Konst
Magasin III
Like a Prayer.
Tom5/6 2016
Kan konsten verka helande? Den israeliske konstnären Eitan Ben-Moshe är inte främmande för sådana tankar. Ben-Moshe är en av de 14 konstnärer som ingår i Magasin III:s höstutställning med titeln Like a Prayer. Det är en utställning som med sensibilitet avläser den globala oron i denna katastrofernas sensommar och höst då en tidningsbild av en drunknad liten pojke tycks ha fått världen att vakna.
Med fingertoppskänslighet har Magasin III: s båda curatorer Tessa Praun och Richard Julin ställt samman en utställning på temat genom att plocka ur Magasin III: s samlingar, ett förfaringssätt som har vissa risker. Faran att det blir en curatorernas utställning, inte konstnärernas, kan inte negligeras. Men de båda curatorerna tycks ha varit väl medvetna om detta, och utställningens alla konstnärer har blivit tillfrågade om sin inställning till att deras verk presenteras under det angivna temat och givit sitt tillstånd. Att tiden under processens gång skulle komma att bidra med sådana visuella väckarklockor som pressbilden av den döde pojken kunde naturligtvis ingen förutse. Däremot kan man konstatera att Praun-Julin under arbetet med utställningen uppenbarligen varit något ytterst aktuellt i vår samtid på spåren, något som handlar om mer än det dagsnyheterna kan presentera. Och utställningstiteln Like a Prayer, är så exakt som den bara kan bli.
Jag går runt i utställningen med ett annat bildscenario och en annan utställningstitel i bakhuvudet, skulptören Marianne Halls sommarutställning Kyrie Eleison på Grönsöö. Halls verk finns inte på Magasin III, men kunde mycket väl ha platsat i den här utställningen. Är det just konsten som kan bli det som hjälper oss att navigera i det mörker som just nu tycks dominera världen? Kanske inte riktigt så som Ben-Moshes spröda och samtidigt vassa glasskulpturer vill mena, men åtminstone som gestaltningar av den oro som är dagens. Ett antal böner som mer handlar om att gestalta oron, ångesten och villrådigheten än att förvänta sig att någon Deus Ex Machina ska ingripa och ställa allt till rätta. Ett slags postreligiöst Herre förbarma dig, Kyrie Eleison.
De som tydligast av alla Magasin III: s bedjare formulerar denna bön är de brittiska bröderna Dinos & Jake Chapman, vars långa svit Disasters of War, 63 grafiska blad som med Francisco Goyas Los Desasters de la Guerra som utgångspunk skapat bilder som med all säkerhet kommer att bli klassiska och som visar sig vara kusligt samtida. Här handlar det inte om helande utan snarare om att göra betraktaren smärtsamt, nästan outhärdligt medveten om hur världen ser ut. Liknande tankar väcks inför Mona Hatoums vackra glasföremål som i själva verket visar sig vara handgranater, förföriska och samtidigt dödande.
Israeliska Sigalit Landaus obehagligt aggressiva papier-maché-skulptur Woman Givig Birth to Herself liksom svenske Matts Leiderstams märkliga vaser med anusöppningar hör också hemma i kategorin ögonöppnare, Leiderstams från den tid då aidsepidemin grasserade och skördade många offer. Sirous Namazi visar ett exempel från sitt personliga öde som flykting från krigets Iran 1978 genom att ge nytt liv åt minnena av ett förstört hem, ett icke funktionellt handfat med underdimensionerad vattenkran.
Minnen av det slaget och inte minst tankar kring minnesförlust går igen i hela utställningen. Kanske är förträngning och glömska att annat sätt att hantera det som inte låter sig hanteras? Andra konstnärer väljer det nakna våldet och dess verkningar, ovan nämnda Sigalit Landau men också svenske Lars Nilsson, vars skulptur Okänd man hör till utställningens starkaste bidrag i sin grymma tydlighet. En huvudlös man i full storlek, sedd bakifrån tämligen anonym; framifrån ställs betraktaren öga mot öga med våldets vidrigaste effekter. En sargad kropp, urholkad, sönderbränd. Ett Montesquieucitat förstärker skulpturens budskap: ”Under sagotiden, efter översvämningarna och syndafloderna, steg beväpnade människor som förintade varandra upp ur jorden.” En dystopi med ett förfärande budskap.
Montesquieu representerar 1700-talet, Lars Nilsson konst 2000-talet. Tidsspannet är ännu större i Magasin III: s utställning vars fundament är votivgåvor inlånade från Medelhavsmuseet, daterade till 200-talet f Kr. Terrakottafigurer från en länge sedan utdöd kultur, den etruskiska, huvudsakligen kroppsdelar som händer, fötter, bröst, penisar, den tidens hjälplösa rop till gudarna: Kyrie Eleison, Herre förbarma dig. Ett grepp som definitivt vidgar horisonterna och skriver in vår sentida dagliga oro i ett historiskt sammanhang. Som via Linus Nordenson Spångbergs verk Uranium Glass Map sträcker sig in i en avlägsen framtid där vårt kärnavfall kommer att finns tusentals år framåt i tiden. Ett par verk av samme konstnär, monterade på väggen, påminner om alltings förgänglighet, också vår nuvarande kulturs. Tröst eller hot? Några svar ges inte, trots alla böner.
Cristina Karlstam