Efter att länge ha levt i den kulturella skuggan av sin man konstnären Isaac Grünewald har Sigrid Hjertén (1885-1948) efter hand fått en betydligt mer framskjuten position i den svenska konsthistorien. När hon nu ägnas en stor utställning på Waldemarsudde i Stockholm har de tidigare orättvisa rollerna mellan de båda konstnärerna definitivt bytt plats. Matisseeleven Sigrid, utbildad vid Konstfack i Stockholm, är tveklöst en av våra främsta kolorister, vilket den stora utställningen med kraft bekräftar.

Sigrid Hjertén delar dessvärre denna orimliga skuggtillvaro med många andra kvinnliga konstnärer från det förra seklet. I dag är förhållandena något annorlunda, och dagens kvinnliga konstnärer står ofta i främsta ledet när det handlar om kvalitet och nyskapande. Men mycket kvarstår att göra innan man kan tala om en verklig jämlikhet, inte minst när det gäller möjligheterna att få ställa ut på de större institutionerna, där männen fortfarande dominerar stort.

Desto mer tillfredsställande är det att kunna konstatera att en av 1900-talets viktiga kvinnliga konstnärer, Birgit Ståhl-Nyberg (1928-1982) nu blivit föremål för en stor utställning på Uppsala konstmuseum. Det är curatorerna Ann-Christine Fogelberg och Åsa Thörnlund som står bakom utställningen som fått det passande namnet Framtiden på väg. En dryg halvtimmes tågresa från huvudstaden ligger landets fjärde stad Uppsala, där Ståhl-Nybergs konst nu visas i lokalerna på stadens slott.

Jämtlandsbördiga Birgit Ståhl-Nyberg studerade konst hos Otte Sköld och Lennart Rodhe och på Konsthögskolan i Stockholm under Ragnar Sandbergs tid. Hon var inte bara en lyhörd och skarpsynt iakttagare av sin samtid och dess individer. Inspirerad av Fernand Léger strävade hon i sitt konstutövande efter nya uttryckssätt både innehållsligt och formellt. Motiviskt handlade det ofta att gestalta hur det nya samhället och dess miljöer växte fram och lämnade det gamla invanda Bondesverige bakom sig.  Landsbygden ersattes i hennes måleri av urbana miljöer där inte minst tunnelbanan blev en viktig tidsmarkör. Det är tveklöst ett politiskt mycket medvetet förhållningssätt som tonar fram i Ståhl-Nybergs verk. Utan att hemfalla åt något ensidigt plakatmåleri målade hon en nyanserad bild av brytningen mellan det gamla och det nya.

Birgit Ståhl-Nybergs måleri präglas av rörelse, rytm och volym, ett formspråk med kubistiska influenser där volymerna ofta markerades rumsligt genom användandet av konturlinjer.  Perspektivförskjutningar och ett måleri med lager på lager av färg bidrog till spänsten och mångtydigheten i målningar som Bänken eller Skyltfönster i Berlin, båda från 1981, för att bara nämna ett par av alla de sevärda verken. Personerna som befolkar dukarna är ofta mer typer än individer, ett medvetet förhållningssätt för att åstadkomma den avläsning av samtiden som eftersträvades. Ibland använde hon sig av fotografier som förlagor, ett arbetssätt som även exempelvis Bror Hjorths brukade nyttja.

Utställningstiteln är kongenial med det grundläggande temat i Ståhl-Nybergs måleri: Framtiden på väg. Och den bok som är under produktion av hennes båda söner har titeln

vilket också är namnet på en av de utställda målningarna. I utställningen ingår dessutom ett urval av det skissmaterial som låg bakom Birgit Ståhl-Nybergs keramiska miljögestaltning i Stockholms tunnelbana, där hennes verk finns att se i Akalla sedan 1977.

Cristina Karlstam

Konst

Uppsala konstmuseum

Birgit Ståhl-Nyberg

Framtiden på väg

Tom 19/8

Prins Eugens Waldemarsudde

Sigrid Hjertén

Tom 28.8

 

Bilden överst: Birgit Ståhl Nyberg, Akalla T-Bana, Stockholm
foto: Pär Fredin 2017