Kvinnornas Vårsalong!

Datum:

|

Vårsalongen 2019 hos Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, visst är den i sitt slag ett fenomen, ett kulturevenemang med besökssiffror som andra arrangörer bara kan drömma om. En folklig fest, brukar det sägas, dit vem som helst kan söka. En utvald jury med kunskaper inom konstområdet sållar sedan agnarna från vetet och Salongen kan slå upp sina portar i kallaste januari och genast beskrivas som det nya årets första vårtecken.

Årets version visar sig också vara ganska lik alla de tidigare salonger jag besökt, lik och ändå med en viss egen profil. För salongen är ju i någon mening en spegel av vad som rör sig i samtiden, vilka frågor som deltagarna valt att  försöka gestalta i sina verk och inte minst vilka förebilder i den officiella konstvärlden som inspirerat deltagarna till egna kreativa försök. Genom åren har man gång på gång kunnat ana mer eller mindre lyckade försök att vandra i  mer etablerade konstnärers fotspår.

Se en video från Vårsalongen

Vid rundvandringen i årets Vårsalong är det precis som det brukar vara; lite av varje, inte särskilt självständiga försök i olika genrer. Men om man ska våga sig på ett försök att ändå spåra en profil som ger Vårsalongen 2019 en särskild plats i evenemangets långa historia är det insikten att det denna gång är rätt många för mig nya konstnärskap som presenteras. Det handlar om konstnärer med gedigen högskoleutbildning som deltar med verk som håller en professionell nivå men som man tidigare av någon anledning inte sett eller lärt känna. Min upplevelse av Vårsalongen blir därmed inte främst den folkliga konstfest med verk av glada amatörer som brukar beskrivas som salongens tydligast profil utan snarare en upptäcktsresa bland den konst som lever och utvecklas lite vid sidan av den begränsade grupp som av olika anledningar fått och får medial uppmärksamhet.

​Liselott Toresdotter Lindberg Varannan vatten. Olja på linneduk.

Visst är det intressant att konstatera att tidsfenomen som akademiskandaler, metoorörelsen och höjdargestalter i den internationella politikervärlden dyker upp  i olika varianter hos Liljevalchs. Men det är inte porträtten i olja av Putin och Merkel eller skulpturgruppen i lera av Svenska Akademiens halvtomma stolsrad som är den verkliga behållningen av ett besök hos Liljevalchs. Inte ens knytblustorson i marmor. Ett ganska roligt tidsfenomen, men inte så mycket mer. Det är snarare det klart dominerande måleriet, denna ibland hotade men hittills tveklöst överlevande genre, som stannar kvar i minnet efter några timmar på Vårsalongen. För här visas flera exempel hur måleriet kan brukas  av kunniga konstnärer, kvinnor mest, i en salong där för övrigt kvinnorna är i flertal bland de utvalda. Några namn är bekanta, andra möter jag för första gången.

Prenumerera på Cora här

Med tillfredsställelse återser jag ett par verk av Lisa Källsen, utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Källsens återhållna narrativa intelligenta  sätt att måla med akryl och olja på duk hör till pärlorna i den här salongen. Andra sevärda exempel på kvinnors måleri svarar Katarina Ekelund och Märta König för.

Sieme Wolferts målning av en modig vän som just kastar sig ut i ett dyk hör till de glada överraskningarna, ett opretentiöst och personligt måleri. En alldeles egen stil uppvisar Sophie Westerlind, som i sitt huvudsakligen abstrakta måleri med oljefärg på papper framgångsrikt går i några av konsthistoriens storas fotspår: Westerlind med utbildning i både Venedig och London apostroferar självaste Tintoretto i sitt koloristiskt raffinerade måleri.

En hel del annat som är roligt och stimulerande finns att se i årets Vårsalong. Här finns några utmärkta akvarellister representerade, liksom några exempel på den textila konstens nya aktualitet.  Ett särskilt omnämnande måste Malou Andersson få för sitt imponerande broderi, en säregen talserie i svartvitt. Konst av det slaget ser man nog ingen annanstans än i Liljevalchs salonger under några bleka vinterdagar.

Cristina Karlstam

Översta bilden: Marie Malmborg Lux.