En serie människoöden framställda i empatins ljus fyller scenen i Lars Noréns nya pjäs 3.31.93 på Stockholms stadsteater. Regissören Sofia Jupither tar med fingertoppskänsla och aktsamhet fasta på de små rörelserna i de inbladades tillvaro i en av ensemblen lyhört och gripande genomförd föreställning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Ralph Carlsson, Elisabet Carlsson, Åke Lundqvist och Jonas Kruse i Lars Noréns pjäs 3.31.93 på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: 3.31.93 av Lars Norén. Regi: Sofia Jupither, regiassistent: Klara Steiner, scenografi: Lars Östbergh, kostym: Annsofi Nyberg, ljus: Linus Fellbom, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Johanna Rugen, dramaturg: Monica Ohlsson. I rollerna: Emil Almén, Elisabet Carlsson, Ing-Marie Carlsson, Ralph Carlsson, Björn Elgerd, Niklas Falk, Christer Fant, Sofi Helleday, Gerhard Hoberstorfer, Kristofer Kamiyasu, Jonas Kruse, Sofia Ledarp, Kajsa Reingardt, Maria Salomaa, Thérèse Svensson, Jörgen Thorsson och Hedda Simonsson/Tea Stjärne.

Lars Norén är kändis och ett mediefenomen. I familjedebatten rentav en kliché. I den skapande dramatiken är det dock annat som gäller. Till den sfären hör frågan om vad det innebär att vara människa. Kanske är det dit all allvarlig konst syftar. Med livets skörhet och bräcklighet i förgrunden. Det som borde ge plats för en hållning av ödmjukhet inför de villkor som vi alla är underkastade, den korta stunden innan allt är över.

   Lars Norén har sedan en tid tillbaka dragit ner volymen i sina pjäser. Ingen ställs längre till svars på samma sätt som förut för en världsordning, där plågan och lidandet tillhör det ofrånkomliga. Det började några år in på 2000-talet, och kanske ännu tidigare, med de s.k. terminalpjäserna och den i dem hörbara sorgen över vad livet gör med människorna. För vilka inte mycket mera återstår än en vilsenhet, där inga svar står att finna. Samtidigt har nya tolkningar av den tidiga dramatiken färdats i samma riktning.

   Den pjäs som nu ges på Stockholms stadsteater med en sifferkombination som titel, 3.31.93, hämtar sin energi ur hela den tidigare produktionen. På samma gång handlar den om människor, som vad gäller de själsliga behoven, lever på eller under existensminimum. Som försöker finna en smula styrsel i sina liv men som ändå nätt och jämnt finns. De hör till de i dagens samhällsliv bortglömda, som aldrig gjort särskilt stort väsen av sig. Och därför inte befann sig bland de rollgestalter som fick utrymme i den politiska pjäsen Personkrets 7:3. Det var de som föddes, växte upp och formades under andra världskrigets år och årtiondet därefter och ingick i den generation om vilken man en gång brukade tala om det sociala arvet för att beskriva en av dess särarter.

Jörgen Thorsson tillsammans med Maria Salomaa i 3.31.93. Foto: Petra Hellberg

   Det betyder inte att Lars Norén för den skull helt utelämnar de psykoanalytiska verktygen som han så framgångsrikt använt för att skildra de huvudmotiv hos honom som ägnar sig åt familjemönster, relationer, parbildningar och förhållandena mellan föräldrar och barn. Men de får den här gången en nedtonad roll i en pjäs, där de dubbla budskapen, de projektiva identifikationerna och spelet om syndabockar tilldelats ett begränsat utrymme. Till rollistan hör inalles 25 människoöden, spridda över 93 scener i en föreställning genom tre akter.

   I stället för att fokusera på deras bakgrund låter Norén olika sociala teman i skilda yttringar teckna pjäsens sammanhållande röda tråd. Några genomgående och återkommande kännetecken för människorna är en kontaktlöshet, som anger att det tidigare livet hos var och en satt sina spår. Alla är redan från början märkta av erfarenheter, som ofta blir avgörande för de kommande händelserna. Inte så att det här är en pjäs om förlorare, som inte har särskilt mycket att sätta mot när livet sätter dem på prov. Snarare är det frågan om roller med nedskruvade anspråk på vad som väntar. 3.31.93 är ingen föreställning om den kortaste vägen mellan livsdrömmar och deras förverkligande. Dess syfte är snarare att ge dem en smula tröst, som inte har stort mycket mera än sig själva att lita till för att nå sina mål. Och att förutsättningarna därmed skiftar. Lars Norén brukar inte framträda som moralist och det gör han inte den här gången heller. Hans varsamhet med människorna är likaså betydande.  

