Cristina Karlstam har besökt Berlin och sett fyra utställningar av kvinnliga konstnärer.
Hamburger Bahnhof – Museum für Gegenwart – Berlin / Historische Halle. © Staatliche Museen zu Berlin, Nationalgalerie / Thomas Bruns
Så snart man stiger innan för porten i Hamburger Bahnhof i Berlin översköljs man bokstavligen av konsten. Den gamla före detta järnvägsstationen, byggd 1846-47 som ändstation på järnvägssträcken Berlin-Hamburg, är i dag ett vitalt museum för samtidskonst. Och denna vår är det den skotska ljudkonstnären Susan Philipsz som är gästutställare.
Hela den stora utställningshallen är fylld av hennes påträngande, ja faktiskt ofrånkomliga konst. Påtaglig, omöjlig att bortse från, fast ändå osynlig. Det som fyller salen och som fullständigt ockuperar besökarens alla sinnen är ljud, ingenting annat än ljud. Efter en stund upptäcker man emellertid att väggarna runt om salen är behängda med uppförstorade partitur, men också med myndighetsmeddelanden och andra juridiska papper. Det är från dessa och det budskap de förmedlar som Susan Philips har hämtat grunderna till sitt verk, den 24-kanaliga ljudinstallationen Part File Score.Kompositören vars musik fått lämna material till Philipsz verk är Hanns Eisler (1898-1962). Eisler var född och utbildad i Wien, studerade för Arnold Schönberg, men flyttade 1925 till Berlin där han bland annat samarbetade med Bertolt Brecht. Eislers socialistiska eller snarare kommunistiska sympatier och det faktum att han var av judisk börd gjorde att han 1933 flydde undan nazisterna och kom att bosätta sig och vara verksam som musiker i USA. Inte minst var han framgångsrik som skapare av filmmusik. 1948 återvände Eisler till Europa och kom att bosätta sig i DDR efter att ha blivit anklagad för antiamerikansk verksamhet i USA. Dokument som om dessa anklagelser ingår i bildmaterialet till Philipsz utställning.
Järnvägsstationen som en plats för ankomst och avsked, separation och återseende är det platsspecifika koncept som ligger till grund för installationen med tydlig hänvisning till Hanns Eislers öde.
När Bonniers konsthall i Stockholm förra året visade utställningen Mer än ljud var Susan Philipsz en av de inbjudna konstnärerna. Där installerade hon verket It means nothing to me där hon och hennes far sjöng en vemodig barnvisa, The Ashgrove. Philipsz är i dag en av världens ledande utövare av ljudkonst, men även verksam som skulptör. Själv betraktar hon ljudkonsten som ett annat sätt att skulptera än med traditionella material. 2010 mottog hon Turnerpriset för sitt verk Lowlands away där hon använder sin egen röst i en gammal skotsk klagosång. Verket Part File Score som nu visas i Berlin är inte minst genom sin installation i den väldiga utställningshallen det främsta ljudverk av Philipsz jag upplevt.
Monika Sosnowska, "Stairway", 2010, Metal, PVC handrail, Photo: Jens Ziehe, © the artist, Courtesy Capitain Petzel, Berlin.
Skulptur men av ett helt annat slag än Susan Philipsz visas på Galerie Capitain Petzel på Karl Marx Allé i Berlin. Adressen är verkligen ingen konstgata i det annars galleritäta Berlin, men väl värd ett besök, både som historiskt vittnesbörd om kommunisttidens människofientliga arkitektur och storvulna stadsplanering och för det moderna, ljusa, spatiösa galleriets skull. Där visas nu ett imponerande skulpturalt verk av eden polska konstnären Monika Sosnowska. Den som såg hennes bidrag i den polska paviljongen i Venedig 2007 minns garanterat styrkan och originaliteten i dennes skulpturala rumsbygge som tog absolut hela byggnaden i anspråk. I Berlin har Sosnowska gott om utrymme och ljus i det vackert sparsmakade galleriet. Och här blir hennes vindlande, hoptryckta, icke funktionella, medvetet ”skadade” spiraltrappa ett påträngande och mångtydigt verk som väcker associationer av olika slag. Förutom att verket är komplicerat rent tekniskt är det också i sin konceptuella komplexitet fyllt av betydelser. Monika Sosnowskas Stairway visades första gången 2010, då i Israel och har sedan också uppförts i Polen och i Kina. Ursprunget till verket lär vara en nödtrappa i Tel Aviv och som konstnären såg när hon vistades och arbetade i Israel. Den kollapsade trappa hon byggde (ingen kan ta sig upp för de demolerade trappstegen som når ända till taket) kan läsas som en protest mot totalitära regimers behandling av människors möjligheter att leva fria liv. Enligt galleriets pressmeddelande finns det också i Sosnowskas tolkning en anspelning på Babels torn, bygget som orsakade språkförbistring och alienation enligt den bibliska mytologin. Enligt teoretikern Derrida har Babels torn också andra konnotationer. Vara hur det vill med den tolkningen: Monika Sosnowskas Stairway är ett imponerande konstverk som i det ljusa galleriet i Berlin fått en perfekt kontext.
