några entydiga svar, ligger dock knappast instuderingen i fatet. Här står i stället ett mänskligt och omedelbart näraliggande plan i förgrunden. Med tillgång till Lo Kauppi i dubbelrollen som Shen Te/Shui Ta är det inte svårt att förstå varför Eva Dahlman valt ett sådant tillvägagångssätt.

Bo-Ingvar Kollberg