   Att det är de av livet tilltufsade människorna som står i förgrunden, förstärks även av Lars Östberghs scenografi med bänkar och stolar utspridda över spelplatsen, där alla skådespelarna är närvarande uppsättningen igenom. Tiden går och även om det som händer inte skiljer sig särskilt mycket från det vardagsliv vi alla är delaktiga i, är det för den skull för de berörda inga triviala skeenden som äger rum. Det som är botten i alla och för alla lika blir grunden till det riktigt omvälvande. På det sättet visar Lars Norén sin medkänsla med dem som lever under små omständigheter men ändå inte skonas från de många tillfälligheter som på ett ögonblick kan förändra livsvillkoren i grunden.

   Det riktigt sympatiska i Sofia Jupithers regi är att hon med så stor fingertoppskänsla och aktsamhet tar fasta på de små rörelserna i de inblandades tillvaro. Rollerna hukar under livets slag, men i många av fallen reser de sig igen. Låt vara att rörelsefriheten begränsas för varje gång, men det är ändå en bit kvar till total uppgivenhet. Ett par undantag finns, som mannen som tar sitt liv i tunnelbanan. Eller pensionärsparets son, som dukar under för påfrestningarna i samband med att han blir övergiven av sin hustru och flyr in i en schizofren psykos. En plats för sig intar också den tidigare framgångsrike cellisten, som drabbas av en stroke och inte kan spela längre och den alkoholiserade, utslagna kvinnan som till slut bara äger sin ensamhet. 

  Oftare handlar det dock om mera till vardagen förlagda och mera allmänmänskliga händelser som vårdnadstvister, fäder som sviker, bortglömda pensionärer på ett äldreboende, misshandlade barn eller övergrepp i ett parförhållande. Vid några tillfällen även om familjer, som får sin tillvaro sönderslagen när ett barn eller någon av föräldrarna dör. Kunskapsbasen i pjäsen är betydande om sådant, som samhället genom kollektiv förträngning inte vill kännas vid. Pulsen i föreställningen ökar efter hand och tydligast kommer detta till uttryck i Emil Alméns gradvisa och exakt återgivna själsliga sönderfall. Elisabet Carlsson som gör cellistens mamma och vårdnadshavare fångar med stor precision berg och dal-banan mellan omsorg, skuldkänslor och hat, som ingår i den tröstlöshet som kännetecknar hennes liv.

   Hos Ralph Carlsson, vars son glider allt längre in i sin egen värld, finns den utanförståendes tafatthet inför ett liv som inte går att begripa sig på. Åke Lundqvist gör en pensionär, som blir en personifierad protest mot ett liv som tagit slut, innan det är över. I Jan Mybrands fumlighet när det gäller att börja ett nytt liv, samlas all den vilsenhet som alla är delaktiga i, mer eller mindre. Björn Elgerd har passerat gränsen till vuxenvärlden men vill helst fortsätta det liv han levde innan. Ann-Sofie Rase och Sofi Helleday hör till dem som väl skulle kunna sägas ha den bästa prognosen med en någorlunda stabil förankring i en annars alltför svårbemästrad värld.

   Som den av en stroke svårt handikappade, rullstolsbundne och taloförmögne cellisten blir Jonas Kruse inte så lite en föreställningens vattendelare. Här ställs frågan om människosyn på sin spets. Alldeles bredvid finns dessutom Kajsa Reingardts alkoholist, som inte har särskilt mycket kvar av livet än sin plåga. Även Jörgen Thorssons självmordskandidat har en liknande politisk dimension i sitt livsöde. Medan Gerhard Hoberstorfer i rollen som diakon och med uppmaningen till dem han kommer i kontakt med att berätta, blir författarens representant i denna av samtliga i ensemblen så lyhört och gripande genomförda föreställning. Förlängningen av dess frågor till ett globalt perspektiv antyds under skeendets gång, men är ingen stor sak. Så är det heller inte några principfrågor Lars Norén lyfter fram, utan människor i vår omedelbara närhet. Det räcker långt i en uppsättning, där empatin är utslagsgivande och hos såväl dramatiker som hans regissör blivit uttryck för en livshållning väl värd att lyssna till.

Bo-Ingvar Kollberg