Dorothy Iannone Love The Stranger, 1981
Privatsammlung Schweiz, © Dorothy Iannone, Foto: Friedrich Rosenstiel
Om Galerie Capitain Petzels sätt att ge rymd och utrymme åt konsten i en sparsmakad installering är Berlinische Galeries utställning med den amerikanska feministen Dorothy Iannones verk raka motsatsen. Här är det ett nästan gränslöst överdåd som gäller när galleriet i sina ambitioner att ge denna utanför USA ganska okända feministpionjär en värdig introduktion i Europa. Och visst är det en härligt livsbejakande och framför allt lustbejakande utställning som breder ut sig i nästan hela det stora galleriet. Men mycket kan som bekant bli för mycket, och efter någon timme storknar man nästan inför alla dessa vaginor och fallosar som Iannone med sådan dekorativ variation bjuder på. Tveklöst handlar det om sexuell bejakelse, och då inte minst av den kvinnliga sexualiteten som närmast tillbeds i hennes verk. Och tveklöst är hon en skicklig formgivare, tecknare och målare. Men alldeles självklart är det inte att det främst är det feministiska spåret som leder till förståelsen av Iannones budskap. Mer än könskampen mellan man och kvinna tycks det mig som om det var det motsatta Iannone vill förmedla: den bejakande lusten hos båda könen, resulterande i den totala närheten och uppgåendet i en gemensam lycka. Visserligen är det gott om bilder där den kvinnliga parten tagit befälet; men det är i den ohämmade, lustfyllda föreningen mellan den manliga och den kvinnliga kroppen som ett verkligt klimax uppnås. Därför framstår konstnären snarare som en kärleksapostel, hur mycket hon än anstränger sig att föra en kvinnokamp i konflikt med männen.
Joanna Rajkowska Gold, Silver, Brass
Den förra konstbiennalen i Berlin 2012, Forget Fear, var tydligt politisk till sitt koncept. Trist nog innebar det att propagandistiska slagord dominerade på den gestaltande konstens bekostnad. Men givetvis fanns det ljusglimtar. En av dem var den polska konstnären Joanna Rajkowska, som visade en minnesvärd video med tragisk udd. Nu återser jag Rajkowska hos Galerie ZAK Branicka i Berlin, där hon innesluter besökaren i sin familjs dramatiska historia genom att med små men verkningsfulla medel levandegöra ett stycke av 1900-talets mörkaste historia genom några människors öde. Gold, Silver and Brass är ett verk i flera tekniker med filmen om morfaderns sökande efter familjens nedgrävda skatter någonstans i Zyradow nära Warszawa. Morfadern var under kriget verksam som tandläkare och tvingades göra guldtänder åt ryska soldater. Utställningen innehåller små modeller för sådana tänder, placerade på små väggsocklar. Och längs hela galleriet löper en textremsa, skriven direkt på väggen, där faderns och moderns oförmåga till kontakt och speciellt faderns handfallna svårigheter att uttrycka sina känslor verbaliseras. Verket i sin helhet avtäcker de trauman och den sårighet som ett århundrade präglat av våld och död förorsakade miljoner av människor.
Cristina Karlstam
Fotnot:
Utställningarna som behandlas i artikeln: Susan Philipsz (Hamburger Bahnhof tom 4/5), Monika Sosnowska (Galerie Capitain Petzel tom 19/4), Dorothy Iannone (Berlinische Galerie (tom 2/6) och Julia Rajkowska (Galerie ZAK Branicka tom26/4).