En våning ovanför de välsopade gångarna i det vitkaklade hotellområdet ligger Keasha Husseins massagesalong, men bakom glasdörren är det släckt. Egentligen tar det nog inte mer än ett par minuter innan hon dyker upp bakom husknuten, men efter att ha färdats på smala lervägar i en stekhet bil känns den korta stunden som en evighet. Hon vinkar på några meters avstånd och går snabbt upp för trappan. Sandalerna sparkas av utanför, inomhus är det barfota som gäller. Keasha är en av flera kvinnor på Zanzibar som lämnat hemmet för att arbeta, något som historiskt sett varit ovanligt.
– Så länge vi kvinnor stannar hemma rör vi oss inte framåt. Jag vill inte vara bunden av någon man. Jag vill ha frihet, säger Keasha.
Här, bland paradisöns långa vita sandstränder, stimmiga stadsliv och lantliga byar står i dag många kvinnor bakom utbudet av butiker och restauranger. Många av dem driver flera verksamheter samtidigt för att säkra sin privata ekonomi i en osäker bransch. Förutom salongen äger Keasha också en klädbutik i samma område. Den öppnade hon efter att ha samlat ihop till startkapitalet på 960 000 Tanzanis Shillings, i dagsläget cirka 4000 kronor. Keasha visste att hon ville investera i en till verksamhet så fort butiken genererat tillräckligt mycket pengar, och förra hösten öppnade hon sin massagesalong.
Trots att hon aldrig jobbat som massös visste hon vad hon ville. Inspirationen och färdigheterna inhämtade hon från en nära vän som också äger en massagesalong i området. Den här typen av samarbete ser Keasha som en grundläggande förutsättning för att fler kvinnor ska ha möjlighet att ta sig ut på arbetsmarknaden. Hon slår sig ner i skräddarställning på det kala golvet. Framför henne står de två massagebänkarna, med sträckta vita lakan och varsin ihoprullad handduk. Hon berättar att det svåraste med företagandet har varit bristen på utbildning, något hon inte är ensam om.
Enligt Rahma Ali Khamis, chef för regeringens departement för utvecklingsfrågor som rör kvinnor och barn, har många av de kvinnor som idag är arbetsföra inte haft möjlighet till utbildning. Det i sig försvårar chansen både till anställning och eget företagande. Rahma Ali Khamis menar att den traditionella könsordningen i samhället fortfarande är det största problemet, där kvinnor i första hand förväntas ta hand om hushåll och familj innan de kan arbeta utanför hemmet. För att förändra detta arbetar regeringen med att utbilda kvinnor för tillverkning av olika typer av varor, samt hur man kan driva ett företag samt marknadsföring.
– Den här typen av arbete behövs för att minska fattigdomen, som är den främsta anledningen till diskrimineringen av kvinnor. I framtiden tror jag att arbetsmarknaden kommer översvämmas av kvinnor, men idag måste de jobba hårt, säger Rahma Ali Khamis.
Utöver regeringens arbete tas även många icke-statliga initiativ för att hjälpa kvinnor som står utanför arbetsmarknaden. Ett av dessa initiativ är den danskstartade NGOn Women’s Hope. Liksom Zanzibars regering verkar de för att hjälpa kvinnor att skapa sin egen väg in i arbetslivet. Organisationen riktar sig till i dag nyktra drogmissbrukande kvinnor som på många sätt har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Women’s Hope har sitt säte mitt i den myllrade huvudstaden Stone Town, cirka fem mils avstånd från turistorten där Keasha bedriver sina verksamheter. Vi gör oss redo för ännu en obekväm bilfärd på oasfalterade vägar. Resan tar sin tid, bilen får göra ständiga avbrott for att skapa plats för cyklister och andra fordon. När hjulen åter börjar rulla ställer sig en ko på tvären och blockerar vägen, men hos chauffören märks ingen stress av.Hakuna matata, som det heter på swahili. Inga problem.
Väl framme i Stone Town träffar vi kvinnorna från Women’s Hope på en marknad vid hamnen. Just dessa dagar pågår en stor festival, och de passar på att flytta ut sina produkter från den egna butiken till marknaden med hopp om att tjäna några extra slantar. Det är full fart innanför det inhägnade området. Borden dignar av färgglada sjalar, uppradade armband och snidade träslevar. På en utvikt sjal sitter tre av dagens försäljare lutade mot staketet som skiljer deras stånd från stadens myller. Framför dem står ett bord med handmålade plåtburkar, flätade korgar och ballerinaskor för försäljning.
− Det här är en chans för dessa kvinnor att få arbeta, vilket de inte har gjort på länge. Men det handlar inte bara om jobbet i sig, det handlar också om att bygga upp självförtroendet och självkänslan genom att vara en del av samhället igen, säger Arwa Hassan, deltagare och butiksägare i Womens Hope.
Precis som de andra deltagarna kom Arwa Hassan till Women’s Hope efter att hon blivit nykter. Organisationen samarbetar med behandlingshem runt om i Tanzania och erbjuder en efterbehandling. Där får de välja något de kan tänka sig att arbeta med, utveckla sina kunskaper inom detta område och lära sig hur de kan tjäna pengar på det. Det kan vara att måla, sy kläder, designa smycken eller något helt annat. När deltagarna lärt sig hur en vara tillverkas sprider de kunskapen vidare till andra. Idag arbetar sex kvinnor med att lära ut eller producera bland annat olika sorters konsthantverk, skrädderi och hennatatuering. Det som tillverkas säljs sedan i den tillhörande butiken. Sjuttio procent av vinsten går till fortsatt underhållning av verksamheten och trettio procent går till tillverkaren. Pengarna utgör inte tillräcklig lön, men ska fungera som en motivation för kvinnorna att fortsätta.
I både Keasha och Arwas fall handlar det om att skapa förutsättningar för sig själv och sin framtid. Keasha berättar att hennes ambition är att vara en affärskvinna. Händerna rör sig i takt med orden när hon säger att det är viktigt att regeringen arbetar för att bryta traditionella könsroller för att få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden. Vägen till ett självständigt liv formas genom möjligheten att kunna försörja sig själv, att inte vara beroende av någon annan. Hennes blick möter vår, rösten är säker.
– Det här krävs för att vi ska kunna röra oss framåt i våra liv. Så länge vi stannar hemma, rör vi oss inte framåt. Så kvinnor – håll er inte tillbaka. Let’s go fight like women!
Frida Lundmark och Samanta Jakobson